lördagen den 2:e juni 2012
Oxfordrörelse mm
Jag rörde mig till Oxford och under Coompanions ledning besökte vi vänstiftet och kom ut också i stiftets utkanter. Jag ska väl fundera lite vidare över vad vi lärde oss men ett vet jag. Ska man ha vänstiftskontakter måste vänskap byggas nerifrån - och från ömse håll. Många måste vara bvänner med måpnga och deta i olika generationer. Annars blir vänstiftandet ett egenintresse för reslystna, Får jag hänvisa till Romarbrvets sista kapitel och namnlistan. Aposteln hälsar till en hel uppsättning personer. De är i Rom. Där har han aldrig varit. Men Kyrkan är internationell redan från början.
I Blackwell's lilla boklåda var jag ett varv och hjälpte till att bära några böcker därifrån. Primark utrustade mig med lite nytt. Det är som Ullared fast bättre och billigare, som vi brukar säga. Vad som hänt hemma, var jag rätt okunnig om. Vi tror ju alltid att mycket händer men tillbaka efter en vecka så ser vi att det mesta är som det var.
Bloggen Fjärde väggen har granskat Seglora smedja. Det var, som doktor B, brukar formulera sig "nöjsamt" - men det tycker nog inte Seglora smedja. En grandios självbild blev genom granskningen rätt illa åtgången. Sedan såg jag att Seglora smedja upprördes över Kristen opinion och vice versa. Det var bra för smedjans upprördhet blev informationsbärande. Här finns den passliga censurens trosbekännelse i inlägget "Kristen Opinion går över gränsen": En publicering skänker legitimitet inte bara åt den enskilda åsikten utan även legitimitet åt den individ som framför dsen. Läs satsen tre gånger. Tänker man så, har man inte i det offentliga samtalet att göra! Seglora smedja tänker så. Vi andra tänker att åsikter kan framföras för att komplicera resonemang eller för att prövas och avfärdas - och det är samtalets själva poäng. Legitimitetsköret är översåtligt och försåtligt.
Seglora smedja menar att våra handlingar och de debatter vi väljer att driva oundvikligen får konsekvenser. Kanske det. Men somliga debatter väljer vi inte att driva. Något står i stället fram och vi måste hantera detta faktum om vi inser att det är brott att tiga. Vi valde inte debatten, debatten valde oss. Enkel kallelselära, med andra ord. Så tänker INTE Seglora smedja - och då ska ändå smedjan vara en tankesmedja. Den skulle vara väldigt mycket mer intressant om den inte tänkte i legitimitetskategorier utan lite frimodigt började driva sanningsfrågor, frågor om hur det är och inte bara frågor om hur vi utfrån enkla schabloner vill föreställa oss att det är.
Tillbaka till Oxford. I postmodernistisk anda kan man numera plocka andrligt gods från olika håll, fick vi höra. Det tror jag inte går i längden. Form och innehåll måste höra ihop.
Nu kan jag fortsätta förbereda dagens vigslar och morgondagens högmässa samt eventuellt göra en raid i trädgården. Det grönskar lite väl mycket där det inte ska grönska av det slaget, om ni förstår huru jag menar.
söndagen den 27:e maj 2012
Tillit
Strukturutredningens förslag möttes av ett massivt gillande. Vård och underhåll av kyrkor som ett stiftets ansvar blev inte lika uppskattat men den saken kan man utreda för rätt snart måste de obehagliga beslut tas som lokalnivån vill undvika. Det handlar förstås om vilka kyrkor som ska stängas. Men beslutet vid höstens kyrkomöte blir ett "ja" till strukturutredningens förslag. Det pastorala misslyckandet får ett kvitto.
För få har byggt församling och med sviktande underlag måste producentorganisationen formera sig på annat sätt - det är det hela.
Ett ord från samtalen om förslagen har bitit sig fast. Det är beskedet att utredningens förslag bygger på att det finns "tillit" i Svenska kyrkan, "tillit" mellan de olika nivåerna. Men finns det det? Och finns det skäl just för tillit?
Mitt eget svar blir vl "nej". Det hör till vår fallna natur att vi lätt organiserar oss "vi" och "dom". Vi i församlingen mot dom i pastoratet blir i framtiden "vi i församlingsrådet" mot "dom i kyrkorådet" eller "vi i kyrkorådet" som måste kontrollera vad "dom i församlingsråden" har för sig. Den nya strukturen ger också goda möjligheter att hålla efter de teologiskt och kyrkopolitiskt olämpliga. Behövs tillit för att strukturutredningens förslag ska fungera, finns det en del att jobba på.
Brist på tillit har förstås också de som sett utfästelser gjorda av kyrkosystemet svikas. Jag behöver knappast exemplifiera. Så tillitsfrågan kanske är den som ska lyftas och förtroendeskapande åtgärder det som ska till? Är det tanken på en försoningskommission vi skulle aktualisera? Eller är det för få som inser att som vi nu har det, kan vi inte ha det. Är det för få som vill läsa statistikmaterialet och läsa av trenderna? Kanske. Å andra sidan är det pingst! I det hoppfulla kan man inte vara hoppfull nog, det är dysterheten som ska vändas i glädje, Själva dysterheten har inga löften med sig.
Antagligen är det därför jag inte gillar konceptet Till tro när det å stiftskansliet helst uttalas "tilltro". Som i "tillit", alltså. "Till tro!" är mer utmanande och har något närmast ungkyrkligt över sig - eller högkyrkligt i den gamla modellen. Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp i Växjö stift lägger i veckan fram sin stora motion om nya tag i stiftsarbetet. Det kan bli något. Kommer att publiceras så fort den är inlämnad, tänkte vi. Till dess kan det bli lite klent på bloggen. Ska utbildas.
För få har byggt församling och med sviktande underlag måste producentorganisationen formera sig på annat sätt - det är det hela.
Ett ord från samtalen om förslagen har bitit sig fast. Det är beskedet att utredningens förslag bygger på att det finns "tillit" i Svenska kyrkan, "tillit" mellan de olika nivåerna. Men finns det det? Och finns det skäl just för tillit?
Mitt eget svar blir vl "nej". Det hör till vår fallna natur att vi lätt organiserar oss "vi" och "dom". Vi i församlingen mot dom i pastoratet blir i framtiden "vi i församlingsrådet" mot "dom i kyrkorådet" eller "vi i kyrkorådet" som måste kontrollera vad "dom i församlingsråden" har för sig. Den nya strukturen ger också goda möjligheter att hålla efter de teologiskt och kyrkopolitiskt olämpliga. Behövs tillit för att strukturutredningens förslag ska fungera, finns det en del att jobba på.
Brist på tillit har förstås också de som sett utfästelser gjorda av kyrkosystemet svikas. Jag behöver knappast exemplifiera. Så tillitsfrågan kanske är den som ska lyftas och förtroendeskapande åtgärder det som ska till? Är det tanken på en försoningskommission vi skulle aktualisera? Eller är det för få som inser att som vi nu har det, kan vi inte ha det. Är det för få som vill läsa statistikmaterialet och läsa av trenderna? Kanske. Å andra sidan är det pingst! I det hoppfulla kan man inte vara hoppfull nog, det är dysterheten som ska vändas i glädje, Själva dysterheten har inga löften med sig.
Antagligen är det därför jag inte gillar konceptet Till tro när det å stiftskansliet helst uttalas "tilltro". Som i "tillit", alltså. "Till tro!" är mer utmanande och har något närmast ungkyrkligt över sig - eller högkyrkligt i den gamla modellen. Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp i Växjö stift lägger i veckan fram sin stora motion om nya tag i stiftsarbetet. Det kan bli något. Kommer att publiceras så fort den är inlämnad, tänkte vi. Till dess kan det bli lite klent på bloggen. Ska utbildas.
lördagen den 26:e maj 2012
I otakt med tiden
På resa utomlands var det inte så lätt att följa media men i måndags kastade jag en snabb blick i Sveriges malligaste morgontidning, den som har något som kallas en debattsida men som egentligen är en sida för ukaser. I bladet fanns ett par artiklar av intresse därför att de tog upp frågan om väåra grundläggande värderingar och frågan om det jag skulkle välja att kalla ondskans problem - och den existentiella skulden. Jag behöver inte referera och kan det inte. Det jag läste räckte för en fundering om inte en hel del i den kyrkliga debatten befinner sig i otakt med tiden. Som vanligt, alltså.
Om frågor om människans onda natur hamnar på dagordningen i en stor svensk tidning skulle varje evangelisk kristen kunna ge sig in in det samtalet och glatt plädera för syndabekännelse och avlösning för Jesus har dött för allas synder och alla synder. Högmässan på söndagen är en grandios frihetstimme. Kyrkklockorna ringer - vår frihetstimme slår! Men det experiment med kyrkohandbok som nu ska prövas har hyvlat ner det som sticker ut och sandpapprat det som är strävt. Svarar den mot dagens behov, är risken att den alls inte svarar mot morgondagens - just för att det var det den ville!
Den som trots motvinden fortsätter att gå mot samma håll får förr eller senare vinden i ryggen. Kyrkan letar inte efter ord som passar oss så mycket som efter de ord som inpassar oss i den stora gemenskapen - Guds folk.
Det finns i Kyrkans rika förråd material att hämta för ett djupt samtal om människan och skälet är enkelt: Den moderna människan av idag är rätt lik den moderna människan av i går. Det beror på att hon är människa.
I kyrkohandboksförslaget har konfirmandkonsulenterna medverkat på så vis att frågan till konfirmanderna tas bort. Vad konfirmerar konfirmanderna då? Det sägs att blotta det faktum att de är på plats är svar nog. Jag tänker annorlunda. Ju färre konfirmander vi får, desto viktigare att ta deras engagemang på allvar och låta det komma till uttryck. I morgon blir det konfirmation i Nordölands församling. Jag frågar. Jag räknar med dem. En kyrka som inte vågar tänka i människor är alltid i otakt med tiden. Det spelar liksom ingen roll om kyrkosystemet krumbuktar sig för att passa in i sin tid - det blir alltid för sent. Detta sagt vill jag bara påpeka att samtiden i Svenska kyrkan är onödig. Det hade kunnat vara helt anniorlunda - hur enkelt som helst.
Om frågor om människans onda natur hamnar på dagordningen i en stor svensk tidning skulle varje evangelisk kristen kunna ge sig in in det samtalet och glatt plädera för syndabekännelse och avlösning för Jesus har dött för allas synder och alla synder. Högmässan på söndagen är en grandios frihetstimme. Kyrkklockorna ringer - vår frihetstimme slår! Men det experiment med kyrkohandbok som nu ska prövas har hyvlat ner det som sticker ut och sandpapprat det som är strävt. Svarar den mot dagens behov, är risken att den alls inte svarar mot morgondagens - just för att det var det den ville!
Den som trots motvinden fortsätter att gå mot samma håll får förr eller senare vinden i ryggen. Kyrkan letar inte efter ord som passar oss så mycket som efter de ord som inpassar oss i den stora gemenskapen - Guds folk.
Det finns i Kyrkans rika förråd material att hämta för ett djupt samtal om människan och skälet är enkelt: Den moderna människan av idag är rätt lik den moderna människan av i går. Det beror på att hon är människa.
I kyrkohandboksförslaget har konfirmandkonsulenterna medverkat på så vis att frågan till konfirmanderna tas bort. Vad konfirmerar konfirmanderna då? Det sägs att blotta det faktum att de är på plats är svar nog. Jag tänker annorlunda. Ju färre konfirmander vi får, desto viktigare att ta deras engagemang på allvar och låta det komma till uttryck. I morgon blir det konfirmation i Nordölands församling. Jag frågar. Jag räknar med dem. En kyrka som inte vågar tänka i människor är alltid i otakt med tiden. Det spelar liksom ingen roll om kyrkosystemet krumbuktar sig för att passa in i sin tid - det blir alltid för sent. Detta sagt vill jag bara påpeka att samtiden i Svenska kyrkan är onödig. Det hade kunnat vara helt anniorlunda - hur enkelt som helst.
torsdagen den 24:e maj 2012
Kyrkohandboken
Nu är förslaget till Kyrkohandbok beslutat och ska läggas ut på nätet - intranätet. Detta är en i Kyrkans Hus älskad kommunikationsform. Byråkrater kommer tydligen inte hem sent om aftonen och trötta och griniga sätter sig för att skriva ut väldiga textmängder från datorn. Eller ska man sitta på det s k jobbet och lägga arbetstid på utskrivandet? Så blir det förstås. Och det är en syssla som inte kan faktureras. Den kostar bara tid och därmed pengar.
Debatten om förslaget blev i kyrkostyrelsen inte omfattande, några av mina frågor lämnades obesvarade. Jag anmälde min traktan att skriva ett särskilt yttrande. Och jag tänkte på den uppsättning teologer som arbetade med HB 86 - nuvarande kyrkohandbok. Någon pastoralliturgisk kompetens fanns i det arbetets olika konstellationer. Kompetensnivån har sjunkit. Övningsuppgiften blir nu den att ta fram de nya texterna och se vad de förväntas ersätta för att därefter analysera vilken avsikt som byte av ord och uttryck eller utlämnade av det som tidigare uttrycktes kan innebära teologiskt.
Någon skrivelse med teologiska motiv för förändringar finns nämligen inte. Den ska komma, sägs det. Det betyder att man egentligen inte riktigt kan begripa materialet. Frågan om det fanns någon ekumenisk parallell i liturgier till formuleringen "I Guds, den treeniges namn", besvarades inte. Jag kunde förstås vilt gissa att det är ett sätt att säga något som liknar islams "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn" - men jag vet inte. Upplysningstidens formulering är tillbaka på ett intressant sätt: "I (Guds) Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn". Gud inom parentes - nog ter det sig lite uppseendeväckande? Det betdyer att man kan sticka in ett "Gud" i formuleringen - precis som upplysningstiden ville distansera sig från trinitetsteologin.
Jag tar inte alla exemplen här och drar inte resonemnaget att det finns tillräckligt mycket material så att man kan få ihop en anständig gudstjänstordning. Jag fördjupar mig inte heller i det faktum att vi nu får en enda vigselordning. Jag funderar mer över det understundom blomstrande språket och ordvändningar som förklaras med att jag möter "texter av poetisk karaktär". Själv läser jag Jesper Svenbro, Nils Ferlin eller Hjalmar Gullberg om det ska poesi till. Till nöds Jacques Prevèrt - hur det nu ska vara med accenterna.
Jag fattar hur det nu kommer att bli. Här ska det prövas hur det känns. Här ska det tyckas och trivas med gudstjänstordningen och bestämmas om detta är ett språk för oss allt under ett uttalat mantra att detta ger möjlighet till vitalisering. Jag tror egentligen inte det. Jag ser i stället bristen på deklarerade teologiska ställningstaganden och därmed en omöjlighet till sakdebatt. De kyrkoherdar och kyrkoråd som ska fatta besluten är inte särskilt liturgiskt skolade. Vi enkla komministrar hamnar ju utanför de fina sammanhangen. Det räcker med hur det känns...
Problemet? I sinne och minne rann mig en replik från missionsvetenskapen upp: När underklass och överklass bär Kyrkan är den vital. Det är när medelklassen (ensam) tar hand om den, som Kyrkan får problem." Är det detta vi ser? Strukturutredningen påstod att teologin fanns med i hela texten och inte så grovhugget som man kunde förväntat sig redovisats som utgångspunkt för resonemangen. De teologiska motiven för kyrkohandboksförslaget kanske kommer att redovisas i september. Teologi satt på undantag. Och fortfarande gäller det att det man ber, är det som tros, Lex orandi, lex credendi. Orden är inte oskyldiga. De formar tron. Det är just därför orden måste vara formade av tron. Är de det - eller framstår de alltmer som texter av poetisk karaktär?
Till poesin hör inte att skriva ordet "biskoppar". Detta skrivsätt hör till fingerfärdighetens avigsidor. Ska vara: biskopar.
Debatten om förslaget blev i kyrkostyrelsen inte omfattande, några av mina frågor lämnades obesvarade. Jag anmälde min traktan att skriva ett särskilt yttrande. Och jag tänkte på den uppsättning teologer som arbetade med HB 86 - nuvarande kyrkohandbok. Någon pastoralliturgisk kompetens fanns i det arbetets olika konstellationer. Kompetensnivån har sjunkit. Övningsuppgiften blir nu den att ta fram de nya texterna och se vad de förväntas ersätta för att därefter analysera vilken avsikt som byte av ord och uttryck eller utlämnade av det som tidigare uttrycktes kan innebära teologiskt.
Någon skrivelse med teologiska motiv för förändringar finns nämligen inte. Den ska komma, sägs det. Det betyder att man egentligen inte riktigt kan begripa materialet. Frågan om det fanns någon ekumenisk parallell i liturgier till formuleringen "I Guds, den treeniges namn", besvarades inte. Jag kunde förstås vilt gissa att det är ett sätt att säga något som liknar islams "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn" - men jag vet inte. Upplysningstidens formulering är tillbaka på ett intressant sätt: "I (Guds) Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn". Gud inom parentes - nog ter det sig lite uppseendeväckande? Det betdyer att man kan sticka in ett "Gud" i formuleringen - precis som upplysningstiden ville distansera sig från trinitetsteologin.
Jag tar inte alla exemplen här och drar inte resonemnaget att det finns tillräckligt mycket material så att man kan få ihop en anständig gudstjänstordning. Jag fördjupar mig inte heller i det faktum att vi nu får en enda vigselordning. Jag funderar mer över det understundom blomstrande språket och ordvändningar som förklaras med att jag möter "texter av poetisk karaktär". Själv läser jag Jesper Svenbro, Nils Ferlin eller Hjalmar Gullberg om det ska poesi till. Till nöds Jacques Prevèrt - hur det nu ska vara med accenterna.
Jag fattar hur det nu kommer att bli. Här ska det prövas hur det känns. Här ska det tyckas och trivas med gudstjänstordningen och bestämmas om detta är ett språk för oss allt under ett uttalat mantra att detta ger möjlighet till vitalisering. Jag tror egentligen inte det. Jag ser i stället bristen på deklarerade teologiska ställningstaganden och därmed en omöjlighet till sakdebatt. De kyrkoherdar och kyrkoråd som ska fatta besluten är inte särskilt liturgiskt skolade. Vi enkla komministrar hamnar ju utanför de fina sammanhangen. Det räcker med hur det känns...
Problemet? I sinne och minne rann mig en replik från missionsvetenskapen upp: När underklass och överklass bär Kyrkan är den vital. Det är när medelklassen (ensam) tar hand om den, som Kyrkan får problem." Är det detta vi ser? Strukturutredningen påstod att teologin fanns med i hela texten och inte så grovhugget som man kunde förväntat sig redovisats som utgångspunkt för resonemangen. De teologiska motiven för kyrkohandboksförslaget kanske kommer att redovisas i september. Teologi satt på undantag. Och fortfarande gäller det att det man ber, är det som tros, Lex orandi, lex credendi. Orden är inte oskyldiga. De formar tron. Det är just därför orden måste vara formade av tron. Är de det - eller framstår de alltmer som texter av poetisk karaktär?
Till poesin hör inte att skriva ordet "biskoppar". Detta skrivsätt hör till fingerfärdighetens avigsidor. Ska vara: biskopar.
onsdagen den 23:e maj 2012
I Uppsala
Jag har nu umgåtts med biskoppar och kyrkostyrelse och inte riktigt kunnat hänge mig åt tidningskonsumtion. Min gode ämbetsbroder fader M ringde dock och meddelade att tidningen Dagen att Kronprinsessan "bad till Estelle". Dagen - av alla! Mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de bra löst!
Vidare till Metro, som en snabb kommentator påpekat. Det kan väl bara vara Anneli Sandberg som fortfarande tror att flickebarnet fick sitt namn? Har man som journalistiskt ideal att inte vara mer informerad än allmänheten, protesterar jag - och är idealet att kunna mindre och fatta mindre, då ber jag att få protestera.
Aftonbladet låter Sandra Wejbro kommentera tv-sändningen. Lägg namnet på minnet! Hon har nämligen fattat att "plötsligt blir det viktigt med habsburgska trosbekännelser". Hur Augsburgska bekännelsen kan bli "habsburgska trosbekännelser" i pluralis kan man fundera över. Vi talar om Confessio Augustana invariata som den bildningstörstande allmänheten vet. Jag fattar ett: de vet inte särskilt mycket om det som de inte tror på - och detta är ett uppmuntrande perspektiv!
Jag fick beskedet om Dagen per telfon, så det kostade inget. Metro var gratis och Aftonbladet fick jag på Hotel Uplandia. Jag kan inte klaga, sålunda. Men någonstans inser jag att jag i grund upprörts över Sandra Wejbro om jag betalat för tidningen. Nu är jag inte upprörd. Bara uppmuntrad. Om vi lyckas tala trovärdigt om tron kan de hittills okunniga kanske börja fatta? Skillnaden mellan dem som inte tror och trons folk är glasklar. Vi vet vad vi tror. De vet inte vad de inte tror.
Att det på tidningen Dagen blir räfst och rättarting vid morgondagens redaktionsmöte kan man utgå från.
Vidare till Metro, som en snabb kommentator påpekat. Det kan väl bara vara Anneli Sandberg som fortfarande tror att flickebarnet fick sitt namn? Har man som journalistiskt ideal att inte vara mer informerad än allmänheten, protesterar jag - och är idealet att kunna mindre och fatta mindre, då ber jag att få protestera.
Aftonbladet låter Sandra Wejbro kommentera tv-sändningen. Lägg namnet på minnet! Hon har nämligen fattat att "plötsligt blir det viktigt med habsburgska trosbekännelser". Hur Augsburgska bekännelsen kan bli "habsburgska trosbekännelser" i pluralis kan man fundera över. Vi talar om Confessio Augustana invariata som den bildningstörstande allmänheten vet. Jag fattar ett: de vet inte särskilt mycket om det som de inte tror på - och detta är ett uppmuntrande perspektiv!
Jag fick beskedet om Dagen per telfon, så det kostade inget. Metro var gratis och Aftonbladet fick jag på Hotel Uplandia. Jag kan inte klaga, sålunda. Men någonstans inser jag att jag i grund upprörts över Sandra Wejbro om jag betalat för tidningen. Nu är jag inte upprörd. Bara uppmuntrad. Om vi lyckas tala trovärdigt om tron kan de hittills okunniga kanske börja fatta? Skillnaden mellan dem som inte tror och trons folk är glasklar. Vi vet vad vi tror. De vet inte vad de inte tror.
Att det på tidningen Dagen blir räfst och rättarting vid morgondagens redaktionsmöte kan man utgå från.
Det materiella
Jag såg överhovprediktanten i arbete i går. Han är blid och selekterad i en mycket begränsad skara för hovet ska inte ha några chanser att göra det kyrkopolitiskt inkorrekta, nämligen att utnämna "fel sorts" övcerhovpredikant. Docenten, kyrkosekreteraren mm mm C H Martling var ju en lysande hovpredikant men han var en av den ratade sorten och när han uppträdde, kunde alla se det och förstå. Sålunda skrevs i Kyrkoordningen in att bara en biskop kunde bli överhovpredikant hädanefter. Grattis, Lönnemark.Annars är utnämningskriteriet för eo hovpredikanter att de inte på minsta sätt ska uppfattas vara farliga. Det gamla kriteriet var annars att man inte skulle spilla snus på mattan på slottet ...
Nå, överhovpredikant i arbete betydde att han skulle be en bön. Det gjorde han. Bönen över dopvattnet bad han på 2 meters håll, långt över bajonettavstånd för att knyta an till livgardisterna. Hur tänkte han? Han är andlig, överhovpredikanten. I hans tankevärld finns inget rum för sakramental materialitet. Där vi andra korstecknar i vattnet, pratar han på. Med Gud, förstås. Men i alla fall! Varför finns det präster som så totalt missar det materiella? De bara pratar på eller läser innantill. De gör intet. Platt intet. Konstig tro - och på sitt sätt kristen men hur får de till en skapelseteologi? Det får de nog egentligen inte. Skapelseteologin blir en konstruktion där man fortfarande säger det som ska sägas - och det är allt.
Ärkebiskopen döpte och utnämnde biskopen i Skara läste. Vad gjorde kronprinsessan? Jag hörde Ekots reporter och fick veta att "kronprinsessan talade själv". Det kan man säga men hon bad faktiskt. Det heter så. Bönen återfinns i kyrkohandboken. Detta är självfallet nyheter för en illa orienterad journalistkår men jag börjar tröttna på de okunnigas välde. Främlingskapet är i det närmaste totalt när det handlar om kristen tro. Vi har elever på gymnasienivå som egentligen inte vet ett skvatt om Jesus. En skulle muntligt tenteras av sin lärare efter att ha misslyckats med det skriftliga provet. Läraren frågade, men eleven visste inte var Jesus var född och inget särskilt om hans död. Efter ett tag tänkte läraren: "Säg bara ingenting för vad du än försöker blir det bara pinsamt!"
Ärkebiskopen bad bönen om Anden - men utan handpåläggning. Varför? Är inte prästens hand på huvudet och bönen om Anden just det som meddelar Anden? Bön och handpåläggning heter det i Apostlagärningarna. Jag uppfattar än en gång bristen på materialitet, ingen hand gör tydligt vad man menar ske. Eller skedde det? Meddelas Anden när en ärkebiskop håller ett barn i famnen? Man kan bara hoppas det bästa - men vad kan man egentligen tro, därför att det som sker uttrycker kristen tro? Vid konfirmationen kan dock bättras om något brast.
Mot aftonen läste jag Aftonbladet och fann den förväntade artikeln av Christer Sturmark om att prinsessan tvångsanslöts till ett religiöst samfund. Att nyateisterna är så förutsägbara och inte kan bättre är nöjsamtpå samma sätt som det hör till livets nöjen att utsättas för upprepningen "Kalle Anka och hans v änner önskar God Jul." Förutsagbart och utan informationsvärde.
Lite rolig var vår annons i Ölandsbladet i går: "Bara så ni vet: i Nordölands församling döper vi alltid prinsar och prinsessor."
Nå, överhovpredikant i arbete betydde att han skulle be en bön. Det gjorde han. Bönen över dopvattnet bad han på 2 meters håll, långt över bajonettavstånd för att knyta an till livgardisterna. Hur tänkte han? Han är andlig, överhovpredikanten. I hans tankevärld finns inget rum för sakramental materialitet. Där vi andra korstecknar i vattnet, pratar han på. Med Gud, förstås. Men i alla fall! Varför finns det präster som så totalt missar det materiella? De bara pratar på eller läser innantill. De gör intet. Platt intet. Konstig tro - och på sitt sätt kristen men hur får de till en skapelseteologi? Det får de nog egentligen inte. Skapelseteologin blir en konstruktion där man fortfarande säger det som ska sägas - och det är allt.
Ärkebiskopen döpte och utnämnde biskopen i Skara läste. Vad gjorde kronprinsessan? Jag hörde Ekots reporter och fick veta att "kronprinsessan talade själv". Det kan man säga men hon bad faktiskt. Det heter så. Bönen återfinns i kyrkohandboken. Detta är självfallet nyheter för en illa orienterad journalistkår men jag börjar tröttna på de okunnigas välde. Främlingskapet är i det närmaste totalt när det handlar om kristen tro. Vi har elever på gymnasienivå som egentligen inte vet ett skvatt om Jesus. En skulle muntligt tenteras av sin lärare efter att ha misslyckats med det skriftliga provet. Läraren frågade, men eleven visste inte var Jesus var född och inget särskilt om hans död. Efter ett tag tänkte läraren: "Säg bara ingenting för vad du än försöker blir det bara pinsamt!"
Ärkebiskopen bad bönen om Anden - men utan handpåläggning. Varför? Är inte prästens hand på huvudet och bönen om Anden just det som meddelar Anden? Bön och handpåläggning heter det i Apostlagärningarna. Jag uppfattar än en gång bristen på materialitet, ingen hand gör tydligt vad man menar ske. Eller skedde det? Meddelas Anden när en ärkebiskop håller ett barn i famnen? Man kan bara hoppas det bästa - men vad kan man egentligen tro, därför att det som sker uttrycker kristen tro? Vid konfirmationen kan dock bättras om något brast.
Mot aftonen läste jag Aftonbladet och fann den förväntade artikeln av Christer Sturmark om att prinsessan tvångsanslöts till ett religiöst samfund. Att nyateisterna är så förutsägbara och inte kan bättre är nöjsamtpå samma sätt som det hör till livets nöjen att utsättas för upprepningen "Kalle Anka och hans v änner önskar God Jul." Förutsagbart och utan informationsvärde.
Lite rolig var vår annons i Ölandsbladet i går: "Bara så ni vet: i Nordölands församling döper vi alltid prinsar och prinsessor."
lördagen den 19:e maj 2012
Bröllopsbesvär
"Skriv hur bra det är på norra Öland", löd uppmaningen. Det är inte så svårt. Solen skiner. Turister och har kommit. Parkeringarna är välfyllda. Opel firar 150 år så på norra Öland drar nu en kavalkad av gamla oplar runt. I min ålder har man inte sett alla i trafik under sin uppväxt men väldigt många. Jag har förstås redan kunnat utslunga ett "Gevalia Mellanrost" inför åsynen av en Opel Rekord från tidigt 60-tal.
I går var det gökotta på norra udden, vid fyren. Hembygdsentusiaster och fågelskådare, psalm och lite utläggning. Därefter planerade vi en kommande vigsel och vid lunchtid var det dop i Böda kyrka och sedan vigsel utomhus. På morgonen när det blåste kallt undrade jag hur det skulle bli med utomhusvigsel - men solen kom fram och i lä blev det riktigt fint. I bilen hem funderade jag.
I torsdags spelade kantor Marie bröllopsmusik i kyrkan och vi minglade efteråt. Våra kantorer kan ge en vigsel en pampig inramning. Kyrkorummen är bekväma, allt finns på plats. Musiken fungerar. Vad är det för signaler vi sänt så att folk föredrar vigsel utomhus - med alla de risker en svensk sommar dock innebär? Känner människor inte sig hemma i kyrkorummet? Uppfattas rummet som platsen för stora bröllop?
Klart att jag kan ta på mig lite bröllopsbesvär och frakta mig runt med böcker, papper, röklin och stola. Jag kan till och med gilla att viga och se människor stanna några meter bort och följa vigseln - och bli välsignade hela bunten! Men det kanske hade blivit än bättre i kyrkan?
På hemvägen funderade jag över vad som håller på att hända. Håller vi oss med trevliga präster som producerar till avnämare i stället för att bygga levande församlingar, som bär tron? Är detta den verkliga skiljelinjen, den mellan dem som vill en producentorganisation, som kan vara en koncern med lokalkontor, och oss som vill något som heter Kyrka och är något på en gång globalt och lokalt samt har en slags serviceorganisation för detta lokala genom stiften och kyrkokansli i Uppsala? Kan det vara så att i brist på levande församlingar måste producentorganisationen till? Och är det ett problem med att frikyrkligheten byggde församlingar som var egenintressen (vi och dom, vi uttagna ur världen och de kvar iu den) medan vår uppgift är att bygga församlingar som radikalt är till för världen och som därför ständigt förnyas på djupet, inåt och vad ni vill. Den gamla högkyrkliga folkkyrkokritiken uppfattades ju ständigt som en plädering för en frikyrklig församlingssyn - men det var det inte.
Fördelen med att fara 90 km i den heliga tjänsten på norra Öland är att man hinner tänka.
I går var det gökotta på norra udden, vid fyren. Hembygdsentusiaster och fågelskådare, psalm och lite utläggning. Därefter planerade vi en kommande vigsel och vid lunchtid var det dop i Böda kyrka och sedan vigsel utomhus. På morgonen när det blåste kallt undrade jag hur det skulle bli med utomhusvigsel - men solen kom fram och i lä blev det riktigt fint. I bilen hem funderade jag.
I torsdags spelade kantor Marie bröllopsmusik i kyrkan och vi minglade efteråt. Våra kantorer kan ge en vigsel en pampig inramning. Kyrkorummen är bekväma, allt finns på plats. Musiken fungerar. Vad är det för signaler vi sänt så att folk föredrar vigsel utomhus - med alla de risker en svensk sommar dock innebär? Känner människor inte sig hemma i kyrkorummet? Uppfattas rummet som platsen för stora bröllop?
Klart att jag kan ta på mig lite bröllopsbesvär och frakta mig runt med böcker, papper, röklin och stola. Jag kan till och med gilla att viga och se människor stanna några meter bort och följa vigseln - och bli välsignade hela bunten! Men det kanske hade blivit än bättre i kyrkan?
På hemvägen funderade jag över vad som håller på att hända. Håller vi oss med trevliga präster som producerar till avnämare i stället för att bygga levande församlingar, som bär tron? Är detta den verkliga skiljelinjen, den mellan dem som vill en producentorganisation, som kan vara en koncern med lokalkontor, och oss som vill något som heter Kyrka och är något på en gång globalt och lokalt samt har en slags serviceorganisation för detta lokala genom stiften och kyrkokansli i Uppsala? Kan det vara så att i brist på levande församlingar måste producentorganisationen till? Och är det ett problem med att frikyrkligheten byggde församlingar som var egenintressen (vi och dom, vi uttagna ur världen och de kvar iu den) medan vår uppgift är att bygga församlingar som radikalt är till för världen och som därför ständigt förnyas på djupet, inåt och vad ni vill. Den gamla högkyrkliga folkkyrkokritiken uppfattades ju ständigt som en plädering för en frikyrklig församlingssyn - men det var det inte.
Fördelen med att fara 90 km i den heliga tjänsten på norra Öland är att man hinner tänka.
fredagen den 18:e maj 2012
Kund!
Pastor Wisti, han som vill ha en redlig teologisk debatt, ni vet, har för att åstadkomma ett enda inlägg startat en bliogg i syfte att ge sig på dr Borg. "Skam på dig, Annika Borg, heter den. http://blogg.passagen.se/wisti/ Några fler inlägg än detta enda ska det inte bli, får man veta. Riktigt vad trätran går ut på är faktiskt svårt för en utomstående att riktigt fatta. Att pastor Wisti inte kan stava till ordet "kosher" ser man dock. Antagligen icke-språklig examen. Det är inget salighetshinder, dock för saligheten hänger inte på att man kan dra det där med katal, katalta och ketaltäm. Fast kan man, kanske man får en bättre plats i himlen? Eller inte?
Det riktigt intressanta är pastor Wistis besked om hur han återkommande sålt bilder till Seglora smedja. Han tar betalt för varje teckning som publiceras. Nu kunde pastorn inte i sin "vildaste fantasig" tänka sig "att Kristen Opinion skulle sjunka så lågt att man i en vendetta med (ska det inte vara "mot"? DS) en av mina kunder skulle använda sig av något så intimt som en ärligt menad och mottagen ursäkt ..."
Oss marxister emellan: Nu har det teologiska samtalet - eller grälet, om ni vill - inte blivit något annat än en kundrelation. Förr var det något kollegialt, präster debatterade med präster. Nu har detta förtingligats, blivit kundrelation. Ungefär som man kan förstå av Kommunistiska Manifestet. Vem går till begravningsplatsen Highgate i London och lägger en blomma på Kalles grav med repliken "en poäng hade du".
Det riktigt intressanta är pastor Wistis besked om hur han återkommande sålt bilder till Seglora smedja. Han tar betalt för varje teckning som publiceras. Nu kunde pastorn inte i sin "vildaste fantasig" tänka sig "att Kristen Opinion skulle sjunka så lågt att man i en vendetta med (ska det inte vara "mot"? DS) en av mina kunder skulle använda sig av något så intimt som en ärligt menad och mottagen ursäkt ..."
Oss marxister emellan: Nu har det teologiska samtalet - eller grälet, om ni vill - inte blivit något annat än en kundrelation. Förr var det något kollegialt, präster debatterade med präster. Nu har detta förtingligats, blivit kundrelation. Ungefär som man kan förstå av Kommunistiska Manifestet. Vem går till begravningsplatsen Highgate i London och lägger en blomma på Kalles grav med repliken "en poäng hade du".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)