BloggarDag

Kyrkväder

2012-03-06T08:32:00.000+01:00

Gud ger en strålande solig sommarsöndag – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Gud ger en skir vårsöndag med blommor i marker och på äng, lite sol, lite lätta moln – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Gud ger en vacker fast lite kylig höstsöndag – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Men nu ger Gud en regnig sommarsöndag – likväl – inget bra väder för att gå i kyrkan.

För att inte tala om en vårsöndag med vårregn – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Kanske en riktig ruggig, regnig söndag på hösten – inget bra väder för att gå i kyrkan.

En vintersöndag med klass 2-varning – inget bra väder för att gå i kyrkan.

En vintersöndag när vägarna är plogade och solen skiner – inget bra väder för att gå i kyrkan.

Varför inte det? Vägarna kan vara isiga eller annars är gårdsplanen det.

En alldeles vanlig söndag utan något särskilt väder, då? Är det inte en bra kyrksöndag?

Sådana söndagar finns inte.

Men det är inte vädrets fel.

Inte ens Guds.

Lata präster stod upp i vår mitt

2012-03-05T08:56:00.000+01:00

Jaja, det där med lata präster är en sång av Joe Hill men den dök upp när jag läste en underhållande artikel om präster som skrämmer iväg kyrkobesökare i Danmark.

Jag trodde först att saken handlade om exorcism eller så. Det gör det inte. Saken gäller att halvhjärtade präster med halvhjärtade predikningar inte drar folk. Det märks om prästen inte tror på det som predikas. Danska teologer talar om saken och en ser tendensen att folk går i kyrkan där det finns en bra predikant - och då drar folk folk eftersom man gärna vill vara där andra är. En av de roligare kommentarerna handlar om predikan med orden: "Man skal ikke have en IQ på 140 for at kunne gå i kirke". Nu är det kanske inte så ofta de som predikar har en intelligenskvot på 140, tänker jag. Men i alla fall!

En prost ska kommentera det faktum att det blir mässfall i Danmark (201 avlystan gudstjänster i fjol) men hon finner inte orsaken ligga hos halvhjärtade präster utan snarare i församlingarna som inte är tillräckligt engagerade. Hon ser det utbredda fenomenet att församlingsborna gillar sin präst men är prästen på semester så känner man ingen förpliktelse att komma. Prosten Holmström i Borgholm fann det helt naturligt när han själv som pensionär hoppade in som ersättare. Fåren känner herdens röst, sa han, och menade att det ska komma färre när den vanlige herden inte är på plats. Men det verkar liksom inte troligt att de 201 mässfallen beror på att församlingsprästerna farit på semester, eller?

En biskop uttalar sig men känner inte igen sig i beskrivningen av dåliga predikningar och dålig kyrksamhet. Det kan nog inte en biskop göra för den biskopliga uppgiften är ju att vara professionell optimist. Biskopen har, berättar han, haft en lysande predikant i en församling där det inte kom så många. I en annan församling kom det många trots en predikant "som den menighed bestemt ikke havde fortjent". De är då för lustiga, biskoparna.

Självklart spelar många faktorer in om vi ska förstå vad sekularinseringsprocesserna handlar om. 1800-talets väckelse gav ett bibelbälte i södra Sverige och sekulariseringen i Mälardalen slog sönder kyrkolivet. Just nu ser jag svagheten när människor inte förstår att de ska vara församling kring Jesus utan kommer för att lyssna på prästen eller sjunga lite när andan faller på. Att man alltid går i kyrkan för någon annans skull - det förstår de inte. När människor börjar förstå det, då byggs församling för då tar man ansvar för kyrkogång och blir en församling. Den som inte församlar på söndagen förskringrar naturligtvis.

I somliga gamla församlingar på Öland hålls nattvardsföraktet vid liv under sken av fromhet. Jag tänkte ett tag att den skygghet inför nattvarden som folk talade om i socknen berodde på den gamla väckelsen. Nu ser jag att det är förakt för nådens medel rakt av.

Två personer från socknen kom till himlen och möttes av Sankte Per. - Välkomna, sa Sankte Per. - Det vet vi väl att vi är, sa sockenborna, vi är ju från den fina X socken med dess kända ´hembygdsrörelse och mycket annat storslaget. Men det ska du ha klart för dig, Sankte Per, att vi från vår socken ska inte vara med på den stora nattvarden i himmelen. Det finns väl en avdelning där vi i stället sjunger väckelsetidens sånger och psalmer, antar vi. Det vill säga, sjunger gör vi inte. Men vi lyssnar.

Skillnad på grisar

2012-03-04T07:40:00.000+01:00

Orwells konstaterande att somliga grisar är mer jämlika än andra, står sig.

Nog går det att förstå chefredaktören Ahlbergs ställningstaganden till en text, som han strök i. Det går också att fatta att han ser en nättidning som konkurrent, må vara att nättidningen nu är liten men efter plan ska den ju bli stor. Hur mycket Kyrkans Tidning backat detta årsskifte vet jag inte men det är bara i mycket förmögna församlingar tidningen skickas till alla i fullmäktige. På norra Öland finns det en prenumeration per expedition, tre ex alltså. De anställda får inte längre tidningen. Alltså börjar KT etablera sig på nätet.

Seglora smedjas nättidning drivs närmast på barfotabasis, heter det. Supporten till Smedjan har annars visat sig vara rätt substantiell. De första åren pumpade Sensus, Skansen och Stockholms stift tillsammans in en knapp miljon kronor. Fler bidragsgivare lämnar medel till verksamheten. Det betydde en omsättning kring miljonen kronor de första åren. På det fjärde året ger Sofia församling ett organisationsbidrag på 742 000, vilket betyder att Ewa Lindqvist Hotz, Helle Klen och Mattias Irving "kan ta ut löner som närmar sig rimlighetens nivå". Det var en bra formulering, vad tjänar man alltså i månaden på att jobba med Seglora smedja?

Vi kanske ska ta lite jämförelser från den s k stian, om nu orwellskt nyspråk ska användas. Vilka är det som år ut och år in ordnat teologiska dagar utan något nämnvärt stöd? Vilka har gett ut en pastoralteologisk tidskrift i mer än 50 år utan motsvarande stöd? Vilka svarar för kurs- och konferensverksamhet utan stöd? Rätt svar: aKF, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, SPT, Svensk pastoraltidskrift samt Hjelmserydsstiftelsen och Lärjungagården. Och detta är bara några exempel. Har Kyrka och Folk presstöd? - det vet jag inte. Hur många frivliiga jobbar med OAS eller jesus-manifestationen, jag vet inte. Ett vet jag: massor med människor är vana vid att arbeta just barfota i Svenska kyrkan. De har under långliga tider fått visa vad de duger till utan substantiella bidrag. Vi ser sannerligen att somliga grisar är mer jämlika än andra.

En gång försökte jag få fram vad alternativrörelsernas frivilliga insatser egentligen var värda i krontal. Då blev en kassör arg. Borde vi inte, det var min tanke, dels ha en budget som gav besked om vad pengar faktiskt ska gå till men också en budget som beskrev den ekonomi som vi inte satt siffror på? Vad skulle vi se om vi satte siffror på allt det frivilliga som bedrevs barfota av barfotabarnen i Svenska kyrkan? Antagligen blev kassören arg för arbetet är gigantiskt. Eller? Vilka insatser gjorde en dekan till exempel och hur lång tid tog det? Vad är en artikel som skrivs till SPT egentligen värd?

Ni förstår själva tanken och ni förstår de olika utgångspunkterna. För somliga grisar i Svenska kyrkan är det ett normalt tillstånd att arbeta för mycket blygsamma honorar och med en mängd fritid som insats.

Jag läser Ewa Lindqvist Hotz: "En positiv konsekvens av den senaste tidens alltmer vulgärpolitiserande debatt om Seglora smedja är att vi nu på allvar kommit ut som en maktfaktor för det mänskliga." Man kan undra vad meningen betyder - och vilken självbilden är.

Mattias Irving med frågan stimulerar också intellektet: "Är det inte just därför de kallar oss vänster, för att det är vad vi är?" Då är väl allt i sin ordning? Meningen "De kallar oss vänster för att vi inte vill ha några sverigedemokrater i vår svenska kyrka" är också tankeväckande. Vilka fler ska rensas ut ur "vår" Svenska kyrkan? Det är lätt att som KG Hammar säga att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap just när den alltmer framträder som en sådan.

En min vän kommenterade samtiden och sa: Antingen bär man sina strån till stacken och bygger församling eller så bär man stråna till bålet och tänder det." Ska våreldarna i år bli kättarbål?

Den politiska radarn

2012-03-03T07:34:00.000+01:00

I Aftonbladet publicerades en ledarkommentar om Kyrkans Tidning och Helle Klein. AB tog ställning för Klein, vilket är vackert gjort. That´s what friends are for. Visserligen kanske chefredaktören Ahlberg på KT inte riktigt skulle gå med på verklighetsbeskrivningen att Helle Klein först avslöjade komminister Helena Edlunds kopplingar till SD och fick sin text censurerad för att sedan få sparken. Han kanske inte heller gillar AB:s rubrik "Kyrkans Tidning i grumligt vatten" och rimligtvis än mindre slutsatsen i ledaren: "Svenska kyrkans ledning bör nog ta sig en funderare på hur Kyrkans Tidning hamnade i det säöllskapet i svensk integrationsdebatt." Ska Ahlberg kallas in till Kyrkans Hus och ett möte med ärkebiskopen eller hur är det tänkt? Får Kyrkans Tidning vara just tidning och inte ägarnas megafon? Det finns en del att fundera över.

Intressantast är dock AB:s formulering att artikeln i KT och den efterföljande debatten gick "under den politiska radarn". Så bra att det blev sagt. Det finns en politisk radar som ska detektera sådant som inte får sägas. Den politiska radarn varnar för att publicera olämpliga artiklar, inte bara för att de är olämpliga utan därför att de kan följas - ge upphov till! - av en olämplig debatt. De lågtflygande artiklarna kan den politiska radarna inte fånga upp.

När kriget var kyligt gällde 20 meter över Östersjön och då kom polackerna inte på vad som hände. Efter tre vändor in över Polen hade man fattat och låg och väntade på 3000 meters höjd. Hur ska nu enligt AB den svenska insatsberedskapen se ut för att radarn ska fånga in det olämpliga?

Medborgarna kan förstås bli bekymrade. Vi får bara läsa sådant som inte leder våra tankar fel. Det finns en politisk radar. Det faktum att den missade en artikel som gav en olämplig debatt ändrar inte faktum. Det finns en politisk radar. AB beklagar att den inte fungerade. Möjligtvis är det bara jag som blir bekymrad, eller? Mitt bekymmer själva förekomsten av politisk radar i ett öppet, demokratiskt samhälle och en jpournalist som formulerar sig så. För jag ser ju att bland de hundra viktigaste opinionsbildarna är 25 journalister.

Det är självfallet också intressant att AB menar att detta politiska radarsystem ska bringas att fungera i det kyrkliga. Vi får väl se till att systemet fungerar bättre med en politisk tornradar (trr) och en politisk kustspaningsradar (ksrr). Tornradarna ser långt och kustpaningsradarn det mer näraliggande. En komplikation blir förstås att det finns folk som menar att Kyrkan alltid är en sanningssökare, som aldrig får begränsa sökandet efter sanning till det för dagen lämpliga. Det kan visa sig att den som säger det vi inte vill höra - som komminister Edlunds påpekande att fler kristna dödats av muslimer än tvärtom, vilket väl i sak är sant men politiskt olämpligt att säga - trots allt gör en större insats än den som sitter vid sin politiska radar och försöker förstå vad som ska plockas bort.

Jag är emot partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Egentligen har AB försett mig med ännu ett argument mot denna partipolitisering. Med partipolitik införs en politisk radar.

Har vi dock inte ett väl utbyggt kyrkopolitiskt radarsystem i Svenska kyrkan. Naturligtvis. Men det kommer inte åt allt.

Under den kyrkopolitiska radarn kommer nästa vecka en artikel i Nya Väktaren, bilaga till Kyrka och Folk nr 10. Anders Brogren har redan lagt ut den på sin hemsida, www.brogren.nu

Saken gäller domkapitlet i Göteborg som infört predikoförbud. En präst i Svenska kyrkan får inte predika/leda gudstjänst i Missionsprovinsen - och det är ju MPr domkapitlet vill komma åt. Vad konsekvensen av beslutet blir, är emellertid oklart. Får man predika hos pingstvännerna? Det blir närmast underhållande när en begåvad jurist tänker principiellt och argumenterar logiskt. Den politiska kyrkojustisen har svårt att hantera sådant. Fortsättning följer alldeles säkert. Under tiden får väl domkapitlet i Göteborg försöka kalibrera sitt radarsystem.

"En luksusholdning"

2012-03-02T08:00:00.000+01:00

Lögstrup var berömd dansk teolog. Som det nu heter i Danmark så kunde han "för mer än ett halvt århundrade sedan" säga att det inte var avgörande om någon satt i kyrkbänken. Det avgörande var att Guds Ord hördes i kyrkan. Det verkar vara "en luksusholdning" från svunna tider, då man var lyckligt obekymrad om att folkkyrkans position i kulturlivet skulle komma att utmanas.

Den som är präst på Öland kan inse att en avgud heter "Statistik". Kom det mycket folk? Då var det alltså bra. Jag har inte hört någon fråga om Jesus kom till evenemanget, det som drog folk. Och ingen har väl frågat om Guds Ord förkunnades - eller något annat. Jag säger bara: lyssna poå griftetal och fundera. Kyrkobyggnaden finns för att något alldeles särskilt ska höras och göras där. Om det alldeles särskild inte hörs och gör, är det inte motiverat att byggnaden hålls igång. Lögstrup hade förstås en poäng. Likväl har ett par generationer präster blundat för Svenska kyrkans faktiska läge. Dagar har lagts till dagar och ingenting särskilt omvälvande har inträffat - men sammantaget är förändringen oerhörd. Minst två generationer svenskar saknar baskunskap om kristen tro. De tafatta försöken att göra någonting åt den saken är närmast värda intresse som ett studium av tafatthetens anatomi.

Frågan skulle inte bara vara vilken tid utan vilken epok vi lever i. Epoken sträcker sig några hundra år tillbaka och formas av persioner, vars namn vi till nöds kan men vars gärningar, de som följer dem efter, vi inte är medvetna om. David Friedrich Strauss och Viktor Rydberg som exempel. Och uppgöreslen med kristen tro och tanken att Jesus är Herre utmanades under franska revolutionen när eden till folket skulle avläggas - samma dilemma som i 1900-talets totailtära regimer där problemet för en kristen måste vara att de verkligen gjorde anspråk på att vara helhetslösningar. I sådana finns det ingen plats för Jesus.

De små dagsländedebatterna är informationsbärande och man kan fundera över vilka motsättningar de speglar. I Svenska Dagbladet inhämtar jag att "Kyrkan skyddar flörten med främlingsfientlighet" och läser Susanne Wigorts Yngvessons kommentar, När domkapitlet inte fällt Annika Borg och Kyrkans Tidning gett Helle Klein sparken blir den sammantagna bilden att två maktinstitutioner skyddar dem som flörtar med främlingsfientlighet.

Den sammantagna bild jag fått av mitt idoga läsande av Kyrkans Tidning och den så kallade identitetsdebatten är närmast bilden av ett rike som kommit i strid med sig självt och ett teologisk klimat där det alltid gäller att hitta ett "dom", de andra som inte är som "vi". När det gamla "vi" bryts upp vill det nog till att på nytt hålla fram "dom". Kör ett varv tikll med kvinnoprästmotståndarna, de dörrstängande, den religiösa eliten och homofoberna - det är enda möjligheten för att den lilla maktgruppen i Svenska kyrkan ska kunna hålla ihop. Oense är dom ju, det är bara alltför uppenbart. Debattera kan de inte heller. Men det värsta är att de inte förmår ta tag i de verkliga problemen. Begreppet "en luksusholdning" kanske ska sammanfatta vad som nu sker?

Återstår att försöka ta tagi identitetsdebatten på något annat sätt. Svensk Pastoraltidskrift (SPT) kanske skulle ta sitt ansvar?

Skara

2012-02-29T20:36:00.000+01:00

Elake Måns gav en kommentar som kan fördystra. Nu vet vi alltså att tre kandidater gav klart besked på frågan om de var redo att ta emot prästkandidater som inte vill viga enkönat. En, säger 1, säger ja. Två säger nej - det kan förstås bli biskopar. Men bäst är de andra fem och det är nog bland dem man hämtar nästa/näste biskop. Elake Måns som inte är särskilt elak utan mer klarsynt har förstått det s k läget. I sak vet vi att löften som ges i kyrkomötet är null and utterly void, lägg frasen på minnet. Värdelösa, alltså.

I sak är det förfärande. Frågan om beredvilligheten skulle ö h t inte upp i ett biskopsval, inte upp överhuvud taget. Men domprosten Hermansson har förstått. Det ena ställniungstagandet hör ihop med det andra och är angelägenheten att bli vårt katolska arv - den svenskkyrkliga evangeliska katioliciteten - kvitt, då är saken klar.

Jag ska inte påminna om att den här sortens utövande av makt har vi sett tidigare, haben wir früher gesehen. Inte med ett ord om var och inte med ett ord om när sålunda.

Nästa fråga biskopskandidaterna borde få gäller förstås inseminationen. Sverige ligger efter. Danmark ligger före. I Danmark ska det nu bli lag på att man kan inseminera spermier från avlidna. Artikeln om saken bar rubriken "Når manden ligger i graven, og saeden ligger i banken."

Detta ger en ny mening åt talet om ett liv efter döden, konstaterar Dr Jacob Birkler. Kan ett barnbarn vilja bära sin döde morfars barn? Det etiska dilemmat löser dr Birkler gebnom att fokusera på barnet, inte på de vuxnas önskningar. Poängen för medlemmen av det etiska rådet i Danmark Lotte Hvas är annars att vi flyttat oss så långt från naturen tänkt sig att detta med konstgjord befruktning med döda mäns spermier inte är ett problem. Detta blir förstås en given fråga för biskopskandidater. Deras svar lovar att bli underhållande. Kan man inte fråga om deras syn på svensk vapenexport också?

Mars månad börjar jag med en transnationell aktivitet. Fråga mig inte men kanske jag kan berätta när jag varit på den. Tidiga morgnar blir det för den som bor på norra Öland och ska någonstans i alla fall.

Det milda vanvettet

2012-02-29T07:43:00.000+01:00

Seglora Smedja funderar jag över. Här låtsas oberoende men den som prästvigts och den som tar emot subsidier är förstås inte oberoende. Riktigt vad Seglora Smedja drar ihop vet jag inte när det räknas samman men 150 000 i bidrag från stiftet är en sak. Stiftskollekt en annan, som brukar uppfattas som psykologiskt viktig för kollekten säger, menas det, OK till organisationen och vad den står för. I går fick jag kläm på vad Sofia församling budgeterat för Smedjan. 742 000:-. Fast Sofia räknar med 300 000:- i intäkter så kostnaden ska förstås bli 442 000:-. Jag tror att detta kan kallas "närmare en halv miljon". Seglora Smedja måste göra Sofia församling stora tjänster. Men vilka?

Afonbladets läsare fick i går veta att pastor Klein sparkats från Kyrkans Tidning eftersom hon kritiserade en sverigedemokrat. Nu vet vi att KT levererar ett brunt paket med svarta snören - eller vet vi? Kan chefredaktören Anders Ahlberg måhända ha en poäng när han påstår att saken gäller att Helle Klein med Segloras nättidning uppträder som konkurrent till Kyrkans Tidning? Varför vuxet folk inte kan tala med varandra utan får besked om sparkandet via senkommet mejl, det kan jag dock fortfarande inte fatta.

Domkapitlet i Göteborg förbjuder stiftets präster att leda gudstjänst och predika i Missionsprovinsens sammanhang. Vore det inte vettigare att uppmuntra svenskkyrkliga präster att förkunna i Missionsprovinsen för att inte bygga upp hinder? MPr ser sig som en del av Svenska kyrkan vilket blir kyrkorättsligt komplicerat men teologiskt i sak riktigt eftersom MPr bekänner just det som Svenska kyrkan bekänner - om man går till bekännelsedokumenten vill säga. Annars bekänner nog MPr ungefär det som Svenska kyrkan brukade bekänna. Biskop Eckerdal väljer avgränsningens väg. Vi andra ser det nog närmast som en skyldighet att predika för den som vill höra ett Guds Ord och ser i första hand människor, inte kyrkopolitiskt olämpliga sammanhang. Rörde sig inte Jesus i olämpliga sammanhang, förresten? Och predikade för olämpligt folk?

Ska man sammanfatta ser man alltså å ena sidan ordentliga subsidier till en tankesmedja som levererar något i en skärningspunkt och som är kulturellt fin, å andra sidan ett brev med besked att medverkan i Missionsprovinsen är ett brott mot prästlöftet att troget efterleva kyrkans lag och ordning, ett löftesbrott som kan bedömas vara av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än obehörighetsförklaring.

I papperstidningen Östran ser jag denna skottdag när Mor skulle firat sin tjogosjätte fördelsedag att jag attackerat domprosten Hermansson. Det är en Bengt Olof Dike som konstaterat att nyheten att jag anmält domprosten gått honom förbi men saken dök upp vid en Googlesökning. Då kanske det också skulle gått upp för honom att biskopen ska föra samtal med domprosten och att det som var etiketterande av motståndare klandras? Nu är domprosten anmäld för att inte ha talat sanning i frågan om kyrkoantikvarisk ersättning. Vi får se hur det slutar. "Jag befruktar det värsta", som gubben sa. Domprosten sitter tills vidare kvar men det domkapitlet sagt är exceptionellt.

Insändarskribentens utgjutelser i Östran är kanske inte helt lätta att ta till sig, insändaren består främst av citat från denna blogg men citatens sammanhang framgår inte riktigt. Insändarredaktören manar annars skribenterna att åstadkomma "ett kort och koncist inlägg". Det är förstås inte så lätt när mina "utgjutelser" karaktäriseras som "oändligt många". På så vis kanske det är en bravad att begränsa sig till en halv tidningssida?

Kvinnlig präst förföljd av Kyrkans Tidning

2012-02-28T07:56:00.001+01:00

När jag skrev mitt förra blogginlägg kunde jag inte få plats med den självklara kommentaren, d v s det som var förståelsehorisont när det begav sig och som gett oss regleringar i Kyrkoordningen. Jag tyckte jag var glasklar genom att hoppa och jämföra hur det som är nu hade tett sig då, under ett antal år när "kvinnoprästrmotståndarna" var skulden till allt ont. Nu fattar jag att ett antal personer inte fattar men fattar kanske inte riktigt vad det är de inte fattar. Det kan bero på att det som hänt under mina prästår i vanlig enkel mening är ofattbart. Med denna och ytterligare någon redigering får ni texten likväl. Tiden är ett ingenting, kom ihåg det och läs!

DÅ hade ni fått läsa om den inte bara vackra utan också begåvde kvinnliga prästen. Hon ville så mycket men kvinnoprästmotståndarna hade sett till att agera för att stoppa henne. Kvinnoprästmotståndarna hade fått Kyrkans Tidnings chefredaktör på sin sida och han måste självfallet nu avgå, eftersom han berett plats för synpunkter som ifrågasatte den kvinnliga prästen. Riktigt vad kvinnoprästmotståndarna gjort, var det emellertid onödigt att gå in på. Det förfärliga var ATT de gjort det. Och att de gjort det, visste alla.

De politiska partiernas kvinnoförbund agerar naturligtvis kraftfullt medan ärkebiskopen håller tyst. Beslutspotenta kyrkopolitiker (S) och (C) tar upp frågan med Konstitutionsutskottet och antagligen kallas biskop Gärtner in för att få sig en avbasning. Vid Lunds universitet anmäler en galning - men det får ingen veta att han - den teologiska fakulteten för att där försiggår pennalism och någon docent ställer upp och beskriver i DN vad bänkklottret utsäger och innebär. Regeringen kallar in ett kyrkomöte för att komma åt de misshagliga.

Sånt här gick då, men är inte läge nu. Det ljusnar vid horisonten, eller mörknar det i sinnet när man kan börja fatta själva ljuget? Och vad jag nu skrivit är detta: De som hade bestämda intressen att avgränsa och svartmåla, såg till att med alla medel - också lögnen och sveket - driva igenom sina intressen.

Helle vet 'et

2012-02-28T07:43:00.000+01:00

Pastor Helle Klein fick klart besked. Kyrkans Tidnings chefredaktör sparkade henne och ser Seglora Smedjas nättidning som en konkurrent till Kyrkans Tidning. "Se på murvlarna, hur de älskar varandra," som det hette i fornkyrkan eller så. Naturligtvis kan man ha synpunkter på att två vuxna inte talar med varandra om ett dilemma, men det noterar vi andra närmast.

Vad vet nu Helle? Hon säger att kyrkdebatten skulle må bättre av större mediemångfald, vilket är nys. Kyrkdebatten mår bättre av att hederligt ge utrymme för den måpngfald som är. Kom ihåg att Svensk Pastoraltidskrift (SPT) kom till när Svensk Kyrkotidning (SKT) konsekvent inte publicerade de bidrag han ogillade. Kom också ihåg att SKT hålls under armarna av Kyrkans Tidnings bolag.

Att Helle Klein var illa ute kunde den som läste Torsdagsdepressionens insändare fatta. Under direktor Nilsson på Ersta - ett berg! - öppnade sig en avgrund när han läste pastor Klein. Kyrkoherden Olof Lönneborg (S) var förvånad och beskrev Kleins argumentation som maktens tal. Det är väl rätt - men så har Helle kunnat agera i åratal. Att somligt nu ska kallas teologi är en sak. I sak är talet politik och ideologi, alltså inte skriftutläggning, inte komplikationer tillsammans med kyrkofäder och kyrkomödrar århundraden igenom.

Förr i världen sa man att kyrkomötet skilde sig från riksdagen för där fördes sakdebatter. Förr i världen - d v s någonstans för 33 år sedan, för då kom det första tecknet på partipolitisering när en ledamot omedelbart efter ett klubbslag i plenum kallade S-ledamöterna till samling. Det var då ett brott mot decorum.

"Seglora smedja är en tankesmedja som funnits i tre år i kyrkans närhet", läser jag på Seglora Smedjas hemsida. Hur nära då? Och vad med "kyrka" om Smedjan ordnar gudstjänster med egna präster? Menar man den kyrkoorganisation som bidrar ekonomiskt? 150 000 och en stiftskollekt från Stockholms stift och vad står Sofia församling för? Vilka är de andra bidragsgivarna - en inte ointressant fråga när det gäller ett opinionsinstitut. Det är ju kunden som bestämmer vart kusken styr när allt kommer till allt.

Nu ska jag inte dölja att det finns andra sätt att bedriva teologiskt arbete, insatser som inte får en krona i subsidier. aKF och SPT, Kyrka och Folk antar jag. Helt ointressant är det inte.

Vad kommer nu att hända? I de fina klerikala salongerna kommer bekymmersamheten över tonläget i debatten att breda ut sig. Nu är det i de egna leden det hojtas och bnlir ovänligt. Det var bättre förr när man hade kvinnoprästmotståndarna att avleda allt missnöje på. Då kunde den egna oenigheten döljas.

När jag läste nyheterna från den klerikala murvelkalabaliken slogs jag av ett talesätt: "Inga träd växer upp till himlen." Ordförande Mao talade. Helle vet 'et nu.

Tja eller tjat

2012-02-27T07:52:00.000+01:00

"Tja" kanske är det rätta svaret på samtidigheten, "tja" i stället för att tjata sitt vanliga. Världen vill bli debdragen och den vill bedra, den vill vända rätt i orätt och vi ska stå som tyst staffage. Men gårdagen manade oss att stå emot prövningarna och av den knepiga psalmen 183, Som sådden förnimmer Guds välbehag, kan man lära sig scoutaktig hurtighet: kraft, vilja, svikt i steget. Vi är inte långt från generalen von Döbelns "ära, skyldighet, vilja".

Det knepiga i den psalmen är läran om de två måtten, en lära som är fariseism: "men mät mig, Gud, med din mildhets mått en gång på uppståndelsens dag". Den fariseiska tanken är att Gud har ett särskilt mått för sina fromma, mildhetens mått. Särskilda regler för mig, alltså. Vart tar Jesus vägen med den synen? Vad gjorde han för alla på korset? Lasse Lucidor har fått till det bättre: "Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer." Måttet är detsamma för alla men Frälsaren är också frälsare för alla för han har dött för alla.

Detta skrivet är det dags att öppna försändelsen från Svenska Kyrkans Unga, som den 24 januari hade stort lanseringsjippo för ett "utbildningsmaterial för tro, hbt och sånt". Svenska Kyrkans Unga driver ett projekt tillsammans med Sveriges förenade hbtq-studenter, KRISS och Sensus Stockholm-Gotland. Till och med augusti i år är satsningen finansierad av Arvsfonden.

Medlemstidningen Troligt ger besked. Det skapas idéer att det är mer okej att vara heterosexeull. "Vilket det ju såklart inte är." I den heteronomativa testen får jag besked: "Man är inte nmer normal bara för att man är heteronormativ."

I medlemstidningen Troligt får jag lite bibelundervisning också. Temat är att Jesus bryter norm en på olika sätt - avvisar skilsmässa, sätter vänskapsrelationer högre än familjerelationer och uppmanar sina lärjungar att visa osjälvisk kärlek. Mark 10:2-9, Mark 3:31-35 och Joh 13:34-35 får jag som referenser.

Davids och Jonatans vänskap, 2 Sam 1:17-27, tas upp: "Jag sörjer dig, min broder Jonatan, du var mig mycket kär, din kärlek mer för mig än kvinnors." Det ska väl uppfattas homoerotiskt, antar jag- Höga Visan 2:2-7 läser man också: "Som ett äppelträd i skogen är min vän bland de unga männen. Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig." Noomi och Rut är förstås med, Ruts bok 1:16-17: "Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag."

Det är väl det jag gör. Stannar. Citaten räcker för att förstå.

Svenska Kyrkans Unga vill ha min kollekt den 25 mars. Tja. Men hur var det jag sjöng i högmässans psalm i går: Gå dit dig Anden sänder, och mot de makter väpna dig som rätt i orätt vänder. Ska jag då ge ekeomiska bidrag till dem som vänder rätt i orätt? Och hur ska kollekten pålysas?

Omöjliga psalmer

2012-02-26T16:36:00.000+01:00

Omöjliga psalm-gudstjänsten innefattade
Fädernas kyrka (169 i 1937 års psb), 74, Du som gick före oss, 87A, Våga vara, 331, Ljus av liv (Mose gav oss lag och krav - nä!), 183, Som sådden förnimmer (läran om de två måtten är klassisk fariseism), 619:1-3, Jag går mot döden (den klassiska men aldrig nu nyttjade begravningspsalmen) samt 622, Att ta farväl. Nio versar sjunger man i Danmark men inte på vår sida sundet fast på vår sida om Kalmarsund, som ni nu förstår!)

Guidad tur genom några psalmer, som en gudstjänstfirarna sa när han gick. Men jag försvarade samtidigt poetens frihet, licentia poetica.

Ska vi ha tre gudstjänster per söndag måste någon av dem vara lite annorlunda, tänkte vi. Och jag har haft glädje av dem alla. I Högby bad vi Te Deum i anledning av prinsessans födelse men vi vidgade perspektivet för det sägs vara 18 barn på gång på norra Öland. Jag undrade om pappan har motorcykel...

Undervisning

2012-02-26T09:02:00.000+01:00

Kyrkomötet vill ha en undervisningsplan och jag kan undra hur den blir. När jag vaknade denna söndagsmorgon tänkte jag lite. Är inte det som kallades "livsfrågepedagogik" den kristliga motsvarigheten till rödvinsvänsterns och kulturliberalismens själsfulla utgjutelser? Hörddudduddu-stuket, liksom? Och är inte Kyrkan alla år igenom en intellektuell rörelse med böcker? Alla vet att Paulus läste på sina resor och pocketboken är alls ingen modern uppfinning.

Vad ska undervisningen förse oss med? Kunskap om kristen tro så som den möter i Skriften, förstås, men också historien igenom som teologi och historia. Jag ser att bibelstudiet är på avskrivning i Svenska kyrkan. Dogmatik läser vi på Öland. I pastoratet läser 110 personer i olika smågrupper Folke T Olofssons bok Fullkornstro, ett förhållande som jag kanske inte uppfattar att kyrkoherden själv tycker är fantastiskt. När jag frågade om stiftet inte skulle vilja följa projektet på plats, dvs se hur de självstyrande grupperna fungerar och hur det hela kan knytas samman med många som möter författaren och varandra, fick jag först inget svar och därefter ett erbjudande att skriva och berätta om satsningen. Det händer att jag alls inte är förvånad över stiftskansliers dåliga rykte. Nu var det sagt.

En undervisningssatsning kanske ska ta sitt avstamp i den gudstjänstfirnade församlingens behov? Läs och upplev-konceptet, alltså. En kyrkokristen har trons basfakta och ser dessa fakta just som - fakta. En kyrkokristen behöver inte kunna redogöra för dogmhistoriens vindlingar men ska ha lite pejl på vad Svenska kyrkan bekänner och kunna känna igen det i Kyrkan i stort. Den svenska historien blir till sist obegriplig om man inte förstår att Kyrkan byggde landet. Egentligen är gudstjänstfirandet bas för kunskapsbehovet för Kyrkans frågor är till sist alltid människors frågor.

Vi behöver också en struktur för lekfolksutbildning, inte minst att ta vara på många pedagoger och pedagogiska naturbegåvningar som kan göra viktiga insatser. Förr blev sådana ianspråktagna som söndagsskollärare. Nu används de inte alls. Varför har vi inte smågrupperna i allehanda frågor som kan ledas av den sortens kompetenser? Jag kan årerkomma till frågan om kvinnor som lärare i församlingen men jag tror att det var här man missade på 1950-talet. Kan det vara så att Gud, som vet allt i förväg visste, att den svenska staten skulle omvandla den svenska skolan så att kristendomsämnet försvann och därmed tillgången till baskunskap för de många - och att detta var en utmaning inte minst att förbereda en kvinnlig kyrkotjänst av det slag Margit Sahlin en gång talade för?

Jag vill förstås mindre se en av kyrkostyrelsen utfärdad läroplan. Jag vill se en mentalitet där teologi får vara roligt vetande och ägnas just åt läsande och upplevelser.

Så tänkte jag i gryningen, steg upp för att fira en uppsättning högmässor och kl 15 i Persnäs gudstjänsten Omöjliga psalmer. Vi sjunger de som är omöjliga - i text eller ton. Jag funderar lite över dem, avrättar någon, malträterar samtiden genom att hålla fram någon psalm som samtiden gjort omöjlig och roar mig själv lite i alla fall. Psalmen kanske säger det vi inte vill höra och därför behöver höra?

Lördagsfundering

2012-02-25T09:15:00.002+01:00

Vart tog de erfarna församlingspräåsterna vägen, de som var församlingspräster inte bara i hjärnan utan i ryggmärgen och med ett hjärta som brann? De hamnade i vart fall sannolikt inte bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna. Det kan man kanske förstå men lika mycket förstå att det borde finnas stabila erfarenheter av församlingsliv också bland dem som skriver framtidsplanerna. Vilka av biskopatrna är just erfarna fölrsamlingspräster? Fundera!

Risken är överhängande att folkkyrkan faller ner i ett av sina två diken. Det ena diket är att bli en kyrka för folket. Det andra att bli en folkets kyrka.

I Einar Billings folkkyrkoteologi ligger fokus på prästen och folket blir ett objekt för prästens möda. I modernare tappning blir folket ett objekt för det kyrkliga arbetslagets möda, som bäst kompletterat av lite frivilliga medarbetare, som går in i den så kallade verksamheten.

I JA Eklunds folkkyrkosyn är det det kristna - svenska - folket som tar ansvar för sin kyrka. Hans svärson Gunnar Hultgren tänkte nog så och under hans tid som ärkebiskop kunde den s k socialetiska delegationen satsa på en folkets ansvarsmodell, dvs förse de kyrkokommunala organen och dess partipolitiskt tillsatta med teologiskt alibi för kyrkopolitiska kraftgärningar. Prästen blev mer av en tjänsteman åt det kyrkokommunala och i likhet med vad som skedde i annan offentlig förvaltning anställdes alltfler. Spomliga med överraskande usel kompetens. Producent-konsument-mönstret bröts inte. Socialetikernas stora hotbild var det gudstjänstfirande folket, enkannerligen om detta folk hade en högkyrklig touch. Med hjälp av "kvinnoprästfrågan" var det relativt enkelt att komma åt de misshagliga. Så skedde under några decennier men därmed gjorde sig Svenska kyrkan kvitt de band som fanns till den gamla församlingsrörelsen, den som högkyrkligheten knutit an till.

Visst kan man tala om vikten av pastoralteologi också i de fina kyrkliga salongerna - men finns det plats för det gudstjänstfirnade folket och räknar man i praktiken med den karft som utgår från den gudstjänstfirande församlingen - och inte bara från individerna eller ens från individer i förening? Detta tror jag är den avgörande frågan. Den präst som inte kan tänka stort om sin (kanske lilla) gudstjänstfriande församling och steg för steg rusta den, kommer till sist bara att bli en producent på en kyrmpande tjänstemarknad med något osm folk inte alls vill ha eller vill ha då och då. Det håller inte. Bortom slagord om att mydiggöra församlingen och allt sådant handlar det om att ta den vanliga gudstjänstfirande församlingen på allvar. Präster kommer och går. Församlingen ska bestå. Och församlingen måste rustas. Vad det bettyder vet förstås den erfarene församlingsprästen till dels men måste lika idogt söka efter vad som kan motsvara församlingens dagsaktuella behov. Majeutik är en syssla av betydelse för en församlingspräst. Förlossningskonst, alltså. Det finns i en gudstjänstfirande församling sådant av kraft och entusiasm samt kompetens som prästen likt en barnmorska ska förlösa.

Kan det nu vara så dystrert, att de präster som inte kan majeutiken ersätter sin bristande kompetens med att bli LEDARE vid ett skrivbord? Ledare? Snack. Men chefer kan de bli. Det är det hela. Och det räcker inte.

Jag tror inte ett smack på den förnyelse man försöker åstadkomma i Svenska kyrkan just nu. Jag tror obetingat på KYRKLIG FÖRNYELSE - men det är något annat. Bottenlägen kan deprimera men också utlösa en bottenlägets optimism. Varför ska man gå sin väg när man inser att mycket är kört? Kanske var det just för en situation som denna du kallades att bli kristen i det sammanhang Gud satt dig i? Svenska kyrkan för de flesta av oss, alltså.

Dumhet bortom gräns

2012-02-22T17:53:00.000+01:00

I mogon blir det tidig uppstigning ty Stockholm hägrar. Kyrkostyrelsen ska besöka Stockholms stift. Alltså får det bli en stillsam blogg innan askonsdagsmässan som ni kan avnjuta när jag fraktas till min födelsestad.

Näthatet har varit tema. Nu har Kyrkans Tidning vikit ner sig för Helle Klein, som anklagat tidningen för att blunda för näthatet. De gammalkyrkliga fäderna hade måhända sagt att det är lika bra att näthatet får komma ut så att allt kan bli rent efteråt - men det är tydligen inte den andliga hållningen nu. För detta hade min avhållne vän Rolf Ture respekt, såg jag i en kommentar. Han frågade artigt Helle Klein om hon inte gör detsamma som de hon klagar på när hon talat om de medverkande vid den teologiska fortbildningen i Visby och kallat dem mörkermän. Svaret han fick var belysande: "Jag anser att kvinnoprästmotstånd och homofobi hör till den mörka delen av kyrkans teologi genom historien."

Analysera satsen. Auktoriteten är pastor Klein själv. Hon anser. Då är det tydligen så. Men därmed har hon fria händer att förfara rättfärdigt mot de orättfärdiga och eftesom de är orättfärdiga, blir också ett orättfärdigt agerande (lögner, svek, löftesbrott) uttryck för rättfärdigheten.

En annan kommentator ger henne understöd med argumentet: "Gamla förlegade åsikter och tradiitoner MÅSTE kränkas för att sammhället (sic! DS) ska utvecklas" och Utveckling gör ont". På den här sidan 1945, bortsett från Röda kmehrerna, har jag nog aldrig sett denna tanke uttryckas så tydligt. Tredje rikets tänkare har fått sällskap. Här är de som deklarerar att doktorns kniv gör ont men gott när de olämpliga opereras bort. Och därmed försvinner seriöst teologisk arbete - påven och Luther och en del annat. Pastor Klein kan man annars fundera över. Har hon någonsin framträtt och levererat oss några andliga insikter? Har de inte alltid, säger alltid, varit ideologiska sanningar, alltså politik?

Vår vän ärkebiskop Wejryd har på senare tid både agerat i frågan om svensk vapenexport (och ingen har ställt frågan om det trots allt inte är bättre att bli skjuten med ett svenskt vapen än med ett franskt på samma sätt som man vill bli påkörd av en luxuös Vovo, BMW eller Mercedes och inte av en vanlig Renault eller Peugeot, om man nu ska bli påkörd vill säga!) och tvångssteriliseringarna. Nu handlar det inte om de historiska tvångssteriliseringar, de som svensk socialdemokrati bär ett mycket stort ansvar för, utan andra - och där agerar SAP kraftfullt. Vid könsbyte ska en kvinna kunna behålla sina äggstockar och därmed som man kunna föda barn. Detta sa Svenska kyrkan för fem år sedan nej till. Kanske inte längre.

Ärkebiskopen har ändrat åsikt. OK. På vilket underlag då? Kyrkostyrelsen har grundligt bearbetat frågan, skriver han - och det är möjligt - men faktiskt inte under det dryga år jag varit med. Inte en rad har jag sett som problematiserat och sedan löst upp problemen.

På mitt enfaldiga sätt tänkte jag att en kvinna som byter kön till man väl får dela samma villkor som jag, jag kan som man inte föda barn. Här är en kvinna som ska äta kakan och ha den kvar, om jag fattat saken. Och det ska man alltså kunna numera. Kön är en konstruktion och inte något Gud lagt ner i skapelsen. OK igen. Men var är det material om saken som kyrkostyrelsen redovisar efter att grundligt ha bearbetat frågan. Det finns självfallet - men var? Vad har ärkebiskopen läst när han beskriver att han satt sig in i frågan djupare de gångna åren, alltså från 2007 eller så? Eller kan man misstänka att vi här ser en ny ideologisk position, dvs politisk ideologi förvandlas till gudsprat, dvs teologi - men egentligen ideologi, ett uttryck för dominerande intrssen, lik förbannat?

Jag ska umgås med ärkebiskopen och kamraterna i morgon. Jag får nog veta vad de läst så att jag kan läsa ikapp. Under tiden ska jag fundera över ärkebiskopens definition: "Kyrkor ska ge rum för människor med olika bakgrund, för livstolkning, upplevelse av det heliga, av uppmuntran och gemenskap." Vart tog själva budskapet vägen - bekännelsen och vart tog den där Jesus vägen? Är det inte ihop med honom vi kan tala om det heliga och få uppmuntran genom Anden och gemenskap kring Jesus? Livstolkning - var detta verkligen det Jesus kom att ge oss?

Under fastetiden hade jag tänkt skriva några bloggar om hur vi skulle kunna börja ett försoningsarbete i Svenska kyrkan. Jag inser att mitt sätt att tänka försoning är totalt överspelat. Jag tänkte att vi var mer överens om Kyrkans själva idé och existensberättigande än vad vi uppenbarligen är. Jag kanske skriver ändå. Historien är en domstol. Vi får se.

Nu går jag och korstecknar mitt folk och säger: Omvänd dig och tro evangelium! Det behövs i en tid med dumhet utan gräns.

Grundfrågor

2012-02-22T08:02:00.000+01:00

Kyrkans tidning kan man läsa på nätet och i går publicerades ett inlägg avkomministern Helena Myrstener. Jag läste frågan om det finns "något slut i sikte på det ensidigt manliga språkbruket som norm för Gud?" Påhaksfrågan också: "Hur länge ska vi behöva stå ut med detta?" Slutsatsen av att säga "Han" blir svår: "I värsta fall blir Gud likt en grånad tjänsteman i kostym och slips." Det invanda och inlärda gudsbegreppet är ett problemkomplex att ta tag i. I stället ska vi säga hen om Gud.

Man kan förstås svara klassiskt att Gud är ande men kanske är det rimligare att påstå att grundproblemet i Svenska kyrkan faktiskt gäller vad Uppenbarelsen innebär. Har Gud uppenbarat sig, alltså avslöjat sig, eller är Gud till sist den konstruktion vi använder för att göra livet lite mer hanterligt - och därmed underkastad krav på förändringar, dvs de förändringar som Svenska kyrkan behöver "för att vinna trovärdighet för vår bekännelse" - genom att ändra, alltså, så hur mycket bekännelse handlar det då om?

Är tron en deposition som vi förvaltar eller något annat? Och vem tror på att Gud är en grånad tjänsteman i kostym och slips och inte med vår bekännelse ett mysterium? Rätt många, tydligen?

I somras kom en artikel i danska Kristeligt Dagblad som hette "Kvinder bygger om på Gud". Den refererade an undersökning i Danmark där kvinnor visade sig ha en förändrad gudsbild: "Forandringen i gudsbilledet giver mere plads till individet og mere frihed til at bestemme selv". Lektor Peter B Andersen ser detta vara en förälängning av könskampen, som det heter. Gud blir en andlig kraft och rätt frikopplad från det där med Bibel. Naturligtvis får det konsekvenser när denna syn hamnar i predikstolen och då blir det faktiskt lite synd om de svenskkyrkliga, som antingen då ser sig andligt hemlösa eller manade att ta upp kampen för Kyrkan i sin egen kyrka, den första hållningen mestadels. Vill man läsa danska, läser man www.kristeligt-dagblad.artikel/425346:Kirka---tro---Kvinder-bygger-om-paa...

Marschen genom institutionerna talade Rudi Dutschke på sin tid om. Det är många som marscherat och nu sitter de så till, att de kan kommendera oss andra. "Säg hen", ropar de. "Hen" säger vi. Eller? Svenska språkrådet har ju gett böjningsformer för hen så saken ska antagligen ses som avgjord.

Askonsdagens morgon förfaller jag till en dysterhet som inte bara ter sig kyrkoårsmässigt motiverad. Att det kunde komma i en del galningar i prästerskapet hade jag klart för mig. Det förhållandet kunde balanseras av kloka och teologiskt insiktsfulla präster. Nu verkar det som om galningarna blivit i majoritet och att hastigheten i utförslöpan blivit skrämmande.

Att komma ut

2012-02-21T07:38:00.000+01:00

En kyrkoherde i Växjö är oppmålter i gårdagens Smålandsposten, pappersupplagan. Han har kommit ut som transvestiten Ann-Christine men bilden förbryllar mig för Ann-Christine bär prästskjorta och vad man än säger om henne så något prästbrev kan hon inte uppvisa. Är hon likväl prästvigd därför att kyrkoherden är det? Kommer hon till jobbet som hon inte fått och inte får lön för utan i stället kyrkoherden? Vad har hon då på jobbet att göra? Hon ska upp i predikstolen, säger kyrkoherden, om någon hävdar att det är olämpligt - men på vilket mandat? Som veniat påp kyrkoherdens ansvar? Frågorna blir många. Men kan det hjälpa upp henne i predikstolen, så säger jag omedelbart att detta får inte ske för det är klart olämpligt.

Kyrkoherden kom ut inför sin församling och hade församlingsafton. Dessförinnan hade arbetslaget fått sig en duvning ev etikkonsulenten i mångfaldsfrågor. Man skulle vara kyrkoherde. Då hade man haft medel att disponera. För egen del har jag inte en spänn, bara ansvar att attestera inköp av oblater, ljus och blommor. Villkoren är olika mellan A- och B-präster. En kyrkoherde kan skaffa fram en konsulent för att ge sitt arbetslag den utbildning han vill att arbetslaget ska få.

Till församlingensaftonen kom ett sextiotal personer och det var tillfälle till frågor. "Det blev en i mitt tycke fantastisk kväll", skriver kyrkoherden. "När kvällen var slut och jag kom hem för att krypa till kojs, kände jag en otrolig stark känsla av ren och skär lycka. Jag vet mig knappt ha känt så någon gång innan i mitt liv." Det är här jag blir bekymrad. Prästeriet är en livsform där egot kan överstimuleras och det är en stimulantia att undvika. Inte för inte drar prästen på sig liturgiska kläder - Jesusponchon och en del annat - så att det ska synas mindre av person och mer av präst, om ni förstår hur jag menar. Tranvestiten klär upp sig och ska bli sedd, det är grejen. Vad är det för poäng med att vara transvestit i en garderob? Fast när tranvestiten gör vad som hör till, blir risken alltid att människor uppfattar detta förhållande mycket mer än de uppfattar det ärende som en kyrkoherde egentligen ska bära fram. Och är det inte så att en komminister flyttade från församlingen när det här med kyrkoherdens läggning blev honom för mycket?

Jag misstror kyrkoherdens tal om Svenska kyrkans öppenhet. Jag misstror hans tal om att komma ut - för jag har aldrig hört honom offentligt protestera mot den politik som genomförts i Svenska kyrkan och som innebär att somliga av oss ska in i garderoben, nämligen de som inte tror att 1958 års riksdagsbeslut är gudomligt. Hade han försvarat den minoriteten högljutt och på Smålandspostens första sida, då hade jag varit mer benägen att tro han öppenhetstal. Å andra sidan, eftersom jag läst boken om de erotiska minoriteterna, finns det väl en del läggningar som står på skamlistan. Vad hade hänt om kyrkoherden kommit ut som pedofil (sådan läggning finns ju) och vad hade hänt om han kommit ut som läderbög och vandrat så klädd i församlingslokalerna? Hade han då mötts av förståelse och beundran för sin öppenhet?

Nu är jag inte så intresserad av kyrkoherdar i Växjö och vad människohjärtat kan få för sig borde inte förvåna. Jag vet att man kan se både präster och biskopar på egendomliga klubbar och det blir nästan tragikomiskt. En biskop i England stannade på ett långtradarfik där de biffiga långtradarchaufförerna brukade hålla till. I toalettbåsen hade man på lite olika höjd borrat hål i väggen. Biskopen stoppade in sitt könsorgan i ett sådant hål. Sedlighetspolisen, som visste vad stället var för något, slog just då till. Det lustigaste var när biskopen vid rättegången skulle förklara vad han gjort. Han trodde, sa han, att man skulle göra så och hade alls inte haft något osedligt syfte. I åratal efteråt skrattade sig det klerikala England igenom den berättelsen.

Människans hjärta är illfundigt.

G&T Monday förflöt lugnt. Kyrkvärden Johan, känd från tv, konstaterade att det fanns gin kvar. I dag blir det värre. Då måste varje kyrkokristen äta nio middagar. Är man transvestit kanske man måste äta 18.

Gin & Tonic Monday idag!

2012-02-20T10:20:00.000+01:00

I dag är det Gin & Tonic Monday och den firas i Högby kl 15. Man kan visserligen börja dricka GT redan vid midnatt och fortsätta till midnatt men det tycker jag är att ta i och följderna kan bli lite besvärliga. Ansvaret är i år kyrkvärdarnas. Förra året bar kyrkvaktmästare Sörman den tunga bördan. Nästa år är det - Deo volente - prästen igen. Men är inte det hela förskräckligt och ett glorofierande av sprit mer än av enbär? Borde inte kyrkoherden inspektera verksamheten? Förra året var det så oturligt att jag måste köra bil på kvällen så det blev ett kopiöst tonic-drickande för min del.

GT är en fjolldrink, säger min vän kyrkoherden i Ärkestiftet. Det är en anglokatolsk dryck också, vilket betyder att den nog får gå för både det ena och det andra. GT dricks av missionärerna efetrsom tonic innehåller kinin och det är verksamt mot malaria. Men när vi ändå är inne på ämnet så blir det konferens om [håbeteologi]. Jag fick en inbjudan.Det är Lunds studentprojekt som ordnar - det projekt som fick massor med pengar av Svenska kyrkan centralt. Samarbetspartner är rpojektet Religion hjärta hbt. Studenter betalar 300:- för resa, mat, boende i dubbelrum och konferensavgift. Konferensen pågår fredag 15 till söndag 13.30. Icke studenter betalar 895.

Förgäves söker jag efter en "programpunkt" som skulle kunna kallas gudstjänst på söndagen - men finner intet, intet, intet. Däremot hittar jag en stilla stund i kapllet lördag kl 21.45-22.00 och det gverkar kväkare på något sätt. På fredagen medverkar en imam som startat en gemenskap för muslimska hbt-personer och Sara Lund (Claes Schmidt) träder fram därtill. Han är från Klippan och var en gång klasskamrat med min svägerska, om nï undrar. Lena Andersson, journalist och författare, leder ett samtal. Henne uppskattar jag och vad "älska" i begreppet "älska sin nästa" betyder kan det kanske vara bra att få veta. Judendom, islam och kristendom ska tydligen belysa temat.

Svenska kyrkans unga och Sveriges Förenade HBTQ-studenter reder ut hur man sprider värderingatr på lokal och nationell nivå för att få en inkluderande verksamhet och om man inte gå på den samtalsgruppen kan man få "tillgång till olika sätt att bemöta fientliga bibelcitat". Frågan lyder: "Hur gör man när man blir slagen i huvudet med bibelcitat?" Jag glömde att Jesper Svartvik också är på plats. Han säger det han brukar säga, antar jag.

Ideologifabrik är väl den mest sanningsenliga sammanfattningen. Denna fabrik finansieras av våra gemensamma pengar och deltagarnas avgifter subventioneras keraftfullt. Så vet vi vad som är verkligt viktigt när det kommer till studentarbete.

GT-måndagen har också en välbehövlig terapeutisk inverkan. Vem vill nykjter åse det svenskkyrkliga eländet? Men hur kommer det sig att de kristliga så kritiklöst blir finansiärer av intressegruppers särintressen? Dert är jag just nu för nykter att förstå.

På egen begäran - prosten Östlund och Ma

2012-02-19T06:19:00.000+01:00

Avdelningen "Tjänster och tillsättningar" rymde beskedet att prosten André Östlund "på egen begäran" förklarats obehörig att utöva prästämbetet. Det hade inte prosten tänkt sig när han påpekade att han, som är sjuk, inte ska ha vigselförordnande. Eftersom allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt, klantade Luleå domkapitel och biskop till det hela med påföljd att en pensionerad präst bara kunde uppfatta en kränkning. Prosten uppfattades av domkapitlet vara ute för att demonstrera mot enkönade vigslar när han bara var uppmärksam på att en uppsättning pensionerade präster inte fått vigselförordnande med risk att de skulle viga olagligt - utan att inse att det var just ett sådant papper man skulle ha innan man längre fick viga - och att han själv var sjuk och därför inte skulle ha någon vigselbehörighet.

Prostens bitterhet är begriplig. Inser domkapitlets ledamöter att de agerat skamligt? Inser präster och diakoner i Luleå att de inte kan lita på domkapitlet eller på biskopen? Sista ordet i den här historien borde inte vara sagt.

Sista ordet om Ma Oftedal är inte sagt. Nu ska hon skaffa sig rätt att begrava eftersom hon på egen begäran lämnat både prästämbetet och Svenska kyrkan. Hon anmäldes till domkapitlet eftersom hon på något sätt varit inne på reinkarnationsläran och nu skulle svara Stockholms domkapitel i ärendet. Ma tröttnade. Nu ska hon verka i livsåskådningsbranschen i stället för att sprida evangelium.

Jag antar att Ma i sak inte lärde andra underligheter än vad som kan förekomma här och var i Svenska kyrkan. Skillnaden var den, att när Ma sa något, fick det genomslag. Men hur var det? Hade Ma egentligen en prästkallelse? Man kan väl fråga så här post festum utan att uppfattas vara ute efter henne. Om hon hade det - varför stöttades hon då inte bättre utan fick på egen hand orientera sig bort från Kyrkans tro, bekännelse och lära? Om hon inte hade en prästkallelse, varför blev hon då prästvigd? Och, som sagt, hur många lär egentligen som hon?

Svenska kyrkan spricker förstås upp på många sätt nu. Bara de mycket förhärdade tycker detta är underhållande. Vi andra ser kyrkokrisen som ett förhållande i kyrkoorganisationen och i själen.

Fördomskontrollen: Seglora smedja, KT och Hermansson själv

2012-02-18T10:34:00.000+01:00

Fördomskontrollen är en nyinrättad kontrollinstitution som syftar till att mäta graden av fördomar. Problemet är förstås att hitta en vetenskaplig kontrollmetod och i väntan på en sådan måste man nöja sig med stickprovskontroll. Vi gör ett försök!

Seglora smedja jagar bloggen Kristen opinion och där är det särskilt Annika Borg som är den misshagliga om man nu inte räknar Helena Edlund, som också blir ansatt. Helle Klein är särskilt upprörd över att Kyrkans Tidnings chefredaktör i Kleins kolumn i bladet strök upplysningen att Edlund ackrediterats som journalist för Sverigedemokraterna under Almedalsveckan. Klein har, meddelar hon, haft en lång mejlväxling med Kyrkans Tidnings chefredaktör.Klein är uppenbart van vid att få som hon vill och kraftigt störd när hon inte får det - lika störd som av det faktum att Borg tänker annorledes än hon. Det skulle, med andra ord, bli fred i vår värld om bara Klein fick bestämma. Fast nog finner jag det lite patetiskt att den med gåvor och allmänna medel samt kollekt understödda tankesmedjans stora tänkare sitter och lusläser Annika Borg. Förklaringen är förstås den, att Annika är känd och hennes synpunkter kan förväntas få genomslag. Detta stör tankesmedjan! Annars kunde man tänka sig att alternativen i öppen debatt klarläggs och sammanhangen kompliceras ... Det som kallas osakligt kanske kan bringas till sak?

I sammanhanget dyker jag upp. Annika Borg har försvarat att jag bjöds in för att tala om Jesus. Men här kommer den intressanta fördomen. Seglora smedja skriver: "I samma inlägg skriver bloggen om de kvinnor som upplevt obehag inför Dag Sandahls besök i Visby." Nu var jag inte i Visby men eftersom tankefiguren "kvinnoprästmotståndare" dyker upp, skapar Segloras smedjas tänkare sig en passande bild. Fördomskontrollen noterar! Feltänk och felläsningar och felslut är upplysande. Det är inte utan man skulle vilja se en offentlig granskning av Seglora smedja - ekonomi, idé och kompetens. Det är lite för mycket av att halka in på en räkmacka i sammanhanget för att jag ska vara riktigt trygg och lite för mycket av fixering på person och mindre av sak för att jag ska vara riktigt intellektuellt stimulerad.

Kyrkans Tidning rapporterar om domprosten Hermansson och finner honom frikänd. Men detta var inte nyheten. Det nya var tillsynssamtalet och markeringen mot stämplandet av kvinnoprästmotståndare. En begåvad kommentator har sett saken. Nu ska frågan ställas: Är det en medveten policy på Kyrkans Tidning eller handlar det om bristande journalistisk kompetens? Fördomskontrollen slår till och hamnar i förvirring - för det kan vara både - och och båda förklaringarna i förening.

Hermansson har anmälts i härvan med kyrkoantikvarisk ersättning och anklagas för att ha ljugit. Upprördheten över anmälan tycks i första hand gälla att anmälan är anonym. Fördomskontrollen ger vid handen att när indignationen gäller anonymiteten mer än anmälan i sak, då är det lurt. Saken som anmälts är relativt enkel att kontrollera. Vad händer om det visar att Hermansson inte talat sanning och alltså inte insett allvaret att skriva på falska intyg för att få ut ersättningar? Statens man i sammanhanget fick gå. Är det en fördom att förmoda att Hermansson i det läget ryker? Antagligen inte. Saken gäller ungefär ½ miljard kronor årligen för det är vad den kyrkoantkivariska ersättningen hamnar på. Men sådana pengar får det inte fuskas. Fördomskontrollen slår till - det verkar som om Hermansson har allvarliga problem just nu.

.

Domprostens Hermansson igen

2012-02-17T08:01:00.000+01:00

Visby domkapitel finner att det finns grund för fortsatta samtal mellan biskopen i dennes uppgift som pastor pastorum och domprosten Hermansson, men Hermansson blir kvar i ämbetet. Han har inte skadat det anseende en präst bör ha.

Varför ska biskopen ha tillsynssamtal? Det får man läsa lite noga i utslaget för att förstå, men den som gör det, finner att utredningen kommit till slutsatsen at domprosten Hermansson vidhållit att komministern Hagberg uttryckt sig på ett sätt som innebar att han ifrågasatte kvinnliga präster. Detta skedde vid påföljande teologiska seminarium åtta veckor senare. Dessvärre kunde både en ordinarie ledamot och en ersättare i domkapitklet, som varit med vid Hagbergs föreläsning, konstatera att domprostens uppgifter inte stämde. Domprosten Hermansson uttalade i Gotlands Allehanda den 11 januari i år att han tycker sig ha blivit rätt citerad och står för vad han sagt.

På vanlig svenska: När domkapitlet kollat den s k storyn, konstaterar domkapitlet att Hermansson inte talat sanning och att han står fast vid sin osanning.

En av ledamöterna skrev ett särskilt yttrande och menade att domprostens yttranden om biskop Urwin borde tagits upp. Man kan förstå att ledamoten menar att Hermansson kan misstänkas ha splittrat prästerskapet i stiftet. Ledamoten anser beslutsunderlaget vara ofullständiugt och reserverar sig mot beslutet. Han ville alltså gå längre!

Allt detta är intressant. Jag kan inte minnas ett enda fall där biskopen ska ha tillsynssamtal med domprosten, domkapitlets vice preses, biskopens ställföreträdare. Men intressantare blir det! Jag citerar:

"Domkapitlet konstaterar att benämningen 'kvinnoprästmotståndare' i såväl samhällsdebatt som inomkyrklig debatt i allmänhet har kommitr att användas som en nedsättande beteckning. Att utan stöd i vad en präst i Svenska kyrkan sagt eller skrivit påstå att denne skulle ha uttryckt sig vara avvisande till den av kyrkomötet antagna ordningen med kvinnliga präster får mot denna bakgrund anses vara ett agerande som är ägnat att utsätta prästen för andras missaktning."

Domprosten Hermansson, domprosten Hermansson! Så det kan bli med det som uppfattades vara så framgångsrikt. Nu faller domen och syftet med det framgångsrika uppfattas vara att kränka.

Det kommer mera! Domprosten Hermansson har anonymt anmälts till domkapitlet igen för att han ska ha ljugit i bidragshärvan. Miljontals kronor i kyrkoantikvarisk ersättning hade utbetalats, papper hade undertecknats att arbetena var utförda - och det var just detta de inte var. Svenska kyrkan polisanmälde saken genom generalsekreteraren. Nu menar anmälaren att Hermansson ljuger när han påstår att han betalade tillbaka pengarna så fort han fick veta att utbetalningen var fel. Anmälaren menar att Hermansson betalade tillbaka först efter påtryckningar. Domkapitlet ska undersöka saken. Det är nog fler som borde undersöka turerna, för det handlar om en statlig ersättning där ingenting får bli fel, enligt min ringa mening.

Domkapitlet konstaterar alltså att domprosten Hermansson fört fram osanna uppgifter om vad komminister Hagberg sagt och anser uppenbarligen att domprostens m fl agerande varit ägnat att utsätta komminister Hagberg för andras missaktning. Det var bra att det blev sagt offentligt. Nu återstår att läsa Kyrkans Tidning och avisorna på Gotland samt - för min del - börja förbereda den dubbelföreläsning (mot konsultarvode!) om ämbetskonflikten i Svenska kyrkan, som stiftet säkert kommer att be mig hålla. Jag kan lova att den blir bra och värd varenda krona, faktiskt mer värd än de föreläsningar biskopen em Koskinen tar emot arvode för.

Kön

2012-02-16T06:56:00.000+01:00

Personalutskottets protokoll kom. Norra Ölands Kyrklig Samfällighet ståtar med ett sådant - befolkat rakt igenom av kvinnor. Jag påstår inte att det är något fel på ledamöterna - men hur var det med enkönade miljöer i det kyrkliga?

På samma sätt är det, som ni vet, med dem som leder arbetet med ny kyrkohandbok. Kvinnor. Inte en man inom synhåll. Med tanke på de feministteologiska böcker vi läst måste resultatet bli feministisk teologi iscensatt som kyrkohandbok. Bara om man tar tillvara både kvinnors och mäns kompetens markeras den fullhet Gud ville i skapelsen.

Nu är ord en bransch. Fakta en annan.

Vad vi bevittnar sedan 1840-talet är männens övergivande av den kyrkliga gemenskapen. Callum G. Brown har beskrivit processen i England. Där lämnade männen det kyrkliga på 1840-talet och kvinnorna tog över. De byggde en frivillig kvinnlig kultur - på god tyska Kinder, Küche, Kirche (barn, kök och kyrka) - och denna kultur höll till mitten av 1960-talet, då de brittiska kvinnorna blev yrkesarbetande. Parallellerna med Sverige är förstås inte exakt lika och antagligen är det först på 1860-talet som karlarna lämnar det kyrkliga med undantag av att de sitter i de organ som styr ekonomi, dvs i pastoratens styrelser. När det var kyrkostämma i Ormesberga kom karlarna. De väntade till slutad gudstjänst på kyrkbacken och gick sedan in i skolhuset och röstade i allsköns frågor. Den späde yngling som sett detta och hört Moderns skarpa ironier om fenomenet, har lärt sig något för livet.

Nu är det annorlunda. Kyrkan är kvinnors domän. Är det bara elakt förtal när det sägs att enkönade miljöer inte har någon överlevnadspotential? Jag frågar inte vad vi kan göra men när jag ser hur de kyrkliga arbetslagen ser ut, är det arbetsplatser som oftast ska betraktas som kvinnliga. Det är kvinnor som förmedlar pyssel och kanske lite Jesus till unga grabbar - och därmed vet de unga grabbarna vad som gäller om tron. Egentligen är allt detta ett elände. Det är ett logiskt elände, det medger jag. Men ett elände. Salig biskop Hellström påpekade också, okänsligt nog, att själva den kyrkliga miljön med kyrkkaffe var borgerliga fruars umgängelseform på 1800-talet. Den togs restlöst över som församlingarnas livsform.

Allt detta bara på grund av ingressen över deltagare vid personalutskottets sammanträde.

Strukturutredningen

2012-02-15T07:58:00.002+01:00

Upprördheten var inte att ta miste på. Det verkar, löd argumentet, som om Strukturutredningen gått igenom innan remissutfallet publicerats och diskuterats och innan egentliga beslut fattats. Situationen gjorde min vän upprörd. Jag förhöll mig mer cynisk. Är inte stukturutredningen ett ideologiskt uttryck för och ett praktiskt hanterande av det rådande läget?

Ett par grundläggande krav kan inte längre upprätthållas. Dels handlar det om att det i församlingen ska firas gudstjänst varje vecka, dels om att det ska finnas förtroendevalda. Nu blir kraven enklare. Bortom alla ordridåer blir pastoratet församling och församlingen blir ett distrikt - även om församlingen inte kallas församlingen och distriktet inte distrikt, om ni hänger med. I distriktet finns ett litet distriktsråd och gudstjänstkravet tas bort - hur många gudstjäntsre man vill fira beror på. Kanske 8-10 per år? På det här viset kan den partipolitiska strukturen, läs S och C, upprätthållas, pengar hanteras och personal som passar anställas.

Alternativet är ett enda - att bygga levande församlingar. Det kan entusiastiska präster fortfraande göra men med Strukturutredningen på fritid och utan besvärande mycket resurser. Att saken de facto gäller en gigantisk reträtt, kan man enkelt konstatera.

Därmed över till min förestående pensionering. Saken är enkel. Jag kan på intet sätt styra vem som kommer efter mig - och min församling lika lite. Beslutet om den saken fattas i Borgholm av kyrkonämnden. Det jag kan göra är det varje präst kan göra - medvetandegöra. Men jag vet sedan mer än 40 år hur enkelt det är att kyrkopolitiskt köra över den gudstjänstfirande församlingen.

Kanske en del kristliga nu likväl ägnar sig åt glädjeyttringar. Götebors Stadsteater ger pjäsen Bibeln. Vad är det tecken på? Andligt intresse? Säkert. Men det är en pjäs: "Vi behandlar inte det här som helig text" och författare och regissör ska gå förbi 2000 år av tolkningstradition. Det är det gamla vanliga - människor läser utifrån egna preferenser. Det blir som det blir och oftast blir det man tror vara teologi egentligen ideologiu, samtiden speglad.

När allt kommer till allt är det nog så enkelt att Bibeln är bäst i Kyrkan - där är Skriftens sammanhang. Men ironin ska man inte missa - å ena sidan en Strukturutredning som demonstrerar den ordnade eller oordnade reträtten, å andra sidan en andlighet så påtaglig att Bibeln kan bli pjäs på Stora Scen.

Till ärkebiskop Sundbys försvar!

2012-02-14T12:39:00.000+01:00

Vår vän Populisten tillskriver helt felaktigt ärkebiskop Sundby citatet men rätt ärkebiskop är Anton Niklas Sundberg. Och ska citatet rätt återges är handlar det om skenhelighet. Näst skenhelighet är små brännvinsglas det djävligaste jag vet.
Det var fromt tänkt av ärkebiskopen. Citatet riktas mot den poserande kristendomen.
Till Populistebns övriga frågor ska ag återkomma i ett nytt inlägg.

4-3

2012-02-14T09:03:00.000+01:00

Från lantegendomens övre etage såg jag inte att det snöat och denna bristande insikt förryckte transporten till kyrkan i söndags i tiden. Jag kom med andra ord för sent. Det var något som kallas söndagsmässa. Jag kom till något som prästen sa var "dagens bön". Då hade väl prästen sagt "god dag" på ett klerikalt vis och en psalm var uppenbarligen avsjungen.

På plats i bänk nr 12 mönstrade jag skarorna. 4-3 vann kyrkobetjäningen med över oss andra: kyrkvärd, kyrkvaktmästare, kantor och kyrkoherde och så vi andra, alla 60+. Gamle handelsman med hustru har flyttat till stan. Det var en betydande reduktion av antalet gudstjänstfirare i den församlingen. Där två eller tre församlats i Herrens namn är Han efter sitt löfte med. Likväl blev jag moloken!

Här är en kyrkoherde, en A-präst. Nog borde han mönstra stora skaror och inte bara en handfull här eller där som vi i B-laget mönstrar. Nå, i min församling blir jag sur om vi är färre än hundra i församlinegns samlade gudstjänster. Här var nu en mer värdefull präst än jag (det är bara att kolla lönebeskedet) och likväl bara två och en tillresande. Till denna församling ska jag flytta som pensionär, Deo volente. Jag ska sitta hänvisad till de gudstjänstordningar kyrkoherden i sitt allvisa råd anammat - och han kan i framtiden välja mellan tretton nattvardsböner som damerna i gudstjänstutvecklandet fått ihop. De präster som älskar sin vana att lura sig själva, tröstar sig med att det finns vettiga alternativ så en hyfsad högmässa kan knåpas ihop. Jovisst, så länge de är i tjänst. Men vi som hamnar i kyrkbänkarna ska utsättas för något som vi alls inte kan vara trygga med. Kyrkoherden, för att monomant hålla fast vid temat, välsignar inte sin församling. Han konstaerar att "Herren välsignar" men ett konstaterande är inte att distribuera, som alla vet. Alltså gick jag innan prästen med höjd hand skulle konstatera vad Gud gör i största allmänhet. Den präst som säger "Herren välsigne" uttalar en performativ sats, det prästen säger, händer just då!

4-3 - och den ekvationen håller förstås inte. Nu ser jag fram emot alla fromma bortförklaringar och hänvisningar till fromma förhoppningar i kommentarfältet. Min egen analys är enkel. Det vi bevittnar är en katastrof. Frimodig kyrka måste ta tag i den här sortens frågor, demaskera eländet men också konstruktivt söka nya vägar eller gamla vägar framåt - hur det nu ska sägas.

Men var det inte nåpgot i den här vägen vi varnade för, unga högkyrkliga präster, när det var 1970-tal? Skrev vi inte analyser (böcker) och höll föredrag om saken? Fick vi inte rätt? Hur kom det sig?

På norra Öland fortsätter begravningshysterin. Åtta begravningar under februari månad i min församling...Det är mycket det, räknat på tvåtusen kyrkotillhöriga.

KG Hammar

2012-02-10T08:20:00.000+01:00

Är det inte konstigt att det som ter sig så fint där uppe i de finare salongerna, utlöser återkommande munterhet här nere. Som prisandet av de fina. Nu KG Hammar som fått Teologifestivalen 2012 års festivalpris Silverkeruben. Vilka som satt i juryn vet jag inte. Lillasyster Hammar engagerar sig i Teologifestivalen, det har jag kläm på i alla fall.

Nu kanske inte kerub är det ord jag tänker på när jag tänker på KG men i alla fall. Han får utmärkelsen för att juryn finner att han arbetat för att göra teologi till allas egendom. Det är precis det som varje präst sysslar med i sin förkunnelse och sitt studiearbete, trodde jag. Vad gör präster annars? Vad är det särskilda med KG i detta stycke? Att han var ärkebiskop? Att hans informationsman Johan Hasslow lyckades med sin introduktionsstrategi av ny ärkebiskop?

Juryn lyfter fram KG:s förmåga att väcka starka reaktioner. "Genom att vägra uttala absoluta sanningar har han lockat - och tvingat - människor att göra sina egna ställningstaganden. Som orädd debattör - i skrift, tal och debatter - har han berört och ibland upprört och starkt bidragit till teologisk utveckling."

Det är inte utan att jag skulle vilja se hur det där med "teologisk utveckling" definieras. Att KG fungerat som ideolog, det fattar jag. Men det är skillnad på ideologi och teologi. Den förra är samtida, den senare en dialog genom tid. Den förra uttrycker samtidens dominerande intressen, den senare den erfarenhet alla de heliga i alla tider har skaffat sig.

Det där med "absoluta sanningar" fascinerar. KG Hammar håller sig med en uppsättning sådana och agerade som ärkebiskop utifrån dem. En del absoluta sanningar för dagen återfinns i Kyrkoordningen. En sådan absolut sanning för dagen återfinns när det handlar om ämbetet, en annan om partnerskapsvälsigensle och sedan enkönat äktenskap.

Nu ska inte KG häcklas för vad en jury hittat på och han blev säkert glad för sin Silverkerub. Det mest fascinerande är dock själva tilltaget där uppe på höjderna - "asinus asinum fricat" eller "les bon esprits ses rencontrent", vilket i handfast översättning betyder "den ena åsnan kliar den andra" eller "skönandarna möts".

Jag kan lite Strindberg, 100 år död, som ni ser.

Torsdagsdepression utan Torsdagsdepression

2012-02-09T12:18:00.000+01:00

Det blåste över norra Öland mer än det snöade i går kväll och i natt med resultat att snön drev. Inga tidningar i morse och det kändes faktiskt deprimerande att inte få Torsdagsdepressionen. Att värmepannan stannat, underlättade förstås depressionsmakandet. Men hav tröst! Min vän rörkrökare Bergman kom, sedan jag förklarat dilemmat, och ordnade värmen medan jag var på personalsamling och där i gemenskapen återfanns ett ex av Kyrkans Tidning, som tidningsbudet i vart fall kunde bära ut 14 km söder om Högby. Jag blädderade bara så hastigt med påföljd att depressionen inte blev så djup - men
det jag såg räckte.

Prästprotesten mot Sandahl återgavs. Jag såg ingen ledarkommentar som oroade sig över det svenskkyrkliga klimatet. Klimatförstöringen är ju annars i full gång. Alltså får jag ta i ett par komplikationer själv.

Jag läste kommentarfältet på Helsingborgs Dagblad - och ett par insändare i papperstidningen därtill. Den enda möjliga slutsatsen måste väl vara den, att de kvinnliga prästerna är illa ute?

De som ger ämbetsreformen sitt stöd argumenterar slafsigt, intellektuellt oredligt. Man får veta att jag står "för en åsikt som dömer alla kvinnor som är präster" Kvinnoprästmotståndarna ägnar sig åt "hets mot haölva jordens befolkning" när de påstår att "kvinnor inte är lämpliga som präster" - Maria Svensson är modig som vågar protestera "trots den förföljelse som äger rum av kvinnliga präster" - och beslutet som togs demokratiskt men betvivlas av somliga "är ett bevis på att det fortfarande finns män som tycks skrämmas av kvinnor". Med en som tänker så om oss som inte övertygats av ämbetsreformen står alltså kvinnliga präster samman? Ett annat inlägg talar om "könsmotståndare" och påminner om att Jesus föddes av en kvinna.

Efter många år ter sig "debatten" alltmer befängd och helt befriad från komplikationer. Insändardebattörernas kunskapsnivå sjunker och ett antal nyare präster lägger sig numera på den argumentationsnivå där anonyma insändarskribenter dvaldes för en dryg generation sedan. Det blir bara dumt alltihop.

Varför finns det då inte en legion präster som reser sig upp och säger att de kräver intellektuell nivå på det som ska vara en teologisk debatt om ämbetet? Och vad blir det för kyrka av den organisation där de som med goda skäl omfattar beslutet i riksdagen år 1958 och ser detta beslut som gudomligt när saken stöds med argument, som uttrycker en funktionell ateism? Finns det inte en hoper manliga präster som tagit sig in i ämbetet och upp i karriären genom att tala dunkelt som plötsligt känner ett obehag, ett tryck över bröstet, när de varsnar vad som faktkiskt sägs av sådana som stöder ämbetsreformen? Och hur är det för begåvade kvinnliga präster? Kommer en känsla av obehag över dem?

Plötsligt skulle det där trycket över bröstet och det lilla obehaget kanske uppfattas som allvarligare än den sedvanliga torsdagsdepressionen?

Detta undrat, måste det skrivas griftetal en masse.

De intoleranta

2012-02-05T19:07:00.000+01:00

Det pågår tydligen en insändardebatt om mig i Helsingborgs Dagblad. Den finns i pappersupplagan så riktigt vad som skrivs vet jag inte. Kanske spelar det inte så stor roll. "Nitjevo", som man lär sig att säga när man läser slaviska språk. Jag antar att det knappast handlar om mig som person, snarare om en myling med mitt namn. Ungefär som med Luther alltså, alla andra jämförelser överflödiga. Han blir en som sitter på axeln hos den välmående svenska medelklassen och vad en tysk professor från 1500-talet som talade om en kristen människas frihet har där att göra, blir obegripligt ända till dess att man fattar att Luther förvandlats till just en myling.

Riktigt ointresserad är jag emellertid inte - mest intresserad för att förstå mekanismerna. Hur kommer det sig att människor ser sig fria att konstruera sig en myling med mitt namn, en myling som passar deras förutfattade meningar? Det är lika intressant som de som jubilerar och vränger ord när det gått 48½ år med kvinnor i prästämbetet - det de kallade 50-årsjubileum och som de vilka nu deklarerar, att frågan om ämbetet är en icke-fråga (har de inte läst det minsta ekumenisk teologi?) eller att den är avgjord sedan länge och passar inte galoscherna får man skaffa sig en annan - håll i er! - arbetsgivare. Nu läste jag torsdagsdepressionens kommentarsfält.

Den som deklarerar att "för mig är det enkelt och självklart" ska i första hand misstros och uppfattas vara en korkskalle. Det är sådana skrivglada skallar som älskar de förenklingar som blir till förfalskningar.

Förresten vets det att beskriver jag Svenska kyrkan och hittar ähnlichkeiten - likheter - med DDR så är det utslag av offermentalitet och liknelsen är överdriven. Det är till att inte vilja inse vad man ser även om jag också beskrivit skillnaderna. I Svenska kyrkan har man inte polis och militär - men en hel del annat har man. Berufsverbot och Informanten till exempel, yrkesförbud och tjallare. Men jag får problem när jag inser att personer i Svenska kyrkan uppträder precis så som ockupationsmakten sammansatt av sovjetiska, polska och östtyska förband skulle agerat.

DÅ utbildades jag för att med vapen i hand undanröja hotet mot vårt lands fred och frihet, de grundlagsfästa friheterna. Jag har förstått att man får skjuta ryssar, polacker och tyskar som hotar friheterna men jag har också förstått att man inte får skjuta skåningar som gör detsamma, inte heller till Mälardalen utflyttade skåningar. Det enda jag inte fattat är varför. Eftersom jag inte vill framstå som intolerant, sitter jag lugnt och väntar på besked. Varför är vi främlingsfientliga mot ryssar, polacker och tyskar men inte mot skåningar? Kläm fram ett besked så att jag kan fatta.

Frikyrkligheten bär inte

2012-02-05T08:42:00.000+01:00

Sigfrid Deminger lämnar sitt frikyrkliga sammanhang och blir svenskkyrklig. "I Sverige är Svenska kyrkan, med all dess rikedom och all dess brist, den naturliga orienteringspunkten", heter det i Dr Demingers nya trosbekännelse. Och jag blir lite frågande. Inte så att jag tror att Sigfrid Demingers påpekanden om frikyrkligheten i Sverige är poänglösa. Mycket riskerar att bli estrad, sångframträdande och förestä'llning för andra i modern frikyrklighet. Högmässan bär. Men vad händer när de frikyrkliga - "många", som Deminger skriver - drar in i Svenska kyrkan? Kommer en hoper av dem med de frågor som frikyrkligheten inte lyckades lösa och så hamnar sådana frågor i vårt knä i stället? Frågan om odöptas nattvardsgång, t ex. Och det som är svenskkyrklig spiritualitet - står den verkligen fri från människor eller bärs den i ryggraden av dem som under det halvsekel dr Deminger inte varit med, varit kyrkbärare?

Är den nya intoleransen i Svenska kyrkan en frukt från frikyrkligheten, den som måste slå vakt om den rätta och personliga bekännelsen, den liksom vänstern? Just det personliga ställningstagandet var ju ansatsen och därför kom partistriderna liksom den fortsatta splittringen som brev på posten. Kyrkan formulerade i stället en gemensam bekännelse och slog vakt om den genom läroämbetet. På så vis slapp vi lärokontroll av vanligt folk och hade något att förhålla oss till genom att studera och skriva och diskutera teologi - bekännelse. Fortfarande är jag lite tagen av att alla biskopskandidater i Växjö stift inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Men kommer folk från andra samfund - och får de anställning i Svenska kyrkan - vart tar det vägen då? Man kan understundom se en del av det slaget uppfatta Svenska kyrkans tillgångar som komna ur ett ymnighetshorn och de uppträder som barn på lekland när de bränner iväg resurser på sådant de fått för sig är viktigt och disponerar sina 40 arbetstimmar så att arbetet blir en lust och en lek - för dem själva.

Nej, det är inte bara frikyrkligheten som ska klandras för den nya inoleransen. Jag ser tre samverkande faktorer. De systembevarande (nomenklaturans stödtrupper), de partipolitiska och de fd frikyrkliga. I somliga personer kan alla tre dragen återfinnas, i andra två av dem. Men resultatet blir ett och det resultatet är inte svenskkyrkligt. Lärokontrollen gäller då det som just nu är PK, eller hur saken ska uttryckas. Saken gäller aldrig den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Aldrig.

Jag vaknade tidigt i morse och övervägde att gå till skrivbordet. Jag valde att ligga kvar i sängen och fundera. Hur blir det med de nya gudstjänstordningarna - kommer de att uttrycka det som Sigfrid Deminger ser bära eller är det just detta som nu avskaffas. Och hur blir det med mig efter pensioneringen? Kommer det att finnas någon gudstjänst som jag med bevarad frid kan gå till eller blir det sådana ordningar som inte uttrycker den evangeliska katoliciteten? Präster i tjänst kan till nöds klara sig med att det finns något vettigt alternativ att knåpa samman ur handboksmaterialet. Men en erfaren men pensionerad präst som ser vad som faktiskt sägs i de nya liturgierna och inte kan säga sitt "amen", har inte en sådan präst problem?

Frikyrkligheten bär inte men kommer den nya svenskkyrkligheten att göra det?

Vår pinsamma okunnighet

2012-02-04T12:47:00.000+01:00

Något ord om Jesus hasplade jag väl ur mig när jag var i Jonstorp. Men rätt mycket pratade jag David Friedrich Strauss. Om honom hade det inte predikats. Jag frågade. Och detta är en pinsamhet för när vi mödade oss med våra teologiska examina, fanns det för lite utrymme för idéhistoria och allra minst utrymme för den idéhistoria som präglat svenska folket. Något - men också det för lite - lärde vi oss om liberalteologin men uppfattade den som teologiskt svag, styrd av förnuftstro som den är. Vem brydde sig egentligen om Viktor Rydberg? Singoalla blev det mer än Bibelns lära om Kristus. Vem la på minnet att Lars Johan Hiertta skrev ett sasmmandrag av Strauss och råkade ut för tryckfrihetsåtal? Det var händelser som låg bortom vår teologiska horisont.

Strauss två volymer Das Leben Jesu (1835) uppfattade vi knappast som relevant och fattade inte att detta var 1500 sidor i två band av en 27 år gammal akademikler som kastat omkull mycket och giort rent hus med Nya testamentet och med den kristna tron. Det idéhistoriska sammanhanget med upplysningstiden nämndes kanske - men att konsekvensen hade blivit en förkunnelse av "kristendom" genom det svenska skolväsendet, som egentligen gjort svenska folket immunt mot evangeliet - det begrep få. Axel B Svensson, förstås och GA Danell samt en del andra. Men insikten präglade inte Svenska kyrkan så att apologetik, kristendomsförsvar, blev hållning. Gud behöver nämligen ingen försvarsadviokat, hette det - som om detta var vad saken gällde!

Läxan återstår att göra. Man ska väl läsa biskop Franzéns uppgörelse med Strauus och då är det svenskt 1840-tal. Det blir alltså till att läsa Rabulisten och Landtpresten, en lärodikt mot Strauss - men det kanske jag skulle gjort långt tidigare? Och stämmer omdömet att Strauss bok utgör "intellektualismens kumultation"?

Bokens verkanshistoria - en bättre översättning av ordet Wirkungsgeschichte - styr in mot Rydberg och grabbarna men också in till den svenska skolan. Då slår tanken mig att det svenska enhetssamhällets sammanbrott ligger 150 år tillbaka, När kyrklig och borgerlig kommun skiljdes år 1862 bekräftades ett skiljande i sak som faktiskt låg dessförinnan och styrdes av de intressen som styrde upplysningen och den process som upplysningstiden utgör. Vi har i det kyrkliga levt på övertid i 150 år. Tankeprocesserna har styrt bort från den övertygelse som var och är de heligas och någon verklig uppgörelse med förnuftstron i dess krassa form har vi inte haft. Det borde vi ställt upp för att genomföra, vi som tror att det är förnuftigt att vara lärjungar till Jesus.

Det intressanta blir förstås samtidens svenskar, som konstruerar sig en egen tro de kallar kristendom men som inte kan hämta stöd av några dåtida dokument eller från den stora Traditionen. Denna tro blir bara konstruktion - men den framförs med sällspord entusiasm utan minsta tanke att prästerskapet dock är ett akademiskt skolat skrå av teologer. Eller?

Varför detta blogginlägg? Därför att den som talat i det trivsamma Jonstorp blir stimulerad att tänka vidare.
Intellektualismens kumultation än en gång, kanske? Vackert uttryck - men vad betyder det? Tillbaka till grundfrågor - och till predikoskrivande!

Varför?

2012-02-02T08:21:00.000+01:00

Varför ska jag köra till Jonstorp? Det snöar. Mitt ja till att - efter en arvodessänkning - köra 700 km tor för att tala om Jesus, ter sig inte särskilt välmotiverat längre. Varför ska jag stämplas som person när jag ska tala om Jesus därför att jag på mycket goda skäl inte övertygats om att ett riksdagsbeslut från år 1958 är gudomligt? Och varför ska jag se vänlig ut mot inbjudarna, de som trots allt står på den sida som systematiskt byggt upp en apparat i syfte att margianlisera och eliminera sådana som mig. De ler säkert. De är säkert vänliga. Vilken roll de spelar i det rådande och faktiskt ogudaktiga systemet i Svenska kyrkan, inser de inte. Ogudaktiga? Riksdagsbeslutet är ett utslag av funktionell ateism och de drakoniska åtgärderna - löftesbrotten och sveken - har inte ett dugg med Guds rike att göra. De vänliga inbjudarna har väl heller aldrig protesterat mot den ordning som gör att somliga av oss inte kan bnli det de är. Rätta mig om jag har fel - men Biskopsmötets bibelkommission dömde väl kraftfullt ut frågans hantering och drog slutsatsen "så bör det inte gå till"? Vi, de pålästa, har sagt: Visa oss då hur det ska gå till.

Helena Edlund beskriver i en debattartikel i Torsdagsdepressionen om konsten att tysta en präst. Det är en bra artikel. Hon beskriver Svenska kyrkan. "Det vanligaste är att stämpla personen i fråga som rasist, islamofob, främlingsfientlig eller, för den delen, som anhängare av ett visst riksdagsparti." Nu är dock detta inte det vanligaste. De vanligaste stämplarna har texter som kvinnofientlig, kvinnoprästmotståndare, dörrstängare, elitkyrklig, reaktionär, extrem, kanske stridbar och omdebatterad därtill.

Poängen just nu är inte så mycket att Annika Borg jagas som att de väl utarbetade metoder som fungerat i decennier nu används mot henne. Sysselsättningen fortgår men ny mot nya fientliga mål. Vanans makt är stor
och har man en gång börjat den ohederliga sysslan att styra mot person, fortgår det. Anna-Karin Hammar jagar Borg med samma entusiasm som hon jagade andra tidigare även om hon sprang undan när hon insåg att hon inte riktigt kunde försvara sina positioner. En kyrkomötesdebatt bar syn för sägen när hon jagade kvinnoprästmotståndarna och jag svarade. Det var bara ynkligt att se henne då när hon insåg att hon öppnat truten lite väl stort. Men det är sådana metoder de fann fungera. I vart fall de som var innehavare av det sociala kapitalet i Svenska kyrkan. Brorsan var bevars ärkebiskop och Hammar en fin familj, svenskkyrklig adel och inte som vi andra.

Välan, då ska jag alltså glad i hågen styra mot Jonstorp och mot bakgrund av att jag är van att bli illa behandlad och uthängd i media (inet mycket att bry sig om, alltså) framyttra mina synpunkter och sedan sätta mig i bilen och köra hem igen - för här finns ju en församling jag ska sköta. När ska man egentligen resa sig upp och slå tillbaka? Ska vi införa en hderskultur som vi försvarar med de medel som hederskulturer brukar försvaras med - på det katolska Sicilien och så? Eller ska jag ringa kyrkoherden och säga att det du lurat in mig i, deltar jag inte i?

Nu går jag på personalmöte och personalutvecklingssamtal så får vi se.

Kyrkoavgiften, gott folk! - eller: Lita på HD!

2012-02-01T10:05:00.003+01:00

HD:s artikel kom som väntat i dag med artikeln: Kvinnoprästmotståndare väcker debatt. http://.hd.se/hoganas/2012/02/01/kvinnoprastmotstandare-vacker/. Det där med "vacker" gillar jag. Så det kan bli.

Skillnaden mellan förr och nu är den, att förr hade upprörd svensk varit anonym, alternativt varit kyrkopolitiker (S). Nu är det komministern i Väsby-Vikens församling Maria Svensson som reagerar. Hon bor nämligen i Jonstorp. Hon har arbetat som präst i åtta år, får man veta, vilket nog inte riktigt är sant - men låt gå. Hon hör till de lättskrämda, tydligen.

Det sänder fel signaler att ta hit Dag Sandahl och det känns inte bra. "Jag tycker det är skrämmande och jag känner mig inte hemma i min egen församling." Egen församling är alltå territorialförsamlingen, den där hon bor, inte den församling som jobbar i /som det brukar heta/. "Till vardags arbetar hon som komminister, skriver tidningen-. Vad gör hon till söndags då?

Vad är det alltså för fel på min bok om Jesus - det får vi inte veta. Vi får bara veta att det är fel person och komminister Svensson vill lyfta frågan - märk: inte kriga! - hur det kommer sig att man bjuder in just Dag Sandahl. "Det finns många Jesusforskare som inte är kvinnoprästmotståndare som man kan använda", säger hon. Joseph Ratzinger eller Bengt Holmberg eller vad? Bertil E Gärtner är ju dessvärre död. Återstår antagligen dr Jonas Gardell.

På bilden av komminister Svensson ser man i bakgrunden typ tio vässade knivar. Det finns en varning i sammanhanget, det kan man tydligt se.

Det substantiella argumentet ska inte undanhållas bloggläsarna: "Hon blir arg över att församlingen använder bland annat hennes kyrkoavgift till detta föredrag. - Jag undrar hur många församlingsnmedlemmar det är som vet om detta och är villiga att denne mans åsikter lyfts fram." Arg var ordet, sa Bill. Ekonomiskt medveten, sa Bull.Men när allt kommer till allt - är det inte mina insikter man är ute efter i Jonstorp, denna gång några insikter som jag publicerat i en bok, som sålt i en hyfsat stor upplaga för att vara en teologisk bok.

Om jag bjudits in att tala i Väsby-Vikens församling hade komminiuster Svensson talat med kyrkorådet, meddelas. Sauberhalten, är det sammanfattade begreppet. Här ska hållas rent från dissidenter. Det östtyska är normaltillstånd. Det har det variut länge men numera företräds det också av prästerskapet. Det är relativt nytt. Det som för 30-40 år sedan var ställningstaganden av anonyma insändarskribenter är nu sådant som av komministrar och kyrkoherdar framförs offentligt - på Vikbolandet, på Gotland och i nordvästra Skåne.

För egen del är jag irriterad på mig själv. Jag ville inte ha det arvode som erbjöds - för det var för stort. Hade jag vetat att Maria Svenssons kyrkoavgift skulle betalat mig, hade jag omedelbart tackat ja till det generösa beloppet.
Nu blir jag likväl arvoderad, får resan betald, kör 700 km med risk för snöstorm och en del annat. Som tidsfördriv under resans gång ska jag fundera över hur somliga klarar av att vardagsvis jobba som komministrar i ett mångkulturellt sammanhang.

Jag vet vad Christer Sturmark konstaterar: "Svenska kyrkan krackelerar inifrån, och vi som står utanför kan inte göra annat än att titta på och skaka på huvudet."

Lätt sagt. Värre för oss som är inuti. Vi riskerar att få Svenska kyrkan i skallen.

Helsingborgs Dagblad did it!

2012-02-01T08:15:00.000+01:00

Jag vet inte om HD fått i den där reaktionen från upprörd skattebetalare som manar till bojkott när jag ska tala i Jonstorp i morgon kväll men jag hade missat att HD den 25 jan faktiskt hade en liten artikel om begivenheten. Låt oss läsa presentationen.

Först är jag "den stridbare prästen" men faktiskt också "författaren och bloggaren". Stridbar är en märklig beskrivning för den manar väl fram bilden av grälsjuk gubbjävel, alternativt konfliktskapare i största allmänhet. Att jag, som de flesta, mer ångrar de gånger jag inte sagt något om det som jag uppfattat vara fel eller riskabelt, är kanske ett större problem - men nog är det knepigt att bara få ett epitet sig tilldelat.

Jag slogs för ett kyrkbygge i stadsdelen Norrliden, det är sant. Kyrkan står där. Men det tog 13 år. Det lär fortfarande gå folk i den kyrkan och senast i går såg jag folk i tidningen som berättade vad de gjort i kyrkan. I den dåvarande kyrkostyrelsen satt jag utan att skapa konflikter. Jag var med och la förslag hur ett antal konflikter skulle lösas. Bekännelsearbetet till exempel. Stridbar? I det militäöra systemet har jag dock fått ett betyg som klart motiverar omdömet "stridbar" - men om den saken handlar inte notisen i HD. Ändå har jag beordrat militära åtgärder som haft bäring just på Helsingbiorg. Fast det är väl hemligt?

Författare och bloggare - jo, men vad skriver jag? Handbok i traktorkunskap? Vandringar i mitt själsliv?

"Dag Sandahl har gjort sig känd som högkyrklig kvinnoprästmotståndare". Gjort sig känd som! Passivformen är väl mer motiverad - giorts känd som? Kunde jag inte gjort mig känd som engagerad församlingspräst eller duglig styrelseledamot? Jag hade nog hellre tyckt om den beskrivningen, sann eller inte. "Högkyrklig kvinnoprästmotståndare" fungerar knappast inte som saklig beskrivning utan mer som emotionell stimulans.

Journalisten har gått ut på nätet och försökt skaffa sig underlag. Hon märker att han "har förekommit flitigt i press och andra media - inte minst när han 2011 förlovade sig med prästen Linda Muhr". Förekomma flitigt i media - det gör ju Breivik också - vad säger det?

Jag glömde rubriken: "Riksbekant komminister talar i Jonstorp." Synonymen är antagligen ordet "ökänd". Snart dyker nog protest-tanten upp och manar till bojkott mot föreläsningen. Kanskenkan en sådan tant leda en liten kampanj med utgångspunkt från Gotland? Där vet dom ju hur en slipsten ska dras.

Ketman

2012-01-31T11:03:00.000+01:00

Ketman är det tysta förbehållets konst. Man håller käft och är i någon mening med, fast man inte är med. Låt oss införliva det användbara ordet i vår vokabulär: ketman. "Dogse" var det andra användbara ordet, kapabel till. Låt oss vara dogse att säga ketman.

Det finns olika slag av ketman. I Polen det nationella. Man gick omkring med ryska tidningar under armen och försäkrade i tid och otid att man var imponerad av alla ryska framgångar, man gnolade ryska visor och beundrade ryska konstnärliga utövare men hyste egentligen ett bottenlöst förakt för det barbariska Ryssland.

Ett religiöst ketman kunde också praktiseras. Det utövades av kyrptokatoliker som dragit slutsatsen att Polens öde var ett Guds straff och det fanns en Försynens plan att genom lidande rensa människorna.

Ett hegelianskt ketman hörde samman med insikten om att ett historiskt skeende både är nödvändigt och övergående.

Exemplen kommer från Polen och jag har hämtat dem från Svante Nordins bok Filosoferna (s 499f). Hur ser ett svenskkyrkligt ketman ut? Det är en fråga jag för ögonblicket överlåter till de värderade kommentatorerna. Nog finns det -`men hur motiveras det?

I går var en både lyckad och misslyckad dag, vi behöver inte ta detaljerna. I dag ska det förberedas, konfirmandundervisas och sammanträdas med kyrkorådet. I morgon ska jag till Jonstorp och tala om Jesus. Helsingborgs Dagblad ringde den arme kyrkoherden och sporde hur man kommit på tanken att bjuda in Dag Sandahl. Rätt svar kunde möjligtvis ha varit: "Därför att han skrev boken en studiegrupp här har läst". Det totalitära förmår fortfarande fascinera mig - och detta att de journalister som lånar sig till detta, alls inte kan begripa vad de sysslar med och vilket samhällsskick de främjar genom den här sortens idiotiska frågor och ifrågasättande. Jag är en fri medborgare i ett på papperet fritt land och det betyder att jag kan tala fritt.

Undrar om de lyckas gräva fram någon som protesterar mot tilltaget att bjuda in mig i morgondagens HD. Som det heter: Den siste idioten är inte född ännu.

Biskop skriver brev, formulär A

2012-01-30T07:57:00.001+01:00

Om ni vill bli biskopar måste ni kunna skriva brev, formulär A. Eftersom biskopar är i branschen "professionella optimister" måste det bli ett positivt brev, som uttrycker först er stora glädje och därefter några små tankar i anledning av den stora glädjen. Jag kan ge några små tips till hugade biskopskandidater så att ni lär er uttrycka rätt saker på rätt sätt. Brev, formulär A, sålunda.

Ett dilemma är förstås att prästerskapet så tydligt blivit ett A- och ett B-lag. Kyrkoherdarna vid sina skrivbord är ett A-lag, de träffar biskopen i kyrkoherdekollegiet och dessa kyrkoherdar ska sedan föra information vidare till sina B-präster, komministrarna. Det blir inte mycket KASAM av det hela, kan man fatta. KASAM betyder "känsla av sammanhang". Men försök köra ett varv med identitetsfrågorna, kanske kan någon nappa. Trots allt. Om inte någon annan nappar, har kyrkoherdarna något att säga varandra när de far på sammankomst trots idoga sysslor vid skrivbord och sammanträdesbord. Ambitiöst kan några formuleringar om identitet läggas ut på nätet. Då kan alla känna att något viktigt gjorts i alla fall.

Skriv också att det är nya tider. Det är det visserligen alltid - men meningen låter bra. Människor kommer till Svenska kyrkan - inte minst vid kyrkliga handlingar. Vi ser också nya tecken på vad det är att vara kyrka och vi ser ett gudstjänstliv som lever. Kanske kan du få till en vinnande formulering som denna, om jag nu får drista mig komma med ett förslag: "Vi behöver alltså inte vara nedslagna över om skaran som firar gudstjänst är liten, så länge vi gör det på ett sätt som ger oss glädje och livsmod." Naturligtvis måste du skriva en snutt om ungdomarna ocklså. En biskop ser självklart en ungdomsrörelse som har en potential att bli en urkraft i kyrkan. Helst måste det till en vinnande formulering om de förtroendevalda också.

Så långt i skrivandet kan du nöjd se till att brevet också går till de förtroendevalda och om du inte riktigt litar på utskickslistorna kan du hitta några som vidarebefordrar ditt brev till andra - det verkar visserligen inte så personligt men får duga.

Förhoppningsvis finns det tillräckligt många tacksamma i stiftet som trycker ut sina gillanden till dig. Om inte, finns det risk att någon komministers reaktion kommer till ytan och då blir omdömet svårare. En sådan komminister talar, om han är klok, om biskopens "meningslösa och verklighetsfrämmande nonsens-brev" med den djupt kända frågan: "Vad f-n sysslar de med?"

Just nu är det inte jag som är komministern i sammanhanget. Jag är i stället den som undervisar dem i läsekretsen som vill bli biskopar och skriva brev hur det ska gå till. Väl bekomme! Men medge att det är besvärligt med komministrar, särskilt de eviga, de som aldrig blev något annat fast årtiondena gått. De har en obehaglig vana att ställa existentiella frågor, kan man förstå. Eller inte.

Renhållningsarbetare Jan G Andersson

2012-01-29T08:52:00.001+01:00

Östrans ledare den 28 januari kan läsas ett par gånger om. Janne G håller rent genom att hålla fram moraliska frågor. Carin Jämtins kommentar efter VU-sammanträdet granskas. Hon sa till de församlade journalisterna att "vi har uttalat att vi har fullt fortsatt förtroende för honom". Hon fortsatte: "Vi ar landat i den slutsatsen att vi ville jobba vidare med Håkan Juholt som partiordförande" och att Håkan Juholt "kommer att vila sig och jobba vidare som partiordförande." Janne G konstaterar att detta var lögn och förbannad dikt. Lögnen kan inte godtas som politiskt vapen. Rätt har han i det. Men han har också rätt i sin bistra slutsats, som inte bara handlar om negativ kampanjjournalistik mot Juholt utan också om att medierna låtit sig utnyttjas av olika särintressen inom socialdemokratin, de som velat skada eller ha bort Juholt. "Sedan kan chefredaktörerna stå och hyckla om sina granskningsuppgifter när tidningarna blivit råare kommersiella i sin upplagejakt och bara intresserade av det spektakulära."

Så talar en garvad, erfaren s-chefredaktör som förmår vara cynisk men där cynismen inte fått äta på hans hjärta. Janne G:s svåra fråga är nämligen denna: "Vad ljugs det om nästa gång?" Det är en välmotiverad fråga liksom frågan hur det ljugs. Språkgranskar man Jämtin kan man se något intressant. Hon talar inte sanning - men ljuger hon?

Fullt förtroende för honom - kan det på nyspråk betyda att man sagt: "Håkan, vi gillar dig, har fullt förtroende för dig som person - men partledare kan du inte vara" - ? Då har man ju uttalat sitt fulla förtroende för honom och kan offentliggöra detta. "Vi ville jobba vidare med Håkan Juholt som partiordförande" - visst. Det ville dom - men vill inte längre.Vad dom ville, kan man säga och lura i folk - fast ändå inte. Det där med att Håkan kommer att vila sig och jobba vidare som partiordförande kanske också var sant - nämligen vila sig den stundande natten och jobba under förmiddagen, när han som partiordförande skulle formulera sitt tal där han förklarar att han avgår?

Det Jämtin sa var förstås inte sant. Kanske var det inte ren lögn heller. I så fall är detta det mest bekymmersamma - att ett stort partis företrädare talar nyspråk med medborgarna via medierna. Hur som helst. Janne G har rätt. Politikens anseende sjunker. Det kanske är logiskt när politik blir ett näringsfång, ett yrke, och inte ett förtroendeuppdrag?

Alla vet tydligen

2012-01-28T08:01:00.000+01:00

I ett tänkt normalfall skulle det vara busenkelt att anställa präster. De kandidater som finns, förmår göra det gryundläggande en präst gör, det som en 9-åring klarar, nämligen läsa innantill eller utantill och hålla händerna rätt. Det betyder att församlingens viktiga gudstjänstliv fungerar. Därtill kan prästen predika evangeliet och detta både på en 9-årings nivå och en erfaren kyrkokristens, det borde vara självklart. Frågan är mest om prästen i sin personliga profil ägnar sig åt undervisning, diakoni eller mission eller förmår skapa en mix av de tre områdena. Det kan man fråga om och sedan glatt anställa en präst som kan stå i, med och mot sin församling. Allt skulle fungera.

Det tänkta normalfallet finns inte. Det vet tydligen alla. I Svenska kyrkan kan man inte enkelt plocka en präst, vigd för något eller några år sedan, och veta att man får en fungerande präst. Detta trots att vi sägs ha en nogsam process innan vigning. Själva receptionsprocessen, processen att anställa en ny präst av senare modell, visar att prästrekryteringen och prästutbildningen lider av svåra brister. Det bekymrar mig - men än mer bekymrar det mig att alla tycks veta detta. Nog borde sådana präster utbildas och vigas som församlingarna kan ha. Havliga präster, alltså. Jag mötte en biskop som tycktes nervöd vid tanken på att en församling skulle anställa en präst där anställningen rätt raskt skulle leda till utköp. Men vad kunde biskopen göra?

Jag kan naturliugtvis skratta. Prästen i det lettiska kyrkan som vägrats vigning i Sverige är just en havlig präst. Han spelar i en helt annan division med integritet, kunnande och pastoral kompetens. I Svenska kyrkan, där han var prästkandidat, vägrades han vigning på en fråga som, när beslutet fattades, alls inte skulle få sådana konsekvenser. Han vägrades vigning på ett löftesbrott, ett kvalificerat löftesbrott.

Jag ska inte harva vad som hände för länge sedan när handledare för prästkandidater sorterades bort. De tänkte fel i ämbetsfrågan och då var de inte längre användbara. Men det ter sig i perspektiv uppenbart, att därmed försvann viktig pastoral kompetens som behövts i prästutbildningen.

Jag säger inte att allt var bra förr. Vid en kyrkoherdeinstallation läste en av assistenterna fel, vid nästa snubblade en av assistenterna. Biskop Bo Giertz önskade därefter assistenter som var riktiga i båda ändar. Men jag struntar i det som inte var bra förr - för det nya skulle ju göra det bra nu. Är det så? Alla vet tydligen att det inte är det. Sanslösa historier berättas och sanslösa interiörer blottas.

Min vän läkarhustrun ringde. Hon är kvalificerat läskunnig och reflekterande. "Såg du uppgiften", sporde hon, "om de tre kategorier som i yrkeslivet toppar när det gäller psykiska diagnoser?" Det hade jag inte sett, men gissade på psykologer (vad ska man ha fördomar till om de inte ska luftas?) Rätt svar var:
1. Kvinnliga präster. 2. Psykologer. 3. Socionomer. "Och", la hon till, "märk nu att det handlar om diagnoser." Har vi problem eller har vi problem?

Jag tror att svaret på den frågan är uppenbart.

Plats

2012-01-27T07:48:00.000+01:00

Torsdagsdepressionens ledare följer mig. Prästen som inte sa sig tro på Gud blir ett Youtube-.klipp och avhånas. Brita Häll tolkar situationen. Den unge prästen har en uppriktig tro men hittade inte de rätta orden. Nja, han sa som KG Hammar, som den minnesgode vet. Pedagogiken fungerar inte riktigt för någon av dem och i grund och botten beror det på den kunskapsbrist som gör tron otrolig. Själva tilltaget att fråga en ung präst, som just avlagt sina löften och läst trosbekännelsen, om han tror på Gud, är otroligt! Lika otroligt som nej-svaret. Ulla Karlsson-fallet blir ett annat exempel på ovilja att förstå, förstår man av ledaren, och när det gäller omskärelse konstateras att ett återkommande tema varit "misstron mot meningsmotståndarens motiv och drivkrafter".

Jaså, är det så i Svenska kyrkan? Och om det verkligen är så - är förhållandet nytt? Brita Häll stiger fram som en med ansvar för att leken ska vara hederlig och jag häpnar. Det vi nu ser i några nya konstellationer är ju den gamla vanliga ohederlighet som många av oss utsatts för under decennier. På den tid som högkyrklighet var ett väl definierat begrepp, utsattes just de högkyrkliga för detta. Skillanden var att de var tillåtet byte. När samma mekansimer slår till mot andra - och när tre kvinnliga präster hamnar i en omskärelsedebatt - blir det annorlunda. I grund består dock rollfördelningen.

Kyrkans Tidning påminde väl inte om åttonde budet när Markus Hagberg nio veckor efter en föreläösning, släpades runt misstänklliggjord för något han alls inte talat om? Kyrkans Tidning kunde inte alls förstå vad saken gällde och vilka intrigörerna var. När samma tidning hade frågesport i sitt julnummer fanns en fråga om kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl med. Han påstods ha förlovat sig - inte dom! - med en präst i samma församling. I nr 3 beklagade Kyrkans Tidning. Församling skulle vara pastorat. Men tidningen tycker att ett tillmäle är en korrekt titel och inget att beklaga. Jag är - person! - kvinnopräöstmotståndare. Jag har inte väl motiverade frågor och invändningar i sak därför att jag är påläst om en konflikt. Person styr vi på! Stämplar etikett gör vi! Och vi framstår som Kyrkans -!- Tidning. Det är lärorikt men undergräver kanske tidningens ledarsidas ställningstaganden när det där talas vackert? Om inte slutsatsen är given: Det är i Svenska kyrkan skillnad på skit och pannkaka.

Jag ska helt kort upprepa mina insikter: Ohederlighet är en grundkategori i Svenska kyrkan. Man kan leva med den, utsatt för den. Men man ska veta att den är verklig. Jag har beskrivit den i årtionden. Det nya är att andra grupper utsätts för normalbeteendet i Svenska kyrkan.

Fast

2012-01-26T06:18:00.000+01:00

Det är ett vackert och användbart, lite mjukt, dialogbefrämjande ord. "Fast". Alternativet duger förstås, även om det står fram som ett hårdare, mer definitivt ord. "Men". Ska vi pröva det jag uppfattar som mjukare på några meningar av biskop - Fast?

Biskopen tog i sitt linjetal (eller vad det var) för präster och diakoner upp frågan om kvinnor i vigningstjänsten. "Vi är en kyka, ingen intresseföreningen för likatänkande", sa biskop Fast.

Fast tänker vi inte lika om att Jesus är Guds son och en hel del annat som uttrycks i de trosbekännelser vi upprepar? Jag inser att en trosgemenskap inte är en intresseförening och ändå är det väldigt vad kvickt det går att svära sig från från likatänkandet. Samtidigt genomförs ju likatänkandet i kyrkoordningen, vilket gör att yrkesförbud och befordringsstopp är vardag i Svenska kyrkan. Det säger jag, som mötte en i Svenska kyrkan avvisad prästkallelse. Han är nu präst i Lettland. Egendomligt att en annan kyrka uppfattar en prästkallelse hos någon i vår kyrka, som avvisats, här. Nu tjänar den mannen 4000 svenska kronor i månaden - efter skatt. Och det var alltså så, att en kyrka inom Borgå-gemenskapen, såg prästkallelsen biskopen här avvisade. Jag skäms över den biskopen - och den kyrkan. Fast det kanske jag är ensam om?

"Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap", säger biskop Fast vidare.

Fast är inte Kyrkans gemenskap bekännelsegemenskap? I vart fall också? Är det därför att bekännelsegemenskapen brister - präster vet inte vad de bekänt, biskopskandidater i Växjö stift hade inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter, kom det fram, som det talas om nattvardsgemenskap? Är det inte lite farligt om Herrens Heliga Nattvard blir ett slags mumbo-jumbo som fungerar som rökelsekornen i det romerska riket, de rökelsekorn man skulle kasta framför kejsarens bild för att visa sig vara en lojal medborgare? Måste man gå till nattvarden för att manifestera enhet? Fast om man måste det - finns det inte också ett krav att biskopen säkert ska kunna visa att det är Herrens heliga nattvard som firas - och inte något annat. fromt och fint, men inte Herrens?

"Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Sa Fast.

Fast här måste väl några komplikationer till? I en mening är ju Kyrkan en, nämligen Kristi kropp. Det är den utan vad som erkänns eller inte. Den är så ontologiskt och bland annat därför söker vi den enhet Kristus bad om. Fast säger man det, måste man också minnas att Svenska kyrkans kyrkomöte hösten 1958 bekräftade ett riksdagsbeslut om kvinnor som behöriga till prästerlig tjänst - brydde sig riksdag och regering alls om just ämbetet och nattvarden? - vilket innebar att ett splittringsmoment infördes. Frågan som inte besvarades eller besvarats gäller ju om Svenska kyrkan hade Kristi fullmakt att fatta ett sådant beslut. Det måste väl fortsatt sägas vara en vettig fråga? Den är i Svenska kyrkan inte alldeles enkel att besvara sedan biskopsmötets bibelkommission konstaterat att beslutsprocessen får underkänt. "Så bör det inte gå till när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i N.T.", för att fritt ur minnet citera. Just på Gotland skulle man kunna fundera över biskop Fjärstedts konstaterande för länge sedan att det blir inte fred i kyrkan förrän man kommit till rätta med orden i 1 Kor 14. Och det är för de intresserade bara att gå in på nätet och läsa domprosten Johanssons memorabilier (http://www.kalin.nu/) och sedan vandra till sockenbiblioteket och ta fram hans studie just om 1 Kor 14. Enkelt är det inte.

Fast man kan förstås undra om alla präster erkänner giltigheten i varandras prästämbete. Är den pensionerade präst som vigdes för mer än 40 år sedan men som aldrig blivit konfirmerad verkligen präst i Svenska kyrkans ordning - och detsamma gäller dem som biskop Ström sägs ha prästvigt med ett av prästlöftena i handboken borttaget? Inte tror jag att en pastor i Missionskyrkan med ett penndrag kan bli präst i Svenska kyrkan och sådant sker nu.

Fast vad då med erkänna giltigheten - är det en vettig kyrkorättslig kategori att använda när man talar sakramentsteologi? Måste vi inte använda andra verktyg för att förstå vad som händer i en kyrka, där det dock är möjligt att med goda argument ifrågasätta vad som utskiftas från Herrens bord. En präst som inte läser instiftelseorden över brödet utan läser orden som förkunnelse vänd mot församlingen - vad är då brödet? En präst som hämtar nytt vin i en kanna när vinet i kalken tagit slut utan konsekrationsord - vad är det som egentligen ges till folket under utsägande av orden "Kristi blod för dig utgjutet" - förhåller det sig verkligen så. Det tror inte jag. Det förra såg jag i en församling nära Växjö, det senare i en mässa biskopen celebrerade och där en stiftsadjunkt distribuerade kalken.

"Fast" är ett trevligt ord. Det sätter fart på eftertänksamheten. Det kanske inte skulle behövas i mitt fall, som fått tänka ihop med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp - men i alla fall. Idag får jag tänka ihop med stiftsstyrelsen.

Folkkyrkotanken

2012-01-22T19:35:00.000+01:00

Frimodig kyrka kallar nu in mig under fanorna ett par dagar så det får bli en blogg att avnjuta för er när jag fraktas runt för att vara kreativ. Ni sover i morgon när jag sätter mig i bilen, för man hoppas, människovänlig som man är.

Folkkyrkotanken finns i olika utformningar. I biskop Einar Billings tankevärld var folket objekt för folkkyrkans ansträngningar och folkkyrkan blev lätt prästen själv, som satt vid kyrkböckerna och bad för sin församling. Biskop J.A. Eklund tänkte lite annorlunda. För honom var folket subjekt i folkkyrkan och tog ansvar för kyrkan. Om detta kan man för svenskt vidkommande läsa i en lärd doktorsavhandling som heter Folk och kyrka och som kom för 25 år och ett par månader sedan.

Nu förvaltas folkkyrkotanken i Västerås stift och folkkyrkotanken hör till stiftets självbild. Riktigt vad den går ut på, vet man nog inte. Men ett bra uttryck för folkkyrkotanken är drive-in-vigslar och drop-in-dop, kan man förstå. Så måste det bli om man inte har ett gudstjänstfirande folk - för vi ser förstås prästen fixa folkkyrkan genom att ordna vigsel och dop - eller om nu dopet kommer före vigseln ... En nyvigd präst uttryckte sin glädje över denna folkkyrkopraxis.

Han fick också frågan om han trodde på Gud. På den frågan måste han svara "nej". Den frågande hade nämligen konstiga föreställningar om Gud så det blev tydligen rättast att svara nej. Nu kan den fåkunnige tänka att en nyprästvigd just avlagt trosbekännelsen och dessförinnan lovat en hel del som skulle hållas med Guds hjälp - men det är bara de fåkunniga som inte fattar finesserna. Å andra sidan är de fåkunniga att räkna i flermiljontal.

Haken är förstås att den nyvigde inte alls kan svara på frågan om han tror på Gud. Ett jakande eller ett nekande svar rymmer exakt samma svårigheter. I detta folk ska han gestalta folkkyrkan. Det går inte i längden. Men det går nog fortfarande att bygga en levande, folklig kyrka - men till det atrbetet räcker inte enkla i ärkebiskopsgråden i Uppsala av KG Hammar uttänkta slagord, inte heller den undervisning man får på Pastis, Polisskolan ni vet. Däremot kan man läsa Niklas Adell i SPT nr 2.

Det verkar som om den där Adell tror på Gud i alla fall. Omodern präst, alltså. Eller kanske mer än modern?

Hammarslag

2012-01-22T06:30:00.001+01:00

Annika Borg vill ha ett förbud mot omskärelse och förordar att samhället ska vara sekulärt. För detta har hon, fiffigt nog, inte anmälts men anmälts till Stockholms domkapitel. "Brevet ska inte uppfattas som en anmälan", säger Anna-Karin Hammar till Kyrkans Tidning. Men Dr Hammar uppfattar att det "i någon mening" är "svårförenligt med att vara präst i Svenska kyrkan." Domkapitlet förväntas väl då kolla om det är så - och då ryker kragen, eller? Anmälan eller brev??

Debatten blir sedan till påhopp på Dr Borg - och till en riktig anmälan till domkapitlet i Lund mot Elisabeth Gerle, som på Facebook blivit orolig och ledsen när Annika rör sig "så nära det bruna". Har Gerle genom detta yttrande skadat det anseende en präst bör ha - och avkragas, alltså?

Annika anklagas för att bryta mot religionsfriheten med kravet på förbud mot omskärelse och likaledes när hon vill ha ett sekulärt samhälle. Hon definierar emellertid själv vad hon menar: "I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende."

Detta är frågor man kan diskutera. Det är upplysningstidens lätt igenkännliga idéer som kommer igen och det sekulära samhället har vi sett gestaltas lite här och var. I Sverige hölls vi med ett annat slag av samhälle, där t ex Olaus Petris domarregler hörde till det juridiska fundamentet. Utbildningen var Kyrkans med skolor, gymnasier och universitet. Till maktutövningen hörde kritiska frågor om Maktens räckvidd - staten kunde inte utan vidare sätta ramarna för människors liv, osv, osv. Sverige var inte ett sekulärt samhälle - men kanske ska bli det. I så fall blir religion en privatsak - men kan kristendomen vara privat?

Allt detta är frågor man kan diskutera och ställningstaganden man kan försöka förstå konsekvenserna av. Men är det verkligen en diskussion som ska avgöras av Stockholms domkapitel?

Jag ogillar själva hållningen att inte kunna svara i sak men försöka komma åt den misshagliga. Jag känner igen mönstret och gör ingen poäng av att tre kvinnliga präster dansar i anmälningskarusellen. Det hade gått att göra. Först hanterar man nämligen en grupp illa, vägrar debatt, okvädar personligen, vidtar administrativa åtgärder /gissa vilken grupp!/ - sedan fortsätter man med nästa väl definierade grupp. Det blir väl så med nödvändighet, när ovanan blivit vana. Men hammarslagen i Wittenberg var teser som skulle upp för att granskas, inte en hammare att slå i skallen på misshagliga. Sak - inte person, alltså.

Och hur är det när alla blir teologer - kan det vara så illa att då blir ingen det? Då är det fritt fram att jaga Annika Borg på Facebook och genom brev till domkapitlet. Man slipper ta en komplicerad debatt om viktiga principfrågor. Nu som alltid, tycks det mig.

Domprosten Hermanssons upprepade uppmuntran

2012-01-21T19:28:00.000+01:00

Exegetik är en teologs syssla. Exegeteb hittar en aorist eller något annat spännade. Ibland kan exegeten göra stora fynd - hitta texter som hör ihop. Som när exegeten läser domprosten Hermansson och finner att han egentligen en gång i halvåret är med om något ovanligt!

Uppmuntrans kraft

Under den senaste veckan har jag fått vara med om något ovanligt. Jag har fått väldigt mycket uppmuntran. En kollega kallade mig enligt vår lokaltidning för ”Ett ogräs som bör rotas ut”. Hela lokaltidningens löpsedel basunerade ut detta. Även om jag är rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna så var det olustigt att läsa sånt om sig själv. Men löpsedeln sitter på väggen hemma. Utifrån detta väldigt negativ fick jag också uppleva det oväntade och positiva.

Många kände att de ville höra av sig. Min dators inkorg formligen svämmade över av positiva mail. Under veckan som gått har jag mailbombats med glada tillrop. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Lite generad blir man allt. Många skrev fint om hur mycket de tyckte om ogräs, att tistlar var vackert blåa och att maskrosor var det finaste de visste. Det var kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail, eller ett facebook meddelande. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt!

”Uppmuntran” hette visan av Wolf Biermann som gick från man till kvinna i det vi då kallade Öststaterna. ”Nej låt dej ej förhårdna i denna hårda tid”, sjöng man. ”Du stödjer oss, vi stödjer dig, vi ger varandra liv” – och ”Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken grönska – då är den här vår tid”. Under den tysta mörka tiden uppmuntrade man varandra i hemlighet. Den uppmuntrande kraften levde också hos de ikonkyssande gamla gummorna i den rysk-ortodoxa kyrkan, i okuvliga massmässor med svarta madonnan i Polen. I små grupper, bakom järnridån förvaltade man uppmuntrans kraft och fick på så fall den förhatliga makten på fall. En dold, förbjuden uppmuntran hos människorna urholkade makten så att muren plötsligt rämnade.

Av exemplet Östeuropa kan vi lära: Uppmuntran från människa till människa är en mäktig kraft. Att ge uppmuntran till människor man har runt omkring sig i sin vardag är ett effektivt sätt att påverka tillvaron.
”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek. Bland annat så uppenbarar sig Gud i vår värd.
Stort tack alla uppmuntrare

Den 22 juni 2011 skrev Mats Hermansson:

Uppmuntrans kraft

Vi som kommer från den del av landet som ibland kallas ”Gnällbältet” kan periodvis ha svårt att se livet från den ljusa sidan. Själv har jag bott i gnällbältets huvudstad Örebro större delen av mitt liv. Inför nya utmaningar och möjligheter säger örebroaren allt för ofta: ”Det går aldriiig” och har vi fint väder en dag så säger man till varandra –”Iii dag ja”. Denna bakgrund har skärpt mitt sinne för behovet av uppmuntran. Att uppmuntra varandra har vi ofta svårt för. Det är lättare och vanligare att vi hör av oss till varandra när vi vill klaga.

Under de senaste dagarna har jag varit med om något nytt. Jag har fått en massa positiva mail, sms och samtal. Allt med samma utgångspunkt; jag har i media erkänt att jag i oförstånd skrivet på ett intyg om kyrkoantikvarisk ersättning som jag inte borde ha skrivit på. Jag visste då inte bättre än att jag gjorde som jag gjorde. I slutändan betydde det att församlingen som jag är kyrkoherde i fick en väldig massa pengar över – då inget arbete hade utförts. Och när vi då skickade tillbaka dessa pengar så uppdagades en tydlig felaktighet i hur dessa medel en gång hade utbetalats. När jag har erkänt att jag gjort fel – så har positiva tillrop riktade mot mig runnit in i strida strömmar.

Många kände att de ville höra av sig och uppmuntra mig. Min dator och mobil formligen svämmade över av positiva lovord. Glada tillrop om hur bra jag är. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Det har varit läsare av denna blogg, gamla barndomsvänner som jag inte hört av på 20 år, kolleger, media folk, kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail. ”Bra att du vågar stå för vad du gjort”, ”Du är ingen fuskare”, ”klockrent”. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt! Och visst har jag behövt dessa uppmuntrans ord efter att valsat runt i pressen några dagar, till och med morgonekot…

”Uppmuntran” hette visan av Wolf Biermann som gick från man till kvinna i det vi då kallade Öststaterna. ”Nej låt dej ej förhårdna i denna hårda tid”, sjöng man. ”Du stödjer oss, vi stödjer dig, vi ger varandra liv” – och ”Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken grönska – då är den här vår tid”. Under den tysta mörka tiden uppmuntrade man varandra i hemlighet. Den uppmuntrande kraften levde också hos de ikonkyssande gamla gummorna i den rysk-ortodoxa kyrkan, i okuvliga massmässor med svarta madonnan i Polen. I små grupper, bakom järnridån förvaltade man uppmuntrans kraft och fick på så fall makten på fall. En dold, förbjuden uppmuntran hos människorna urholkade makten så att muren plötsligt rämnade.

”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Kanske känns bibeln tung, dammig och ogenomtränglig? Ta i alla fall till dej dessa fyra ord. För är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek.
När mörkret sänker sig måste vi hjälpa varandra genom att ibland säga: ”Bra sagt”, ” Så kloka ord”, ”Kul att du är med”, ”Jag gillar dej”. Eller varför inte: ”Fint att du erkänner att du gjort fel.
Stort tack alla uppmuntrare, fortsätt så!

Så långt domprosten.

Ett återstår, att försöka förstå. Vad har vi för alternativ?

1. Domprosten är verkligen med om något ovanligt av samma vanliga slag en gång i halvåret.

2. Domprosten driver med sin läsekrets.

3. Domprosten vet inte riktigt vad han gör, har gjort eller kan tänkas göra när han bloggar.

4. Domprosten - ja, vi lever i ett på papperet fritt land så fritt fram med förslag!

Som lördagsnöje är exegetik svåröverträffat, inte bara för predikande präster, som ni märker.

Hundeländet och rättsosäkerheten

2012-01-21T12:23:00.000+01:00

SPT, som kom i går, hade en underledare om rättsosäkerheten i Svenska kyrkan. Denna rättsosäkerhet kan nu illustreras med de sex hundarna, som Länsstyrelsen i september fann vara vanvårdade. Hundarna ägdes av ett prästpar, en man och en kvinna (i den här klassen kan man inte vara tydlig nog!) Vanvården berodde på att mannen drabbats av utmattningsdepression och kvinnan bodde på annan ort. Mannen har tagit på sig ansvaret. Det kanske är vackert - men paret ägde tydligen hundarna tillsammans.

Den 15 december avkragades mannen. Polisutredningen las ner, åklagaren avskrev fallet - men domkapitlet förklarar att en präst som blivit sjuk ska väck - hur man nu formulerar saken är det väl detta som blir kontentan. Kvinnan tjänstgjorde i Ärkestiftet. Där vidtogs inga åtgärder. Nu är hon tillbaka i Stockholms stift - men kan domkapitket där komma åt henne, som inte stod under domkapitlets tillsyn när vanvården upptäcktes - och hur kan då domkapitlet ställa henne till svars för något som åklagaren inte går vidare med? Hade hon varit medskyldig kanske det lämpligaste varit att vänta på åklagarbeslut och eventuell rättegång och därmed ha ett sakmaterial, som gällde det par som ägde hundarna.

Vad som nu öppet demonstreras är det rådande rättsosäkra läget för präster i Svenska kyrkan men kanske också en renhållningsiver. Logiken är enkel: Folk upprörs över djur som vanvårdas. En präst (eller två) är ansvarig för vanvården. Kyrkosystemet måste markera sin avsky för det hela - inte minst som saken blivit medial. Genom avkragning visar domkapitklet att vi - de rättfärdiga, de rättrådiga, de rättsinniga - går fria från alla kritik och allt samröre med den klandervärde. Applåder!

Själv gillar jag inte det jag ser men påminner självrättfärdigt förstås om att jag skrivit motion till kyrkomötet om den systemimmanenta kyrkojustisen. Den avslogs. Icke desto mindre!

Gotland som Fast-land

2012-01-20T13:10:00.000+01:00

Den arme biskop Fast skulle hålla ett slags linjetal för präster och diakoner på fortbildningsdagar. Det blev en känslomässigt melerad situation för honom. Han manade deltagarna att provtänka. Förenklingar för oss alltid fel vid bedömningen av andra människor. Nu kände biskopen också "djup sorg" - och det kan man nog förstå. Fast Fast kände sorg "över att många känt sig sårade av den senaste tidens händelser" - inte av händelserna! Det borde ha bekymrat honom mera - för de som agerat, ska i sin profession kunna hantera människor som tänker annorludna än de. Det var just detta grundläggande de inte kunde.De beryktade illa både komminister Hagberg och biskop Urwin och den som tycktes leda aktionerna var domprosten, som i vart fall blev aktionernas talesperson.

Nu var det en biskop som talade till präster och diakoner så hans tal slutade med en inbjudan att "med mig känna stolthet över vår kyrka, som kan härbärgera många olika traditioner och andliga röresler, och beträda nya vägar, som berikar tolkningen av vad det är att vara kyrka i vår tid." Det hela blev till en välsignelse av olikheter - inte så mycket av enheten, om man lyssnar eftertänksamt. Men vad ska vi då göra med prästvigningsstopp och befordringsstopp så som de formaliserats i kyrkoordningen? Har biskopen någon tanke här, en tanke som befrämjar olikheterna? Jag undrar det.

Jag undrar främst därför att biskop Fast som ett problemorråde i den senaste tidens debatt tar upp "Kvinnor i prästämbetet". Om detta sa komminister Hagberg intet, det har vi fått konstaterat, och inte heller biskop Urwin, såvitt vi förstått. Han sa bara på förfrågan att han har en syster som är präst och eftersom hon är hans syster är hon antagligen kvinnlig präst. Var det något mera i realiteten?

Biskopen deklarerade att det för honom är en glädje och en rikedom att den kyrkliga och mänskliga mångfalden återspeglas i vigningstjänsten. Så kom poängen: "Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap. Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Kanske och kanske inte Rudolf Bultmann skuklle aldrig definiera enhet så, som vi vet, och han var professor i Marburg. Påven gör det men går ett steg längre. Men kör i vind - för måste då inte det som splittrat bli en fråga att arbeta teologiskt med?

En del av eländet i Visby stift måste bottna i att ett antal kvinnliga präster inte är trygga i sin kallelse och/eller trygga i besluten 1958, trots att de fattats av riksdagens båda kamrar. Har de arbetar igenom de sakliga frågorna så att de inte blir personliga eller neurotiska frågor? Är man trygg i sak, kan man också vara generös mot person. Annars inte. Jag, som bor granne med Gotland, får kanske masa mig dit på biskopens kallelse och hålla en dubbelföreläsning om själva sakfrågan. Värre konsultarvode än det Lennart Koskinen lyfte, ska jag inte ha.

Nu verkar jag dock inte vaar så populär på Gotland. Jag kanske ska vara tacksam att vi inte "claimar" vattnet mellan öarna som svenskt territorialvatten utan som internationellt? "Dag Sandahl är en i sammanhanget ganska ointressant persion med sin åldersdigna kyrkosyn", skrev en Lennart Lindgren. Kyrkosynen är 2000 år gammal så nog är den åldersdigen, det medges. Men ointressant av det skälet - jag undrar?

Signaturen Kristina kände sig upprörd å egna och andra kvinnors vägnar när biskop Urwin bjudits och har begärt utträde ur Svenska kyrkan. Nu kräver hon, vilket är korkat, ett officiellt uttalande av bikopen i Visby stift - men utträdd kan hon inte kräva något! Dumt utträde - men dummare likväl att hon, som presenterar sig som jämställdhetsexpert i EU-kommissionen, "utvald och utsänd av Sida" uppenbart inte kritiskt kan pröva medias uppgifter. Jag vet någon expert på jämställdhetsfrågor, mitt hjärta nära, med betydligt större sakkunskap, svårare arbetsuppgifter och rejäl kompetens att hantera komplexa frågor. Signaturen lägger nu biskop Urwin till last att han är vän till biskop Jack Iker i Fort Worth, Texas. Inte bara biskop Schofield i San Joaquin, Californien, alltså. Arme Lindsey! Och arme jag, som också umgåtts med de fördömda biskoparna i USA - och några till av samma slag! Men vad är det för folk vi skickar som nationella experter till EU-kommissionen? Styrda av fördomar och en stabil förförståelse som leder bort i tok.

Gotland framstår nu som ett formgenetiskt tillskott till Ryssland. Själva integrerandet kommer att gå som smort.

Destination Gotland

2012-01-20T07:41:00.001+01:00

Domprosten Hermansson har fått ta emot väldigt mycket uppmuntran, meddelar han på sin blogg. Det beror tydligen på att en lokaltidnings löpsedel basunerade ut att en kollega sagt att "domprosten är ett ogräs". Domprosten har satt upp löpsedeln på väggen därhemma. Detta "väldigt negativa" gav en oväntad och positiv upplevelse. Hans person och hans kapacitet prisas i hans mailbox. Han har "mailbombats" med allt detta positiva ioch det kändes rent fysiskt i hans kropp. Domprosten blev så glad att han började tänka på Wolf Biermanns sång Ermutigung (fast han använder den svenska titeln Uppmuntran). Allt hade varit idel glädje, tänker jag, om det inte varit för två ting.

Först: Domprosgtens text slirar. Han vet uppenbarligen att ingen kollega faktiskt sagt att han är ett orgäs som bör utrotas. Alltså säkrar han sig. "enligt lokaltidningen" hade kollegan sagt detta och själv är domprosten "rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna". Helgarderat, tyckte domprosten själv- I en ny kommentar fick han markera: "Det jag försökte förmedla handlade inte om vad kollegan sagt eller inte. För det vet jag inte." Say no more! Vi ser att domprosten egentligen vet.

Därefter: Uppmuntran är en mäktig kraft och till detta manar ett brev i bibeln, konstaterar domprosten. Var detta vad komminister Hagberg och biskop Urwin utsattes för? Självfallet inte. De skulle utsättas för något de inte hade möjlighet att försvara sig emot och detta leder till sist till den uppmuntran domprosten känner i sin kropp. För folk vet vem den rättfärdige är. Om nu uppmuntran är så viktig, varför uppmuntrade domprosten inte folk att komma och höra biskopen och varför uppmuntrade domprosten inte de som framställer sig som kränkta att inte bli offer för något som komminister Hagbergs föreläsning aldrig handlade om - för den som ska möta andra människor kan inte få styras av fördomar eller föreställningar. En sådan uppmuntran hade inneburit att de senaste veckornas märkligheter aldrig ägt rum.

Nu kom jag på en tredje omständighet som borde bekymra: Jesus. Han säger så träffande: "Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna." Luk 6:26

Dom kan inte bättre

2012-01-19T08:14:00.000+01:00

Visst kan man positivt säga "dom gör så gott dom kan" men jag väljer självfallet det mer korrekta: "Dom kan inte bättre". Underförstått: det är inte bra nog.

De enda som var beredda på att Svenska kyrkans nya situation efter skiljandet av kyrka och stat skulle ge andra utmaningar var de högkyrkliga - en dörrstängande elit, menade professor Gustaf Wingren. Detta var hans bekymmer. I sak, svarade vi, hade han fel. De "högkyrkliga" stängde inga dörrar och det visade sig i det konkreta församlingsarbetet. men kanske hade professor Wingren likväl rätt i sak? Dessa var de enda som var parata att ta itu med det nya läget. Just dessa marginaliserades i syfte att elimineras. Det är lika begåvat som när Stalin sköt officerare på 1930-talet, kan man tycka. Tjänsterna måste fortsättningsvis tillsättas - och det blir med nödvändighet de mindre kompetenta som ska ta itu med utmaningarna. De, som enligt professorn inte var beredda.

Det leder till ännu ett problem. Den mindre kompetenta chefen kan samla kompetenser kring sig och på så vis se till att allt fungerar. Det vanliga är emellertid det andra, den sortens chefer skaffar sig medarbetrare som är dem själva underlägsna och ser i övrigt till att de utmaningar som organisationen tar sig an är så måttliga att de blir hanterliga. De andra utmaningarna definieras raskt bort som "icke-frågor". En del problem överlämnas åt Tiden att sköta - och när Tiden tar hand om problemen löser de sig själva, som bekant, för då blir snart nog allt för sent.

Det finns kanske anledning att återkomma till händelserna på Gotland men för tillfället ska jag nöja mig med torsdagsdepressionen, där Martin Larsson skriver krönika. Han avhånar på lämpligt sätt de gotländska avisornas journalistiska insatser och kommer fram till att "nationell nivå" skulle kunna ge en första hjälp åt stift och församlingar när det blåser upp till medial storm. Man kunde förstås också tänka sig att ställa andra krav på journalister och helt andra krav på domprostar och kyrkoherdar, de som av olika skäl önskade det de fick. Det är väl själva symbiosen villiga präster och villiga journalister som blir förödande. Men Kyrkans Tidning ägnade sig ju åt precis detsamma som de gotländska tidningarna!

Man kunde tänkt sig att Kyrkans Tidning varit så kyrklig att de kloka perspektiven slagit igenomm där - och möblerat samtalsrummet. Så blev det inte. I år lika lite som många år tidigare och på sin tid var detta just det som beseglade tidninmgen Vår Kyrkas öde, tidningen som blev en partsinlaga - Deras kyrka. Antagligen är det korrekta konstaterandet i denna situation: "Dom kan inte bättre." Och de som kan bättre, har man gjort sig av med.

När patienterna tog makten

2012-01-16T06:31:00.000+01:00

Solen gick denna morgon som alla upp över mentalsjukhusets område. Staten hade uppgöfrt kasernerna, som var just kaserner. Arkitekten hade ritat regementen tidigare och beväringar eller sinnessjuka - det var väl rätt lika? Skillnaden var att regementskansliet, som placerats centralt, i stället hette administrationsbyggnad på sjukhuset.

Denna morgon var ändå inte som andra morgnar om man nu bortser från det faktum att solen vanemässigt gick upp. När överläkaren kom till administrationsbyggnaden möttes hon av ett patientuppror, som krävde att få följa med in och förklara situationen för doktorn. Patienterna hade tagit makten.

Överläkaren valde att vara förstående och samlade de upproriska patienterna, som leddes av en Patientombudsman, PO, i administrationshusets samlingssal. "Nå", sa hon vänligt och förstående, "vad gäller saken." PO tog ordet och förklarade: "Vi ska tala och detta är närmast att se som debriefing." Doktorn fattade inte riktigt men förstod att patienterna varit med om något traumatiskt - men vad kunde det ha varit? "Har ni sovit oroligt?" undrade hon. Nej, men patienterna hade sett ett otäckt tv-inslag. Nu hade överläkaren inte sett just detta tv-program men kunde svårligen tänka sig att det skulle varit särskilt upphetsande eftersom det handlat om elementarpartiklar. Hon försökte moderera men fick av patienten Sven ett klart svar: "Nu talar vi känslor, inte fakta!"

Patienterna mådde dåligt eftersom de kunde tänka sig ett en av dem som framträtt i tv-programmet var otäck. Doktorn försökte på nytt få fram fakta, hade något otäckt sagts? Sven upprepade: "Nu talar vi känslor, inte fakta." Patientombudsmannen förklarade att saken närmast gällde att den medverkande i tv-programmet inte borde ha fått medverka. I andra länder hade detta varit en omöjlighet. "Men vad sa den medverkande?" ville doktorn veta. "Nu talar vi känslor, inte fakta!", upprepade Sven närmast lite hotfullt. Doktorn förstod att den medverkande nog inte sagt något men kunde antas ha menat något opassande. Dessutom hade den medverkande druckit vatten i sändningen. Det hade varit otäckt att se för tv-tittarna, menade man.

Överläkaren försökte förklara att hon dessvärre måste gå ronden och att debriefingen snart måste avslutas. PO blev upphetsad. "Då går vi till tidningen och visar att vi har makten - MAKTEN." "Jag vet hur man gör", ropade en av patienterna, "för jag är journalist. Man tar och publicerar vad du har sagt och så får folk veta det fast folk inte vet vilken fråga du svarat på. Då blir överläkaren på mentalsjukhuset i klass med patienterna, fattar du väl." PO blev glad. Så kan man göra: PO skulle hålla med journalisten och visa sig godmodig. Det kunde patientupproret bara tjäna på. "Men förstår ni inte att ni ger sjukhuset dåligt rykte, då?" frågade överläkaren bekymrat. "Det som inte dödar, härdar", sa PO, som anade en ljus framtid med synergieffekter.

"Ni måste inte se på tv i fortsättningen - det är alldeles frivilligt", sa doktorn. Då blev patienterna glada och glömde att det nog alltid varit frivilligt att se på tv. En av dem fick en ljus idé: "Kunde inte tv-apparaten förbjudas helt och hållet, ställas in helt enkelt, i en garderob eller så." Det tyckte inte alla patienterna - för det fanns inslag de ville se, inslag som inte väckte några känslor.

Överläkaren såg chansen: "Detta måste vi ha ett nytt samtal om förd et är en stor och viktig fråga. Nu får det bli kaffe och kanelbulle i cafeterian så att ni får förbereda hur patientupproret ser på tv-frågan så tar vi upp den till samtal nästa vecka." Och det tyckte patientupproret var en god tanke. Överläkaren var förtjust. Möt den ena vansinnigheten med en ny - det var hennes paroll. Så hade hon inte bara blivit överläkare. Hon trivdes väl i miljön. Det var antagligen ett överlevnadsvillkor. Dagens arbete skulle för överläkarens del bli att tänka ut en samling vansinnigheter att ha i beredskap när patienterna fick för sig att komma med nya krav. Det var riktigt roligt - och kastar man in en vansinnighet då och då så hålls patienterna sysselsatta. Så ärst mycket arbete behövde de inte och så värst mycket fick de inte gjort så också SMÅ vansinnigheter kunde man ha nytta av. Kleiner Wahnsinn hette den tyska lärobok doktorn skulle konsultera under dagen.

Solen fortsatte vanemässigt och skulle i sinom tid gå ner - eller vad solen nu gör.

Snipp, snapp snut - så var sagan slut.

För sent?

2012-01-13T08:51:00.000+01:00

Domprosten Hermansson och pastor Klein kör samma stil - personangreppet, stämplandet. "Mörkermän" är samlingsbeteckning när pastor Klein skriver på Kyrkans Tidnings ledarsida - vad för slags text hon åstadkommer är därmed lite oklart men ändå inte. Det kan vara så att hon ska säga det som ledarsidan i övrigt inte riktigt vågar få fram. Att det hon säger är i klass med vad anonyma insändarskribenter åstadkom för 30-40 år sedan, fattar vi som varit med ett tag.

Jag har påpekat förhållandet tidigare. DÅ skrevs insändare men utan namn under.Prästerna beklagade nedbusningen av den debatt om ämbetet som med goda skäl kunde och skulle föras - men efter tidig höst 1957 var det offentliga samtalet omöjligt. De kommande årtiondena jagades enskilda präster både av redaktioner och insändarskribenter - man visste vilka de var och de stämplades. "Kvinnoprästrmotståndare" blev titel!

Många hukade. Deras familjer skulle inte utsättas för vad andra fick ta. Visserligen kunde man i ekumeniska sammanhang tala om dop, nattvard och ämbete och visserligen kunde Svenska kyrkans representanter i ekumeniska dialoger markera att frågan om kvinnor i prästämbetet var en fråga att fortsättningsvis pröva - men sådana händelser fick inget genomslag. Vid valda tillfällen kunde ämbetsfrågan användas medialt, inte sällan karriärbefordrande.

Teologiskt oklart hur - men politiskt fullständigt begripligt - blev kontroversfrågan en icke-fråga och kunde storståtligt jubileras. Jag läste nyligen boken Det lustiga året - som är en samling bloggkommentarer - och såg på nytt mönstret av förenklingar och rena lögner för att få ihop jubiléet, som till sist blev rätt måttligt om man ser till engagemang och deltagande i det mer lokala.

NU återanvänds de gamla epiteten men av präster som stiger fram. Vi ska alltså hållas med en icke-debatt i sak som kännetecknas av att den inte är saklig men väl en debatt som styr på person, Visserligen person som fabrikation - men här får man inte vara småsint. Det får konsekvenser. Tystnaden sprider sig - organiserat och oorganiserat.

Oorganiserat när människor tappar lusten att delta i ett samtal och organiserat när somliga som har något att säga inte kan/får/ska användas. Detta skapar en mentalitet där teologi knappast är något. Biskop Brunne säger att alla är teologer (de skulle de kappadociska fäderna höra!) samtidigt som teologiska böcker trycks i små upplagor och säljs i färre om de inte finansierats på förhand. Biskoparnas dopbrev lästes av få - tidsbrist på grund av arbetet med organisationsfrågor var en av förklaringarna. (Boken är på 92 sidor varav 13 är bildsidor.) Teologi är det minsta som prästerna sysslar med. Men alla är teologer - alla, precis alla. Kör i vind. Men är alla verkligen teologie studerande?

Tystnaden sprider sig organiserat också så att den som sagt något olämpligt snart nog får veta det. I en sakfråga - frågan om att söndagligen fira gudstjänst - hade en kyrkoarbetare på Facebook uttryckt sin önskan att de förtroendevalda skulle återfinnas i söndagens gudstjänst. Det stod inte på förrän kyrkoherden /efter ett samtal från kyrkonämndens ordförande?/ kallade in vederbörande och hotade med avkragning. Sak hålls inte ifrån person och personer ska veta att inte säga det oönskade för då blir det personliga repressalier. Detta är sålunda vårt samtida kyrkliga klimat. Ogräset har vuxit till sig. Grundlagsfästa fri- och rättigheter - pyttsan!

Vad vi skulle behöva? Saksamtalet - engagerat, påläst, kunnigt, analytiskt exakt - för nu ställs Svenska kyrkan inför så stora problem att det kräver kompetens. I vår ledning finns inte den kompetensen men väl i våra led - men de uppgivna i leden är inte beredda att medverka med sin kompetens. De sköter sitt men sedan får det vara.

Så onödigt så mycket har blivit.

Ohederlig citatkonst

2012-01-12T08:25:00.000+01:00

helagotland.se bär syn för sägen. Där påstås jag ha kallat domprosten Hermansson, den godmodige, för ogräs. Det är inte sant. Jag alluderade på en sång av Björn Afzelius när jag fick frågan varför jag anmält. Jag svarade att ogräset ska man ta innan det hunnit växa till sig. Jag har anmält ett beteende. Dessvärre för sent, som den ser som läser pastor Klein . Ogräset har vuxit till sig.

Kyrkans jurister sägs redan ha avfärdat min amälan. Det kan i hög grad diskuteras. Om en tidning återger domprostens agerande är det väl agerandet, det som styr mot komminister Hagberg, jag anmält. Inte orden i tidningen. Juristerna har inet tänkt igenom vad saken gäller. Tryckfrihetsmål är inte ärendet. Ärendet är domprostens agerande som skandakliserar komminister Hagberg. Är det beteendet ok?

Nå, Åsa Sveds svänger ihop den artikel hon vill ha. Jag "dundrar" och går till "hårt angrepp". Egentligen anmäler jag domprosten till prövning. Vi har instanser för att kunna pröva. Man får inte säga "kn*ll* * r*v*n", till exempel. Får man gå till angrepp mot komminister Hagberg?

När ryssarna tar över Gotland kan Åsa Sveds få en viktig funktion i tjänst åt informationsministeriet. Stackars gutar!

Tolerans

2012-01-12T08:07:00.000+01:00

Den gamla diakonissan - gammal bara i betydelsen pensionerad - ringde. Hon manade mig läsa domprosten Hernmanssons bloggkommentar, där han inte bara deklarerat sin framtidstro utan också skriver i ett svar: "Mångfald är ordet! och involvera."

Diakonissan var bekymrad. "Minns han inte från ena timmen till den andra?" undrade hon. Hon tyckte att domprosten inte slagit vakt om mångfalden, inte involverat och inte levt upp till sina krav på goda samtal. Diakonissan hade fel, förstås. Hon hade inte begripit att mångfald inte gäller alla, inte mängden. Hon har inte fattat att sådana son hon inte ingår i mångfalden. Hon hör till dem som ska exkluderas. Det är skillnad på folk och folk. När den nya tron, den där arvsyndsläran skrivs av, proklameras, då hör hon till dinosaurierna. Jag kan förstå den gamla diakonissans svårigheter att orientera om sig - men det blir till att läsa Karl Marx igen. Det har hon inte gjort de senaste 35 åren, tror jag. Alla heliga värden omprövas, vänds upp och ner.

Domprosten Hermansson blev anmäld. Det ser han ingå i en strategi. "Det är ett sätt att tysta oppositionen". Så talar en domprost. Personangreppen på komminister Hagberg låtsas han inte om. Att domprosten startat kampanj där Markus Hagberg alltmer blir en icke-person, en man talar om utan koppling till vem han är, vad han gör eller vad han sagt. Jag tycker inte någon ska behandlas så. Vi är väl något annat än de konstruerade föreställningarna om oss?

Helle Klein får till det i torsdagsdepressionen. "Oroväckande rapporter" kommer från Visby stift. Pastor Klein har "full förståelse" för att ordet "kränkt" används i sammanhanget ty "Hagberg är högkyrklig, tillhör Kyrklig förnyelse och var en av dem som skrev på den så kallade Kalinska listan som samlade motståndare till samkönade äktenskap." Visserligen gällde saken partnerskapsvälsignelse men bortsett frånn den lilla detaljen inser alla hurdan Hagberg är.

Föredraget, då? "Hagbergs föredrag andades uppfattningen att den rätta nattvarden celebrerades av en man." Hur vet Klein det? Föredraget har hon vare sig hört eller läst. Hagberg talade inte om den saken. Andades?

Nu kommer biskop Urwin - och Klein är klar över vem han är: "en ökänd kvinnoprästmotståndare och han har dessutom uttalat sitt stöd för biskopen San Joaquin i Kalifornien." Pastor Klein tror tydligen att biskopen saken gäller heter San Joaquin. Roligt. Den numera pensionerade John-David Schofield skrattar länge när han inser sin upphöjelse. Jag har vid flera tillfällen mött honom liksom jag mött hans föregångare biskop Rivera. Jag har uppenbart umgåtts i helt fel kretsar. Skäms på mig!

Tillbaka till biskop Lindsay och pastor Klein: "Vad denne man har att lära svenska evangeliskt-lutherska präster på Gotland är för mig en gåta." Enklast är väl att lyssna på honom då för att få gåtan besvarad? Men det går nog inte, eftersom pastor Klein ser det som "en direkt förolämpning" för kyrkoherde Witting och komminister Granath att lyssna på biskopen.

Biskopen Fast anses vara "en reko biskop" men har inte agerat. Han skulle "bemödat sig att se till att inte ännu en mörkerman tillåts undervisa prästerna." Pastor Klein vill att studiedagen ska ställas in. "Det måste väl ändå finnas gränser för idiotin?" utbrister hon. Det tänker jag var bra sagt, för då slipper jag skriva det själv.

Här är vi alltså. Informationsbärande är samtiden. Men vad i sak har pastor Klein i sin spalt - som anges som ledare på första sidan av Kyrkans Tidning - tillfört? I sak kanske detta, att tillvitelser och tillmälen är normaltillstånd bland samtidskristlighetens företrädare. Domprosten Hermansson har fått sällskap.

Församling

2012-01-11T07:07:00.000+01:00

Det pågår ett Facebook-samtal med frågan om vi firar den gudstjänst vi vill fira. Träffsäkert satt konstaterandet att när vi firar den gudstjänst vi vill fira,så består den gudstjänstformen aldrig. Vi ersätter den med andra - av det slag som sägs eller tänks vara gudstjänster vi vill fira. Dilemmat är likt det som ibland påpekas, att högmässan inte är en missionerande gudstjänst och likväl den som flest kommer till samt slitstark dessutom.

Kanske skulle frågan i varje fall kompletteras så: Är det en församling som firar? Det blir inte en gudstjänstfirande församling som hämtar sin församlingsidentiutet ur gudstjänsten om 1. deltagarna bara kommer sporadiskt eller 2. gudstjänst kan firas var tredje vecka. En gudstjänstfirande församling har sin glädje i människor som kommer söndag efter söndag och kan då vara lycklig över dem som kommer sporadiskt och känna sitt ansvar för dem. Men hur många är de söndagliga gudstjänstfirarna, alltså de man vet kommer om inte militärtjänstgöring eller malaria förhindrar? I församlingen? I Svenska kyrkan? Talar vi om 10-, 12- eller 15000 människor i hela landet? Vi talar inte om alla anställda samt 15000 därtill. Men vi talar kanske inte heller om 10 personer i varje församling. Antalet församlingar var förra året 1461. Fundera själva. Svenska kyrkan har 6.5 miljoner medlemmar.

Frågan om församlingens identitet som gudstjänstförsamling/festförsamling är grundläggande. Det måste vara så värdefullt/roligt/intressant att komma på söndagen att det får prioritet framför icke-sysslan att tryna i bingen, till exempel. Och församlingens gudstjänstglädje är dubbel - glädjen att få stå inför Guds ansikte och göra tjänst är en del, glädjen över människor att stå samman med en annan.

Motsatsen till begreppet församling är förskringring. Antingen församlas jag eller så sysslar jag med att förskingra. Jag knyter nu an till något Jesus sagt, vill jag minnas. Men folkevangelisation kanske inte är märkvärdigare än att de som vill vara kyrkfolk också är det i praktiken - och söndagligen?

Nu skrev jag inte ett ord om Gotland men i går föreslog jag att Gotland kunde överlämnas till ryssarna eftersom den totalitära livsformen är så omhuldad på ön. Antingen kan då politikerveckan ligga kvar i Visby eller flytta till Borgholm.

Der Führende Bischof

2012-01-09T08:39:00.000+01:00

Der Führende Bischof (DFB) satt på sitt slitna kontor (Büro) denna gråkalla novemberdag år 1982 i Berlin Brandenburg. Kamrat (Genosse) brevbäraren hade bringat dagens post. Inte för att det brukade komma så mycket nuförtiden och det som levererades var nog läst på vägen om det var av intresse, visste DFB. Men i alla fall. Ett brev kom från Halle, där Dr F fanns. DFB blev lite nervös. Dr F:s aktstrycken lästes alltid med intresse av dem som läste på vägen, så att säga. Och DFB ville inte ha besök av Stasi. Inte för att personalen därifrån uppträdde illa men DFB visste att i silkesvanten dolde sig en järnhand. Kunde inte Dr F tänka lite mer på det och inte författa aktstycken om framtiden? DFB kände något som hos mindre fromma män skulle kallats irritation.

DFB läste. Dr F var en begåvad karl, det visste han. Och till och med DFB kunde uppskatta att några i DDR fortfarande kunde tänka kring framtidsfrågorna. Men han såg samtidigt svagheterna. Han måste snarast varna Dr F.

Svagheterna var inte att Dr F tänkte framtid - men han hade nämnt namn och gett refereenser. Sådant tog Stasi alltid upp och därför måste det undvikas. Inga namn på några som sagt något. Det blockerar, tänkte DFB. Resonemang kan gå an, men inte kopplade till namn, allra minst till namn som kan ifrågasättas. "Fel personer som säger rätt saker gölr att rätt saker blir fel." DFB kände sig nöjd med formuleringen. Men var nu Luher fel namn? Det skulle kanske gå - för DFB kände att en politisk omsvängning var på gång inför Lutherjubiléet som nu förbereddes. DFB hade förstås MEGA, Marx-Engels Gesamtausgabe men hade lika lite som någon annan i det officiella eller halvofficiella läst banden, som kom ett efter ett. Fanns Engels text om bondeupproret med i det utgivna materialet? Fanns någon kommentar som kunde förklara? DFB skulle vilja veta - men visste någon i hans närhet? Luther kanske kunde nämnas - men inga andra namn. Allt sådant blockerar onödigtvis läsningen, skrev DFB i det svarsbrev till Dr F som nu började ta form. Särskilt lyckosamt var ordet "onödigtvis". Det fabnns förrrsten många onödiga människor i DFB:s stift, tänkte han. Han trivdes bättre med nödiga.

DFB såg att det fanns en försiktig polemik i aktstycket. Inte bra. Tystnad är bättre än polemik, tänkte DFB och skrev så till Dr F. Inte riktigt i klartext - man kan ju inte skriva "schweigen, bitte" (var snäll och håll tyst) men hur vore formuelringen "det är befriande att helt undvika polemiken". Då förstår Dr F, men ansatsen är positiv. Att kanske ingen annan förstår vad saken gäller, det är något som får anstå. Tycker man om det som sägs, kanske man kan bli tydligare med vad man inte tycker om. Men det får inte vara klart förrän det är klart, tänkte DFB och fann ännu en formulering att vara nöjd med. Hur skulle det gå om kyrkfolket fick läsa en text som säger att det just nu håller på att gå åt helvete med det kyrkliga livet i DDR. Och vad skulle Stasi säga då? Inga namn och inga blockeringar - då går det säkert bra, sammanfattde DFB sin framställning och postade sitt brev. Det skulle ta några dagar innan det, som man säger, postbehandlats och nått Halle.

Dr F satt i det gråkalla Halle och gjorde just ingenting när han hörde kamrat brevbäraren sortera post i hyreskasernens trapphus. Brev från DFB, såg Dr F när han fick det tummade kuvertet i sin hand. Klistringen släppte enkelt i vart fall. Vänligt av DFB att svara - men vad menade han med "onödigtvis"? Fanns det nödvändiga blockeringar? undrade Dr F men slogs av insikten. Det gör det ju! Berlinmuren. Och vid närmare eftertanke så dumt av honom att nämna namn och referenser. Fast hur var det Lasalle berättade om sin svärfar Karl Marx? Hade han inte gått sönder mattan mellan skrivbordet och bokhyllan just i sökandet av belägg och referenser? Och är det inte just så Kyrkan markerar sin intellektuella gemenskap? Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes - idel referenser. Dr F kände en plötsligt förvirring.

Sju år senare släppte förvirringen. Då föll Berlinmuren.

Nu lämnar vi sagoberättandet.
I går bombhotades Skara. Jag insåg omedelbart att kampanjen mot komminister Hagberg tagit sig nya former. Var fanns domprosten Hermansson i går? Är någon olämplig är väl erfarenhetsmässigt just bomber en lämplig åtgärd?

Apostoliskt

2012-01-08T07:31:00.000+01:00

Antingen kan man vara hård mot idéer och mjuk mot människor eller hård mot människor och mjuk mot idéer. Svenska kyrkan har blivit hård mot människor (de oönskade) men mjuk mot idéer. Allt kan rymmas inom konceptet. Någon kritisk prövning behövs inte, kan inte ens tänkas - för kunden har liksom alltid rätt. De oönskade är de som genom åtbörder och tal hotar det idémjuka, sådana som driver sanningsfrågor och inte bara lämplighetsfrågor, ställer insikter mot åsikter.

I Svenska kyrkan sorteras människor. Det är uppenbart numera en självklar hållning. Domprosten Hermansson styrde offentligen mot person när Markus Hagberg hållit föredrag och saken skulle hanteras medialt efter nio veckor men lika självklart gör Annika Borg detsamma med sitt käcka förslag att biskop Urwins syster gärna kunde bjudas till Visby stift. Jag känner inte systern mer än att hennes bror, när mina konfirmander mötte honom i somras, berättade att han hade en syster som var präst - men det är uppenbart biskopen som bedriver ungdomsmission som låter tala om sig och kan predika för ungdomar och lära ut något om detta. Den saken bortser man nu från - för vi går från sak till person. Allstå kan man gärna bjuda in systern. Endast på mentalsjukhusets slutna avdelning hade detta förslag framstått som begåvat - samt, förstås, i "den moderna Svenska kyrkan av idag". Modern av idag är uttrycket.

Det mjuka mot människor är annars det apostoliska sättet att förhålla sig. Godta varandra så som Kriustus har godtagit er, heter det. Det finns en kristen poäng med att skilja mellan sak och person men kanske också en poäng att idogt bedriva sakgranskning och idédebatt. Jag menar, också om Djävulen själv hävdar att 2+2=4 är jag benägen att hålla med honom i sak utan att därför gilla honom. Hållningen tycks mig apostolisk.

Bitterhet?

2012-01-07T06:29:00.000+01:00

SPT har jag prenumererat på och läst i 46 år. De som har intresse för nöjesliv vet att det hör till livets nöjen att då och då ta fram en gammal årgång och bläddra igenom för att möta det som var av god undervisning eller intressant polemik. Omläsningen är nyttig dessutom. De som tror att SPT varit tidskriften för gnäll och gnöl (särskilt om kvinnliga präster) styrs av fördomar, inte av källstudier. SPT har väldigt ofta styrts av händelser i Svenska kyrkan och kommenterat det som faktiskt varit på gång.

Nu läser jag i SPT 1/2012 Anna Sophia Bonde, som tar upp det högrkyrkliga martyriet. Beteckningen är hennes. Hon vill varna för bitterhet. Efterföljelsens villkor innebär att Jesuslivet kanske kostar mig min tjänst, innebär att jag får välja annan utbildning, inte får befordran, att människor avskyr en. Allt detta ska kanske sägas - men det finns ett individperspektiv i det skrivna som stör mig. Jag har läst något om att splittringen går genom hushållen - det trevna familjestämningen i juletid fick sig en knäck på annandagen, om man så säger. Men utöver det personliga skulle jag vilja skriva om det bittra som faktiskt är. Det ÄR bittert att se Svenska kyrkans självförstörelse. Och en del av detta förhållande MÅSTE få vara förhållanden inuti oss. Med-lidande, om man så vill.

Självförstörelsen demonstreras på Gotland men är verklig överallt. Kompetensförstörelsen är ett faktum. När "högkyrkligheten" marginaliserades i syfte att elimineras försvann kompetens. De med mindre kompetens, ska sköta ruljangsen. Det klarar de inte. Vi hamnar på nivåer under de där vi kunde ha varit.

Jag skrev inte all all kompetens försvann. Den kompetens som återstår, förslår emellertid inte. Alla siffror och alla prognoser pekar på det. På sitt sätt är det fullständigt självklart att en kyrka som blivit en sekt - stor men i hållningen en sekt - inte kan hantera de utmaningar Kyrkan ställs inför. Biskop Nygren hade ju rätt 1958. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och fullbordar konsekvent sin förvandling till sekt med ett par bärande projekt som sektmarkörer: kvinnor som präster och biskopar sam enkönade vigslar. Till detta ska rädslan fogas. Händelserna på Gotland kan bara förstås som utslag av rädsla, en rädsla som domprosten sedan kan ta på entreprenad och använda för egen del. Till rädslan hör kanske också en grundläggande osäkerhet om vad som ska bli av allt det kyrkliga. Många präster inser att vi levt på övertid länge och att de flesta av Svenska kyrkans medlemmar knappast vill ha det vi ska erbjuda, om man hör på prästens vigningslöften, eller fortsatt betala för det. Det vi har, håller inte längre - eller i vart fall inte särskilt länge till. Vi påminner om de stora flygbolagen, de som efterhand gått i konkurs. Vem hade trott det om Pan-Am eller Swissair?

Svenska kyrkan, så som hon mötte mig när jag var barn och ung, var annorlunda. Det fanns möjligheter som under min prästtid sumpats. Det handlar mindre om befordran eller utebliven sådan. Det handlar till sist om Svenska kyrkan själv. Det var en skada för kyrkolivet att marginalisera "högkyrkligheten" med ämbetsfrågan som tillhygge. Det som övergått "högkyrkligheten" är det som snart nog övergår all kyrklighet.

Jag finner bitterheten välmotiverad. Men jag tänker inte leva av den!

Bara dumt

2012-01-06T07:56:00.000+01:00

Tre ledarskribenter lyckliggör Gotland. En högerman, en centerpartist och en socialdemokrat. Högermannens ledare försökte ställa några frågor men utgick från en fördom. Det fann jag besvärande. Då hade jag inte läst de två andra.

S-ledaren först. Det är det vanliga problemet att "motståndare mot kvinnliga präster tillåts föreläsa". Hur ska nu arbetarrörelsen ha det med yttrandefriheten - särskilt som föreläsningen gällde något helt annat?Ledarskribenten Ericsson styr på person. Det är DDR. Han frågar: "Hur kan det komma sig att denna strid, som är avgjord sedan minst 50 år, fortfarande tillåts blossa upp på Gotland."

Man behöver kanske inte vara docent för att ana att striden kanske inte är så avgjord som Ericsson tänkt sig - men i sak var det domprosten som önskade ha upp frågan och drev den på fortbildningen. Föreläsaren hade inte uppe konflikten. Han talade om nattvardselementen. Ledarskribentens fråga kan - om den är annat än retorisk - visa sig vara förödande. För domprosten. Men den mannen karaktäriseras som den som i stället för biskopen "agerat starkt för den kränkta personalgruppen". Nå - men vad var det som kränkte personalgruppen? Att komminister Hagberg alls fick föreläsa. Vilket samhällsideal står Ericsson egentligen för?

Håkan Ericsson går på och undrar om gotlänningarna fortsatt vill betala kyrkoskatt och stödja en kyrka som är så ålderdomlig. Ålderdomlig? Tänkt in i Guds frälsningsplan redan i begynnelsen och md profeter och apostlar som auktoriteter. Jo, en del av ålderdomligheten är själva existensen. Sedan kommer en något halsbrytande logik: "Och som så illa behandlar sin personal, att det kan bli bojkott mot utbilningsdagar med en inbjuden engelsk biskop, som är en ökänd motståndare mot kvinnliga präster och som förvägrar homosexuella kyrkans välsignelse som par." Hur i allsindar blev Lindsay Urwin plötsligt ökänd - och vad är det för behandling av Ericsson av kyrkans personal? Lindsay får väl påpeka att han har en syster som är präst ... Finns det kyrklig partnerskapsvälsignelse i Church of England? Eller samkönade vigslar? Man vill fråga Ericsson. Och vari består den usla personalbehandlingen, noga taget?

C-skirbenten har aldrig tänkt på att lämna Svenska kyrkan - förrän nu. Hon blir lite förvånad över detta faktum: "Jag är inte mycket för hokuspokus och uråldiga ceremonier som oftast skapats av män för att upprätthålla makt och status." Man kan förmoda att hon avser Svenska kyrkans högmässa! Hon är inte heller imponerad av kyrkans och kristendomens historia i vår värld "när det kommer till att tvinga på andra sitt sätt att leva och sitt sätt att tro." Man noterar. Bofride reagerar mot kristendomens uppgörelse med seden att sätta ut barn, kanske eller den envisa kampen, tvånget, att lära folket läsa - och skriva? Ändå har kyrkan alltid varit en del av hennes liv,

"Jag har aldrig gått dit regelbundet men den har funnits där de gånger jag behövt den. Den står för något jag tycker är väldigt vackert: kärleksbudskapet och att alla ska omfattas."

Nu är situationen annorlunda sedan ledarskribenten Eva Bofride läste om hur stiftet anlitat "en välkänd kvinnoprästmotståndare" (han får vara tacksam att han inte skrevs som ökänd, den stackars föreläsaren! DS) att föreläsa. Och gränsen har passerats sedan Lindsay Urwin inbjudits. Till listan med anklagelser fogas att han "tillsammans med andra bildat ett synnerligen konservativt sällskap som vill bevara kyrkans 'gamla värden' och stå emot kyrkans anpassning till modern tid." Var får hon alltifrån? Vad heter sällskapet? Ska vi avskaffa den grundlagsfästa föreningsfriheten?

Men Biofride är generös och vill att kyrkan ska "ha plats även för dinosaurierna". Vilka det är kan man räkna ut utan Bofrides exemplifieringar men det handlar tydligen om kvinnoprästmotståndare och sådana som fördömer homosexuella. "Men de ska inte användas som föreläsar och inspiratörer". Det påminmner inte så mycket om DDR som Sydafrika, när det begav sig. Teologisk apartheid.

Det alldeles avgörande argumentet för att börja överväga att lämna Svenska kyrkan var för Bofride biskop Fasts övertygelse att fortbildningen var en intern fråga och inte något för debatt i tidningen. "Med detta säger han att jag och andra inte har med att göra vilka lärdomar man vill sprida inom kyrkan på Gotland. Eller hur man behandlar sina präster. Vad man vill stå för."

Nu har ju saken faktiskt inte - inte heller hos Bofride - handlat om nattvardselementen eller om predikan och pilgrimsteologi för ungdomar, det som lärdes och lärs ut. Debatten eller snarasre protesterna har handlat om misshagliga personer. Detta enkla faktum vill jag dock inte framhäva så pass att Bofride slutar den påbörjade tankeprocessen när det gäller medlemskap i Svenska kyrkan.

Eva Bofride till sist: "Heder år domprost Mats Hermansson som står upp för den moderna kyrka jag vill vara en del av." Så är hon väl då i Visby domkyrka och hör domprosten förkunna idag? Heder åt Hermansson. Utan honom, inte det som nu utspelar sig.

Min fråga är grundläggande: Vem älskar egentligen Svenska kyrkan?

För egen läsning: http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393059 samt
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393070

Jag hade fel om Visby stift!

2012-01-05T14:09:00.000+01:00

Nu kräks dom i kapp - som efter en färjetur från Nynäshamn till Visby - på Gotland. Om de journalistiska insatser säger jag bara ett: underkänt och fördomsfullt, inte yrkeskomepetent. Att det sitter en högerman och tycker på en ledarsida må så vara. Han vill uppenbart återställa proportioner. Men sakkompetensen? Han lämnade Svenska kyrkan för 20 år sedan. Det är kanske en viktig detaljinformation - för det mesta är just dumt och fördomsfullt. Han granskar inget, allra minst det han tror sig veta om hur de kvinnliga prästerna blev mobbade. Nyhetsjournalistiken har ägnat sin möda åt formulär 1a, dvs varit förutsägbar. Säg "kvinnoprästmotståndare" och den journalistiska reptilhjärnan slår till. Nu kanske jag är skarp? Jo, men så har jag också fler böcker om journalistik i mitt bibliotrek än vad journalisterna har teologisk litteratur i sina.

Det kräks vidare. Kyrkorådet i Garda - men det ska väl vara Garde? - rapporteras ha uttalat sig. Vem är kyrkoherde där och medverkar i ett enhälligt beslut? Ordföranden Ann Larsson uppger nämligen att "vi är helt eniga" och eftersom kyrkorådet har arbetsgivaransvar för prästen bör kyrkorådet ha inflytande över fortbildningarna, menar hon. Det artar sig! Marianne Witting, kyrkoherde i Väskinde, applåderar beslutet med en minnesvärd formulering om biskop Lindsay Urwin: "Det som han kommer att tala om är underordnat det han står för." Talibanerna hade inte kunnat vara tydligare.

Men tillbaka till kyrkorådet som anser "att anlita föreläsare med den kvinnosynen är en skymf mot alla de klvinnor som är anställda inom Svenska kyrkan och inte minst alla dessa kvinnor som frivilligt lägger ner tid och arbete i en kyrka som de tror på." Här noterar jag skillnaden mot mig. Jag tror inte på denna kyrka. Jag tror den är stämplad till undergång - och det som sker på Gotland illustrerar. Frälsaren hade något ord att säga om riket som kommer i strid med sig självt.

Men jag hade dock fel. I alla år har jag röstat för att Visby stift ska bestå och tyckt att detta var värdefullt. Jag inser nu hur fel jag hade. Visby stift är så litet att miljön blir sjuk. Stiftet bör avvecklas och läggas samman med Stockholm. Utlandskyrkan måste hamna i Uppsala. Det dröjer till biskop Fasts pensionering - men då blir det. Gotlänningarna bad om detr - fast det fattade dom inte. Man tänkeer inte så klart när man kräks.

Skamligt

2012-01-05T08:16:00.000+01:00

Biskop Lindsay Urwin hade inte förstått att hans förestående besök på Gotkland var kontroversiellt. svtplay.se/v/2667587/kvinnliga_praester_manar_till_bojkott. Men nu har alltså Visby stift lyckats skämma ut Svenska kyrkan ekumeniskt. Jag var lite ledsen först men tänkte sen: Skit samma. Det skadar inte att kyrkor i Borgågemenskapen får inblickar i vårt kyrkoliv och mentaliteterna i Svenska kyrkan.

En del nyanser går förstås förlorade. Som att Kyrkans Tidning ändrade på webben där det först hette att domprosten Hermansson ifrågasatte "två kvinnoprästmotståndare" som sedan blev "uppfattas som". Helsjukt, säger jag.

Nu kommer det inte att stå på förrän ett par präster kliver fram och blir fina, manar till försonlighet och så. Lustigast vore om han som startat alltihop skulle ge sig till att bli försonlig. Men vi kanske ska påminna oss hur det var. Domprosten Hermansson tog vid en fortbildning upp frågan om kvinnliga präster. Han - inte föredragshållaren, som menade att kyrkor som har kvinnliga präster får svara för och försvara sin reform med goda argument. För detta blir föredragshållaren släpad runt i media nio veckor efter föreläsningen och ett debriefingsamtal för elva kvinnliga präster hålls hos biskopen, eftersom föredragshållaren kunnat uppfattas vara "kvinnoprästmotståndare". Domprosten markerar offentligt den mannens olämplighet. Jag har anmält domprosten och menat att domkapitlet bör pröva om här finns skäl misstänka förtalsmål men i sak har domprosten genom sitt agerande skadat det anseende en präst bör ha.

Vid fortbildningsdagarna medverkar flera andra, understryker biskop Fast."Självfallet kan ingen tvingas att lyssna eller ens närvara vid något av seminarierna vid fortbildningen." Det var tydligen ett välkommet besked. Men faktum kvarstår: Somliga ska stämplas som paria. De ska inte beröras, inte inbjudas och skulle de blivit inbjudna ska man inte behöva lyssna på dem. Skamlig tolkning av vad kristen tro handlar om, må jag säga.

Domprosten har fört fram ämbetsfrågan och lyckats väl i den meningen att han lyckats ställa till det för många. Han ställer glatt upp på målsättningen att ingen kvinna ska behöva känna sig ifrågasatt och åsidosatt på ett stiftsarrangemang - och gör just detta mot Markus Hagberg: ifrågasätter och åsidosätter. Inte för något han sa, nota bene! En sådan som han ska inte bjudas in, det är det hela. Jag behöver inte skriva DDR, Biermann eller Fuchs eller Haverman. Alla ser väl det totalitära?

Nu läser jag biskop Fast, korrekt återgiven också i Kyrkans Tidning: "Jag var åtta år när Svenska kyrkan öppnade prästämbetet och biskopsämbetet för kvinnor och män lika. I den kyrkan har jag funnit min medvetna kristna tro, vigts till präst och biskop. Därför har jag ingen förståelse för att den frågan över huvud taget finns på dagordningen längre."

Biskop Fast kanske kunde tänka ett par varv till och skriva: När jag döptes i Svenska kyrkan (om han nu är döpt där) hade Svenska kyrkan inte öppnat präst- och biskopsämbetet för kvinnor. Saken hade just utretts i en riggad utredning och jag minns från mina år i spjälsängen den intellektuella oredan. När jag började klass 1 i småskolan sa kyrkomötet nej till regeringens förslag om kvinnliga präster. Jag minns det så väl för det var en höstdag och just denna dag hade jag med mig ett vackert äpple till fröken. Sen blev det fart på speleverket och de kommande månaderna skedde de stora omtänkningarna. Riksdagens båda kamrar beslöt hur Svenska kyrkan skulle ha det och under tiden var biskoparna närmast rådlösa. Hösten 1958 var det klart, det hela. Den teologiska rebus Svenska kyrkan inte kunnat lösa, löstes politiskt. Visserligen togs beslutet med löften om sammanhållning och minoritetsskydd - men sådana utfästelser sveks så fort det blev politiskt nödvändigt. Var och en som är normalbegåvad kan fatta, att en fråga som hanteras så kommer att finnas kvar på dagordningen av rent moraliska skäl om inte annat. Å andra sidan är jag ekumeniskt välorienterad. Frågorna om dop, nattvard och ämbete kommer alltid att finnas på dagordningen- och det är väl, det.

Biskopar som inte har någon förståelse - borde dom inte skaffa sig den om de saknar den? Eller är de nöjda med att leva i sitt oförstånd? Det vore på sitt sätt bäst att inte fatta hur en fråga kunnat regisserats hithän - men vi fattar ju. Om biskopen fattar vem som orkestrerat det hela, kan domprosten få det lite besvärligt.

Fast blev lös

2012-01-04T11:29:00.000+01:00

Gotlands Tidningar meddelar att biskop Fast krupit till korset. Sådant är vi för. Tätt intill korset äro alla trygga, bygga på korset är på klippan bygga! Men i det här fallet betyder korskrypandet att biskopen skaffat sig avlat genom att ge avlat, Ablass. Den som inte vill gå på den obligatoriska fortbildningen slipper.

Ja, vad skulle biskopen göra annat än lösa upp en situation som närmast blivit fast - i betydelsen fastlåst. Nu vet vi vilka som kommenderar i Visby stift och det är kanske välmotiverat att en del som kallats till fortbildningen inte kommer. Såvitt jag kan se, ska de nog inte förses med kompetens att ta ungdomar på pilgrimsfärd. De skulle, bedömningen är min, hållas långt från människor i största allmänhet. De vill ju främst gestalta en sekt, samlad kring deras egna förutfattade meningar. Någon som helst kompetens att vara öppna inför andras meningar - än mindre inför människor som kan misstänkas ha andra meningar även om de talar om andra ämnen än de förgripliga - har de inte visat.

Gotlands Tidningar företer självfallet en icke-fråge-journalistik i dubbel mening. De gör en icke-fråga till nyhet och saknar därtill journalistisk kompetens att ställa de annorlunda frågorna inför det som nu demonstreras. Den verkliga frågan, av intresse för den allmänhet som ska möta dem, hade varit: Ni som är upprörda över att komminister Hagberg och biskop Urwin får tala - hur kan ni vara präster när ni inte tål människor som kan tänkas tänka annorlunda än ni? Hur öppna kan ni vara för vanliga gotlänningar och deras tänkesätt och frågor?

Biskop Koskinen är före detta men kan inte hålla tand för tunga. Hade han varit stiftschef hade biskop Urwin inte inbjudits, får vi veta. Bra att veta vad Koskinen går för. Han sorterar människor. Han tål inte andra åsikter. Så kommer han från Finland och har badat bastu med Kekkonen. Själv har jag tragglat VSB-pakten, den Finland hade med Sovjetunionen, för att bedöma när den svenska krigsmakten skulle sluta lita på att Finland var en barriär mot ryssen. Jag litade aldrig på finnarna. Då heller.

Kyrk-A:s man är en alert kyrkoherde. Om någon blir kränkt, är han emot emot det. Men hur är det möjligt för en präst att bli personligt kränkt av annat någon hyser en annan mening? Borde inte facket ha kunnat tänka två varv?

För egen del kan jag rannsaka mig. Tål jag att höra andras meningar? Svaret är ja. Ibland är det riktigt stimulerande. Dialog är grundhållning i det kyrkliga livet. Men inte på Gotland. Där hotar man med att utebli - och Fast blir lös. Så kanske GT kan sälja lösnummer också? Fast är det en nyhet att biskopar viker ner sig?

Galna präster

2012-01-03T14:56:00.000+01:00

Den avkragade präst som framträder med Orgelpipans blogg har offentligt förklarat hur han fifflat med pengar, inte följt gällande skattelagstiftning mm mm. Vi som betalat skatt och inte velat lura snälla tanter i församlingen vid bussutfärder, framstår som fån. Han har berättat en samling gamla s k fräckisar och försökt att själv bli person i dem. Han driver upprepat en kampanj för att få folk att lämna Svenska kyrkan. Han skriver för att kränka före detta kollegor. Han skriver i avsikt att spotta på sådant han en gång vid sin prästvigbning lovade att förkunna. Det är rätt tragiskt alltihop - men inte särskilt vettigt. Jag skrattade rätt länge när jag insåg att han lyssnat på ett satirprogram i radio, där jag och komminister Muhr i Borgholm förekom utan att han fattat att det var satir. Hur mycket fattar man då? Jag skrev om hans ekonomiska oegentligheter redan på 1980-talet i Kyrkligt Magasin. Han borde sedan länge ha förbrukat det personliga förtroendet - men folk gillar kanske när han beljuger kollegor? Älgjakten är lovlig i tre veckor. Präster får man jaga året runt.

På sistone ondgör han sig över domprostens i Växjö lön, som sägs vara 50 000 i månaden samt 100 000 extra per år i arvoden. Inte vet jag. Men det finns en kyrkoherde som har nästan 60 000 i Oskarshamn och tusenlappen sämre har den i Döderhult medan kyrkoherden i Mönsterås, en liten ort på ostkusten, har just 50 000. Kanske domprosten inte särskilt ska hängas ut?

I sak har bloggaren rätt - det finns numera många fantasilöner i Svenska kyrkan. Själv var han bland de bäst betalda i stiftet genom att dels ha en heltids prästtjänst samt därtill lärartjänst (i olika omfattning). Men i stället för att försöka styra på sak, styr bloggaren på person. Somligt blir bara vedervärdigt - som när bloggaren profeterar om den nyss tillsatte prästen, sokm säkert kommer att inleda sexuella förbindelser med ett antal kvinnor i församlingen. Han, den avkragade, kallar detta för att "få fett på sylen". Nå, han kanske speglar sig själv i det han kan - för att det skulle finnas präster som med heligt allvar vill bygga församling, tycks ha gått honom förbi.

Självfallet finns det ingen möjlighet att försvara sig mot svepande och kränkande beskyllningar. Jo, det finns. Men inga lagliga. Mannen är avkragad och ärekränkningsmål kräver ekonomiska resurser som vanliga enkla präster på landet knappast har.

Lika illa ter sig situationen på Gotland. Nu skickade två kvinnliga präster ut ett upprop. De vill inte vara med när biskop Urwin kommer på studiedag för att tala om pilgrimsfärder för unga. Var det fel på den förre föredragshållaren därför att han kunde misstänkas inte helhjärtat försvära sig till 1958 års ämbetsreform (m/58, kan vi kalla den) är det också fel på biskopen därför att han har "teologiska ståndpunkter somm innebär att en del av mänskligheten underkänns pga kön eller sexuell läggning". Nu tänks en partiell bojkott av fortbildningen mellan lunch och middag - och det innebär väl att de i vart fall äter?

Om nu ett antal präster inte kan höra någon tala i ett ämne därför att han stämplas för fel åsikter i några frågor - hur kan de ta avstånd från en föreläsare på något som uppenbart är en fabrikation? Vari består biskopens underkännande av en del av mänskligheten?

Jag frågar eftersom jag blir alltmer oroad. En sak är den avkragades verksamhet som syftar till att kränka - men själavårdsmässigt slår han sönder för människor han haft sig anförtrodda genom att spotta på det de håller heligt och slira med sådant som inte hör offentligheten till. Men de som nu träder fram på Gotland gör sig väl omöjliga som utövare av själavård i sina församlingar - för vem kan veta att dessa inte tar avstånd från syndare som kommer med sina svagheter och frågor? De kan ju inte umgås med och lyssna på alla - det är vad vi fått veta. Och signalerna är övertydliga - somliga hör inte hemma i den fina gemenskapen i Visby stift. Men om somliga inte gör det - hur ska somliga andra fatta att de gör?

Domprosten Hermansson uttalar sig i GT, som inte betyder Gin and Tonic utan Gotlands Tidningar. Han säger: "Det är mycket olyckligt att en sådan tydlig företrädare för kvinmoprästmotstånd bjuds in," Men det var ju andra saker biskopen skulle tala om - ungdomar på pilgrimsfärd! Det spelar ingen roll - lika lite som ett sådant faktum spelade roll i DDR.

Vi ser nu de totalitära vara å bane. Vem missar detta faktum? Och så, just så, framträder nu Svenska kyrkan offentligen. Som en kyrka med anseende till person. Det är förödande. Säger biskop Fast något annat än att Fan ska vara biskop i Visby stift, beror på enbart på hans fromhet.

98% och fler procentsatser

2012-01-02T07:56:00.000+01:00

Det trovärdiga och sannfärdiga vittnet säger att 98% av kyrkoherdarna saknar kompetens för sitt jobb. Kan det vara så? Men vittnet är självt vikarierande kyrkoherde - så vem är jag att säga emot? I bästa fall kan de rika pastoraten förse den nytillsatta kyrkoherden med kompetensutbildning. Det blir rätt kostsamt. Först en rejäl lön och därefter många timmars kurs. Stiften har utbildningar också. Förberedande, tror jag.

Min undran gäller något annat. Jag undrar vad vi egentligen har kyrkoherdar till. Vad gör dom? Har vi lurats att lägga en mängd underligheter på somliga präster som därmed inte får tid att vara präster, det som de vigts att vara? Ska vi ägna resurser åt att utbilda kyrkoherdar att utföra just dessa meningslösheter, som kallas väsentligheter?

Jag läser sålunda ett exempel på tidsbudget. 30% av årsarbetstiden tänks gå till - i prioritetsordning! - personal/planeringsmöten. 30% också till gudstjänster/kyrkliga handlingar. 18% till konfirmander (hahaha - hur många konfirmander har vi?), 12% - håll i er - till sammanträden. Det är 200 timmar det. Själavård/enskilda samtal tar halva den tiden, 6%. Slutligen ägnas 4% åt övrigt. Detta exempel tycks gälla präster i allmänhet. Då saknas studiearbetet och administrationen (papper och telefon). Hur ser det ut för kyrkoherdarna? Consider your call, besinna din kallelse, hette det hos benediktinerna när de firade jubileum. Vad ägnar vi oss åt?

Till det trovärdiga och sannfärdiga vittnet skulle jag vilja ställa en annan fråga. Hur många av kyrkoherdarna
a) vet hur man bygger församling?
b) har byggt levande församlingar?
c) kan bygga levande församlingar?

Vad skulle vittnet svara om samma fråga ställs om våra biskopar?

Präster

2011-12-31T11:47:00.000+01:00

Min vän Rolf T går in på Svenska kyrkjans bloggportal. Han förledde mig att göra detsamma. Det var en egenartad upplevelse.

Kyrkoherden i Grythyttan redovisar en enda gudstjänstdeltagare på annandagen. Det är i det folkkyrkliga Västerås stift.50 i midnattsmässan på julnatten dock och kyrkoherden förstår detta som ett behov av upplevelse. Han är dock inte riktigt klar över sammanhangen, vilket kanske indikerar att han inte läst Den stora berättelsen. Sockenbiblioteket i Hällefors kan nog ordna fram den för läsning i tjänsten.

Domprosten Hermansson publicerar en skitsnacksbön, illa tänkt och suddigt formulerad. Hade jag varit Gud hade jag uppfattat en sådan bön som en förolämåpning och ett sätt att ta upp min dyrbara gudomliga tid.Domprosten skiljer till exempel mellan "mänsklighetens frågor" och oss - på ett intressant sätt. Domprosten - eller något slags "vi" - är alltså inte mänsklighet? Och vad är det som är "kyrkan" i domporostens idévärkld? Domprosten ska vara tacksam att jag inte är Gud. Gud tål lksom mera.

Kenneth Landelius skriver vänligt om Två Systrars i Kalmar och manar oss att vända trenderna så att folk, som inte längre kommer, ska komma.Men den vänlige pastor Landelius kanske svär i kyrkan? Det ska väl ändå inte riktigt ens antydas att det finns pastorala modeller för att bygga levande, folkliga församlingar? I vart fall inte i Kalmar och definitivt inte i Två Systrars? :-)

Jag återvänder till det folkkyrkliga Västerås stift. Där finns drop-in-dop. inte bara i Västerås och just denna dopform uttrycker den villkorslösa nåden, inser jag efter att ha läst dr Mogren i Svensk Kyrkotidning. Nu skämtade jag grovt. Arne Söderbäck är kyrkoherde i Lima-Transtrrand och ser drop-in-dopet som ett sätt att ge människor bättrre kontakt med kyrkans erbjudande.. Husguden heter Erik Wallgren, Einar Billings svärson och föreståndare för Billingmuseet. Wallgren var skeptisk mot dopsamtal. "No questions asked-baptism" är tydligen den folkkyrkliga modellen. Förresten är domkapitlet i Västerås positivt till drive-in-dop. Men det är allt en besynnerlig kyrka som är folkkyrka utan folk i gudstjänsten och med stadigt minskande siffror i folket.

Tillbaka till doktor Mogren i SKT. Han citerar Einar Billing tal om den vanskötta folkkyrkoförsamlingen. Lat som jag är, går jag inte in i prästgårdens biblioteksrum för systematisk teologi och tar fram Billing. Jag nöjer mig med att citera doktor Mogren: "I en vanskött folkkyrkoförsamling ställs krav för att få del av Guds nåd." Det kan man kanske tycka. Men var inte Billings poäng att prästen vanskötte sin folkkyrkoförsamling genom att lättjefullt luta sig mot nåden och inte själv arbeta? Ska man inte förstå Billing och Bonhoeffer så att båda markerar mot "den billiga nåden" just därför att nåden är dyrbar - och för prästen värd att slita för för sin församlings skull?

Nu är jag till sist materialist och genomskådar det ideologiska bländverket. Saken är så enkel att med fallande medlemstal, fallande tal för dop och konfirmation mm mm så blir Svenska kyrkans resurser allt mindre och förmåner och status för det kyrkliga därefter. Nu gäller att värna kundkretsens köptrohet. Det gäller inte Livet så mycket som pengarna. Utan drive-in-vigslar och drop-in-dop tappar vi medlemmar. Präster som på något sätt markerar trons annorlundaskap och utmaningen till lärjungaliv är direkta hot - för deras agerande kan få folk att fatta beslut att inte vara med. Saken handlar inte bara om att slipa ner trösklarna, som det heter när domkapitlet i Västerås uttalar sig. Saken handlar om att såpa kyrkans entré också så att folk - willingly-nillingly - ska rutscha in i den goda kyrkliga gemenskapen.

Alternativet? Skilj mellan präster som bygger församling och präster som får sin kick av att människor vid särskilda tillfällen behöver deras service. Skulle jag anställa en präst är det grundfrågan - vem formulerar sig så att det ska byggas församling och vem uttalar de banala fraser som avslöjar ett stort ego i en utstryrsel kring egot, inte som Jesuskläder för att dölja det?

Här är ett tema jag kommer att åpte5rvända till, känns det som. Skillnaden mellan präster och präster och frågan om intresset. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Jag er präster som är rädda - rädda för folket mer än rädda om folket. Det kallas som vanligt folkkyka. Bygger de levande, folkliga församlingar? Nä, det är det de inte gör, inte gjort. Församlingsrörelsen flöt in i högkyrkligheten, som marginaliserades för att elimineras. Det går att förstå. Prästerna kan helt enkelt inte det de skulle ha kunnat för att vända trenderna. Så blir det som det blir.Slagorden ersätter analysen och misslyckandet hangteras med det gamla recpetet: "Mer av samma!" Kampanjen miot högkyrkligheten av gammalt gott märke var det dyummaste man kunde företa sig. Man företog sig det.

Gott slut!

Barn och datorförbud

2011-12-30T10:10:00.000+01:00

Tre barnbarn var på besök och deras mor hade som medskick proklamerat datorförbud. Nu skulle barnbarnen få uppmärksamheten. Jag var rätt följsam men barnen klarade sig väl utan att jag skulle vara över dem, insåg jag. Tv-spel och annat i den stilen underlättar. Men det fördes begåvade samtal om Sparta och ASten (med äldsta barnbarnet) samt togs ut en lös framtand (det yngsta närvarande). Privilegiet att få ta loss den rätt lösa tanden var mitt. Annars tramsade vi som vanligt och åt tacos och fondue om kvällarna, mat som det tar lite tid att pilla i sig och ger chans att umgås under tiden. Lite vardagslycka, alltså. Värnlösa Barns dag var det som alla onsdagar kvällsmässa.

En påminnelse om barns villkor skulle förstås kunna trigga igång oss att tala om barnen i vårt samhälle. Det gör bi kanske, i allmänna ordalag. Numera är ingen så ofin att abortfrågan kommer upp. Mer än en miljon aborter sedan 1970-talets början gör frågan till en icke-fråga, för så många blir personligt berörda om man skulle säga att denna politik är ett socialt misslyckande och beror på en bristande värderingsdebatt. KD har taggat ner. Frågan ger absolut inga röster att tala om.

Men frågan om människans värde och värdighet kanske är den som Kyrkan skulle föra fram? Vad är en människa - kan hon någonsin hanteras som ett medel och inte ett mål? Hur skulle det svenska samhälle se ut där drygt 30 000 aborter inte genomförs varje år? Är det sant att barnmorskan vid första besöket under en graviditet frågar om kvinnan vill behålla barnet?

Det finns en underliggande lögn att ta itu med. På 1960-talet argumenterades för fri aborträtt eftersom så många kvinnor for till Polen för att få aborten utförd där. Självfallet for inte 30 000 kvinnor till Polen varje år. Den lagstiftning som avsågs ta itu med ett missförhållande skapade ett förhållande med många fler aborter.

Abortfrågan handlar inte bara om kvantiteter, förstås. Tänker man att varje människa är menad av Gud gör vi oss konsekvent av med gåvor som skulle komma oss till godo. Och kan somliga försvarslösa undvaras - varför gäller det inte oss andra när vi blir gamla och ligger alla till last? Värderingsdebatten borde sannerligen stå högt på den politiska dagordningen. Men jag kolliderar förstås med Humanisterna för jag har en kristen bas för att min politiska samtidskritik - och just det får man inte ha. Men följden av ett förbud för värderingar som bottnar i något som stämplas "religiöst" blir ett samhälle utan möjlighet att i en stor gemenskap ställa frågan om människans värde och värdighet. Alltså kan saklöst den stora västerländska kulturtraditionen ses som en ointressant samtalspartneer och 30 000 aborter genomföras i vårt land.

Detta sagt när jag umgåtts med tre barn som jag fick för mig är viktiga - i sig själva och inte bara i relation till mig. Men jag är en enkel lanpastor. Fråga biskoparna vad de anser om svensk abortpolitik!

Det danska gemytet

2011-12-27T07:59:00.000+01:00

Gemytet är en myt. Det vet alla som varit i Danmark och än mer de som varit på resa och sett danskar armbåga sig fram. Danskar tar för sig medan svenskar är väluppfostrat artiga och står i kö. Eller har varit - har det inte kommit lite av "danskt gemyt" till Sverige också?

Detta sagt är dock Danmark av intresse. Jag tänker inte främst på den kvinnliga präst som slutat sin tjänst på de små öarna. Hon var lesbisk och på Youtube kunde man se henne i en instruktionsfilm om lesbisk sadomasochism - men filmen var 20 år gammal och hon påklädd. Det var kanske inte detta som ledde till att hon slutade utan det faktum att hon inte kunde passa tiden. En gång fick sista kvällsbåten vänta på henne nästan en timme. De som var ombord blev "stiktosset". Hon påstods också ha getter i prästgårdens källare men det var en anka. Tidningsanka.

Mer tänker jag på den präst som skulle vilja höra "vad pokker vi bruger de kristne traditioner til". Nu är han själv ingen flitig kyrkogångare, han går fem gånger om året, men han lyssnar på radiogudstjänsterna. Dom är tydligen inte så bra. Om det som försiggår i folkkyrkan bara är meningslöst "lirumlarum" så har den inget existensberättigande, menar han. Folk får själva lokalt fundera över vad de ska ha kyrkan till, blir slutsatsen. Vill man ha gudstjänst en gång i månaden spelar det ingen roll om nämligen den gudstjänsten är värd att ta sig till - och då kan en präst sköta åtta församlingar. Det kan man också kalla folkkyrka, förstås. I vart fall i Danmark.

Radiogudstjänsterna var inte bra i Danmark - men hur är det då med "morgenandagten"? När morgonandakten flyttades i Danmarks Radio tappade den 81% av lyssnarna. Programmet Människor och tro tappade mellan 30 och 40%. Marginaliseringen fortsätter. Efter plan - eller utan?

Kyrkoministern ska delta när det första "homoseksuelle kirkebryllup" äger rum. Beslut är inte fattat. Biskoparna är väl inte överens - men i Danmark finns en statskyrka och vad gäller den minoritet som finns på den kyrkliga högerflygeln (som det konstigt nog heter) är rådet enkelt. Luthersk Missionsforening och delar av Indre Mission borde enligt en Karsten Aaen överväga att lämna den danska kyrkan som bekänner en luthersk tro och i stället hitta en tro som är mer på linje med vad de tror, förslagsvis den katolska. För de lutherskt troende är homoseksuelle kirkebryllup en självklarhet. Att ingen berättade det för Luther?

Tycker man att det är vemodigt i Svenska kyrkan kanske man ska ta en tur till Köpenhamn? Inget är så dåligt att det inte kan bli sämre, som bekant.

Dåligt och dåligt. Om dåliga chefer hade min bror en klok sak att säga. Jag återger gärna resonemanget i sammandrag: Med dåliga chefer är det som med fortkörare. Tar man en, finns det hur många som helst kvar. Det kommer nya och det kommer alltid att finnas dåliga chefer. Har man ett fungerande arbetslag med goda medarbetare så ska man se varje medarbetare som en miljonvinst. Man får nölja sig med det.

Jag tror det min lillebror sa är värt att tänka på.
.

Hundens och högtidens mysterier

2011-12-26T17:40:00.000+01:00

Först måste hundmysteriet lösas. Juldagsbloggens fromma bild med den lilla hunden visar en släthårig foxterrier vid namn Grynet. Hon blir snart sju år. Jack Russelliknande kan man kanske tycka att hon är - men kommer att leva längre än en sådan, kan jag tänka. "Skånsk råttehong" är inte så dumt - för Grynet är fena på att jaga upp möss, som gömmer sig vid den gamla drängstugan. Hade hon inte varit i koppel, hade hon klippt dem, för hon är blixtsnabb. Som julklapp fick hon bland annat ett platt kreatur med nitton pipande mojänger i, som hon antas ska tugga sönder en efter en.

Högtidens mysteriumm är svårare. En uppsättning gudstjänster - julbön, midnattsmässa, julotta och juldagens högnässa drar varierande mängder men sammantaget blir det inte få. Juldagens efrermiddag är nog en tämligen stillsam företeelse för kantorer, vaktmästare och präst. Sedan blir det Annandag Jul och det viktiga martyrtemat. Denna dag samlade ungefär 44% av vad en vanlig söndag skulle dra ihop. I pastoratet var det bara högmässa i Persnäs. På Öland högmässa i Mörbylånga också samt "mässa" i Sandby med dop.

En broder i ämbetet ringde om saken. I massor av församlingar är det musik men martyrtemat är avskrivet. Han fann det intressant med tanke på präster som fälls för att de inte följt handboken. Nu blir denna musik huvudgudstjänst med ett slags konsekvent handboksbrott som följd, menade han. Det finns ingen huvudgudstjänst så utformad som det som erbjuda Annandag jul.

Kyrkoordningen stadgar att det ska firas huvudgudstjänst alla sön- och kyrkliga helgdgar, KO 17 kap 3§. Grundprincipen är klar: man kan inte i längden tala om en församling, om där inte finns. ett fungerande gudstjänstliv som tar sig uttryck i minst en gemensam gudstjänst varje vecka. Har man en gemensam gudstjänst för två församlingar var stadgandet att då skulle den kyrka där det inte varit gudstjänst på söndagen likväl ha en under veckan! Kom ihåg detta - snart är allt detta historia.

Huvudgudstjänst efter handboken - hur kan man då ha "julens psalmer och sånger"? Därför att man kallar denna musikbegivenhet för temagudstjänst. Och i somliga (alla?) stift finns det reglerat att en temagudstjänst per månad får man ha. Om man i Växjö stift annmäler en uppsättning församlingar för handboksbrott, kan de alla klara sig undan. Den det vill kan kolla vad som är stadgat i det egna stiftet. Antagligen något liknande. Annars är det läge att granska utbudet för Annandag Jul och anmäla något dussin församlingar för handboksbrott. Det är nämligen inte för bara somliga att vara handbokstrogna och utsättas för domkapitlets åtgärder. Saken gäller alla.

Saken är förstås inte löst därmed. På det här viset avskaffas annandag jul som martyrdag och det i denna tid när medkristna i Nigeria bombas så som kyrkor bombats vid juletid förra året i Nigeria och i Egypten. Allvaret angående priset för efterföljelse (the cost of discipleship) blir ersatt av den populära julmusiken. Vad beror det på?

Det beror på att de som skulle varit kyrkokristna och formats i denna sin identitet, reducerats - reducerat sig - till kunder. När kundkretsen inte kommer för att fundera över en blodig martyrakt, ändras på ett kundorienterat sätt utbudet. Jag tycker likväl att det är ett högtidens mysterium hur enkelt kyrkolivet låter sig devalveras. Kan inte prästerna helt enkelt fira vad Kyrkan burkar fira och detta utan ängsliga sidoblickar på om folk kommer? Är det som firas av äkta halt, kommer folk. I tidens längd. Det gäller bara att vara lite ihärdig och kanske lite kreativ. Det äkta har sin särskilda lockelse.

God Jul!

2011-12-25T12:36:00.000+01:00

Och de vakande fromma två. Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född. (Sv Ps 114:1)

God Jul med barntillåtet fast olämpigt julspel

2011-12-24T08:54:00.001+01:00

Veckan som gick var alls inte glädjelös. Jag har inte redovisat "präst40"-festen - men den var storslagen. En god kristen församling är en festförsamling. Mässa och så liten föreläsning om prästämbetet samt ostbiff med varm potatissallad och goda alhoholfria drycker samt alternativ till dessa. Två präster kunde inte komma hem utan nödgades övernatta i prästgården. Öland är långt.

Skolans julavslutning var traditionsenlig med fromma och ofromma sånger samt elever som läste julevangeliet. Det kyrkliga arbetslaget hade som vanligt ett julspel för eleverna.Gunilla Sundström, diakonen, gestaltade en sannskyldig skolbyråkrat, kappa, paraply, hatt, handväska och 60-talsmodell på glasögon - eller var det 80-tal? Julspektaklet kan återges här. Det var barntillåtet men självfallet helt olämpligt.

Julspektakel 2011

Skolbyråkraten:

- Jag är från Skolverket och ska se till att barn och ungdomar inte utsätts för något olämpligt som religion till exempel.

Prästen:

Det är på tiden att du börjar fatta något. Jag tar min trollerikappa, trollkarlshatten och mitt trollspö och flyttar dig 2000 år till ett annat land. (med svart hatt, doktorsbiretta och tomtebloss kan man åstadkomma förunderliga ting, DS)

På herdarnas äng möter skolbyråkraten herdarna

-Vad är detta? Vilka är ni?

- Vi är herdar och vaktar får.

- Men ni ska vara i skolan!

Den minste herden:

- Hon verkar farlig

En herde: - Reta henne inte, för Guds skull!

Skolbyråkraten: - Sa du Gud? Det får du inte säga!

En annan herde:- Vi måste sköta jobbet

- Men, men – kan ni läsa?

- Vi kan läsa hebreiska och tala arameiska. Vi kan tala lite grekiska också. Och vi förstår det viktigaste på latin, som när soldaterna skriker. Kan du?

- Det hör inte hit. Ni vet till exempel inte vilka Ölands kommuner eller Hallands floder är!

Men vad händer nu?

Ängeln (i predikstolen med vingar och allt): - Nu ska jag berätta något riktigt roligt för er. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad och han är Messias.

Skolbyråkraten: - Hallå, detta är religiöst. Det ska unga inte utsättas för.

Ängeln: - Nu kan du vara tyst. Jag säger som det verkligen är. Och jag är lite trött

på dom som tror att deras lilla verklighet skulle vara Verkligheten själv, måste jag säga.

- På Skolverket har vi våra lagar och bestämmelser

- Och vet du, det skiter vi änglar i.

Lille herden har fattat mod och ropar:

- Där hör du, käringskraduska.

En herde: Reta henne inte, för Guds skull!

- Sa någon Gud? Det är förbjudet!

En annan herde: - Lås in fåren. Vi måste gå och se vad som hänt.

- Jag måste inspektera jag också och se vad de små herdarna nu utsätts för. Skolverket sviker inte!

Stallet

Maria, Josef och barnet i stallet.

Herde: Det kom en ängel och sa att vi skulle hitta ett nyfött barn – och här är det ju. Han är Messias, den befriare som profeterna lovade oss.

Maria: -Det sa ängeln till mig också, när jag fick veta att Messias skulle födas.

Herde: Nu har vi sett att det verkligen är som man sa.

Sång: Ding-dong lovad vare Gud av en elevänglakör.

Herdarna på knä vid stalletr - liksom skolbyråkraten

Skolbyråkraten: Det är sant, det är verkligt. Men detta borde alla få veta. För nu har ju något alldeles nytt hänt. Vi har verkligen fått en befriare – men jag kommer inte härifrån. Hur ska jag då kunna berätta?

Prästen med sin utstyrsel: - Jag ska hjälpa skolbyråkraten tillbaka. Fram med trollspöet!

Skolbyråkraten: -Jag har sett. Det här borde någon skriva ner. Och vi skulle kunna räkna åren efter Jesu födelse och ge eleverna ledigt tre veckor kring jul så att de hinner fira och kanske ordna lite presenter för att muntra upp oss och fira allihop.

Prästen: Bra idé. Men om du tänker efter så räknar vi åren efter Jesu födelse. Lukas

kom och intervjuade dom som varit med. Han är en av antikens pålitligaste historieskrivare. Och jullov ska eleverna ha. Julklappar ordnar vi. Firar gör vi. I kyrkan och hemma.

Det gör vi därför att något verkligen hände som förändrade allt.

Det är kanske du som ska hem till Skolverket och skriva nya regler? Vi firar inte ett påhitt. Vi firar något som är verkligt.

Prästen till alla:
Och nu vet ni att jag brukar välsigna folket. Det får jag inte för Skolverket (viftar med tummen åt skolbyråkraten). Det kanske är bra. Alla kan fatta att välsignelse är det något med för den gör något med oss som Skolverket inte vill att ni ska få.

Kom tillbaka till någon av julens gudstjänster så ska ni få det då. Guds välsignelse. För den vill ju jag att ni ska få.

Kanske kan man få säga god jul i alla fall?

Alla i ensemblen: GOD JUL!

På väg ut fick barnen som vanligt ett pepparkakshjärta med sitt namn i kristyr. My och Bo är älskade namn, Olle går an. Försök få in Christoffer .... Men det kyrkliga arbetslaget spritsade stoiskt.

Jultröttheten

2011-12-23T08:43:00.000+01:00

Jultröttheten har inte infunnit sig ännu - men är i antågande. Jag blir nämligen trött på julfirande som är firande av att vi firar jul. Julen har ingen mening annat än sig själv! Men denna självmening blir grandios, som alla vet. Barnet i krubban kommer mig till hjälp att motstå det värsta - men inte allt.

Jill Jonssons julskiva finns på ICA. Jag köpte den inte. Jill ser inte Gud som en person utan mer "som godheten, hoppet och samtalet med vårt inre." Samtalet med vårt inre var för min del senast att det kurrade i magen när jag läste morgontidningarna för en stund sedan. Jag antar att magen ville mättas, men vet inte riktigt.

Jill igen: "När livet bär sorg och rädsla, knäpper jag gärna mina händer och ber till Gud. Finner jag svaren kommer de från mitt hjärta och min själ. Kanske lägger Gud svaren där och om det är så, är det ju en härlig tanke som jag gärna omfamnar." Varför kan mystiken inte få bottna i något mer? Frälsningen kommer utifrån - med ett barn som ligger i krubban, med det som räcks till mig i Orden och sakramenten.

Var jag läste Jill Jonssons trosbekännelse? I Mellan himmel och jord, en tidning från Svenska kyrkan i Borås. Mest blev jag lite uppgiven. Entusiasmen i tidningen las på att meddela läsekretsen att musiken och psalmerna spelar en stor roll under advent och jul samt två sidor om vad som hänt med lokalerna sedan Tandaredskyrkan lagts ner. Svenska kyrkan är på reträtt men vi ser ingen allvarlig reflektion kring det alla kan se. Lika illa i Basilika, Svenska kyrkan i Västerås. Visst är det som det heter: "Julen gör sig bäst i kyrkan. Kom och lyssna till julmusiken. Och sjung gärna med!" Men vilken är den hållning som texten avslöjar? När blev kristendomen detsamma som att lyssna på musik - och inbjudas sjunga med? Ser ni problemet eller har ni så deformerats av den innevarande tiden att ni tror just detta numera?

Nå, i Basilika ställs också frågan vem som hamnar i helvetet. Förstår jag Jerker Alsterlund rätt, är helvetet en situation här och nu. "Livet kan vara ett himmelrike eller ett helvete. Både på grund av egna handlingar och andras." Sedan då? "Jerker Alsterlund säger att han inte tror på ett helvete efter livet." Kontraktsprostens lära är vänlig: "Förhoppningen är att alla ska komma till Gud och få ro så småningom. Oavsett vad man gjort eller inte."

Jag kanske inte förvånas över den teologiska utläggningen. Men Basilika meddelar också att både söndagsskolan som arbetsform och barntimmarna lagts ner. Vi påverkas av vår omgivning men måste se till att skapa så goda mötesplatser som möjligt, heter det. Ingen låtsas om att Svenska kyrkan numera når en mycket liten del av de döpta barnen. Och de vi når, får sjunga i kör eller psyssla under ledning av någon i kadern betalda lönearbetare. Lönearbetaren har någon liten grupp varje vecka och ska förbereda som mest 90 minuters verksamhet. Ibland skulle man kunna jämföra med den arbetsinsats en lärare ska utföra ...

Men vi har det säkert trevligt. Jag bläddrar vidare och ser att Tillberga församling fått nytt telefonnummer.12 kvinnor och en man - ungdomsledaren. - kan man ringa till. Och kyrkorådets ordförande också, en kvinna det med. Men hin äör inte kopplad till den gemensamma växeln, förstår jag. En kyrka som framträder så enkönat, har ingen framtid. Den är en sekt i marginalen - vad man än ropar. Underligt nog var det annorlunda nätr karlarna satt som kyrkvärdar och kvinnorna hade en egen kyrklig arena som söndagsskollärare och syföreningsdamer samt som kaffekokare, det som numera mer könsneutralt ska heta kaffetekniker.

Jultröttheten grep mig nu. Det blir lätt så när man utsätter sig för de kristliga bladen. Under dagen ska jag samla mig för att hämta hem och sprida lite julglädje i morgon! Det finns ju ett annat, ett kyrkligt liv också...

Uselt

2011-12-22T08:10:00.000+01:00

"Uselt", blev omdömet om Kyrkans Tidnings kunskapstest över året som gått. Rätt svar finns också - men alla alternativ var fel! Vi kan ta hela fråga 16: "Kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl förlovade sig under året. Vad arbetar hans fästmö som?"

Innan jag kommer till svarsalternativen är tre påpekanden nödvändiga. 1. Jag har förlovat mig - men hon då? Har vi inte förlovat oss? Vad är det för kvinnosyn som Kyrkans Tidning här redovisar? 2. Kvinnoprästmotståndare - vad är det för titel? I en tidning som pretenderar på att vara kyrklig? Jag är väl i alla fall komminister? 3. Måste inte Kyrkans Tidning bestämma sig i ämbetsfrågan? Det försåtliga kvinnoprästmostånd som avslöjas genom formuleringen "arbetar som präst" är värd uppmärksamhet - för tror man att 1958 års riksdagsbeslut och det som följt därefter är vad Gud vill så är väl en kvinnlig präst präst?

Nu till svarsalternativen! a) Diakon i Sandahls grannförsamling b) Präst i samma församling som fästmannen c) Jurist på kommunen. Kyrkans Tidning tror att b ska vara rätt svar. Det är det inte. Linda Muhr är arbetsledande komminister i Borgholm, pastoratets södra distrikt. Pastoratet är ungefär 90 km långt. Jag är i norra delen. Mellan oss finns numera ett mittendistrikt. Samma pastorat skulle rätt svara vara - om nu Kyrkans Tidning nu slutligast ska haka på det som andra medier hade för rätt länge sedan.

Annat uselt är förstås oblatavdelningen på Ersta, som upphör att baka oblater av vetemjöl. Försäljningen av dessa är mycket liten. Men, hallå, hur gick det här till? De glutenfria oblaterna bakas inte på vetemjöl - och Kyrkan tycks alltid ha menat att så ska det vara. Påven är tydlig i saken - för att nu tala om i vart fall en kollega till vår biskop Johansson. Har saken teologiskt avhandlats och beslut fattats - eller har vi bara av ett svagsint prästerskap, ovilligt att fundera två varv, hamnat i ett läge där någon typ av majsklister i fortsättningen bär Herren Kristus till oss? För mig framstår det mest som om Frälsaren hamnat i klistret - men det är förstås inte första gången. Ersta importerar oblater från Tyskland - i storlek mindre än Erstaoblaterna, får vi veta.

Jag har nog kunnat räknas till dem som sympatiserat med diakonianstalterna. Samaritherhemmet fick sluta utbilda och Ersta kan inte förse mig med oblater bakade på hemmaplan av det enkla skälet att omställningen mellan bakning av vetemjölsoblater och glutenfria oblater är mycket tidskrävande och kostsam. Det ekonomiska argumentet skulle roat Karl Marx. Själv finner jag beslutet poå Ersta vara uselt. Och i största allmänhet ska de glutenfria oblaterna ifrågasättas. Må vara att den som är glutenintolerant ska ha den möjligheten - men varför ska jag, som inte är intolerant, nödgas att använda sådana oblater på grund av prästerlig tankeslapphet eller lättja?

Och diakonianstalterna i Svenska kyrkan? Tja. Ett kraftfullt "tja".

Nog är nog. Några ord om domprosten Mats Hermansson

2011-12-21T16:57:00.000+01:00

Den 13 oktober var komministe rn, författaren och bokutgivaren mm mm Markus Hagberg och talade vid en samling för prästerna i Visby stift. Nu, den 21 december, kommer personangreppet på honom.www.helagotland.se/Print.aspx?ArticleID=7350907 Hans möjligheter att försvara sig är inte särskilt goda för folk glömmer vad som är sagt och lögnen kan framstå som sanning. Det finns en taktisk vinst med att dröja.

Markus talade om nattvarden. "Han gjorde det på ett sätt som fick flera kvinnliga präster att känna sig kränkta." Vad sa han då? "Han ville inte säga det rent ut, men vi uppfattade det som att han ansåg att den rätta nattvarden är den som celebreras av en man, säger Marianne Witting, präst i Väskinde församling." Det kan så vara - men felkällan uppfattar varje normalbegåvad omdelbart. Det man uppfattar kanske inte är det som sagts.

Hur hamnade man här? Domprosten Mats Hermansson frågade om det inte var viktigt både med nattvardselementen som skulle vara bröd och vin utan också med en manlig präst. Markus svarade att så tänkte de stora kyrkotraditionerna men i en kyrka som har kvinnliga präster är det kanske viktigare att argumentera för den reformen. Det är inte ointressant att domprosten tog upp detta sidotema - på sitt sätt logiskt men då logiskt på det sätt Markus Hagberg svarade.

Till listan över anklagelser i Gotlands Allehandas fogas också att Hagberg en gång skrivit på Kalins lista mot partnerskapsvälsignelse.Domprosten Hermansson tog initiativ till att de kvinnliag präster som känt sig kränkta fick komma till något som var att förstå som en debriefing med biskop Fast.

I förbigående meddelas också att nästa stiftsfortbildning ska handla om ungdomsarbete med pilgrimsvandringar. Biskop Lindsay Urwin ska tala men domprosten meddelar att han ska vara solidarisk med de kvinnliga präster och vill inte de komma, kommer inte domprosten heller. Vilket är problemet? Biskopen misstänks att vara mot ordningen med kvinnliga präster eftersom han inte tycker att Church of England ska införa kvinnliga biskopar. Därtill har Lindsay uttryckt stöd för biskopen i stiftet San Joaquin - en utomordentligt trevlig karl. Hans förbrytelse var att han bröt med TEC när Gene Robertson biskopsvigdes.

Vad säger domprosten mera? Det värsta: "Inget annat stift skulle komma på tanken att bjuda in honom (Markus Hagberg, DS) till en studiedag som är obligatorisk för präster. Det var direkt olämpligt." Analysera nu.

Domprosten argumenterar mot person, inte i sak. Hans frihetsideal är det i Sovjetunionen med lyydstater tillämpade. Har någon en olämplig mening i någon fråga (den domprosten själv försökte aktualisera!!), är personen nog grata och det är "direkt olämpligt" att kalla honom att tala om ett teologiskt ämne. Vilket teologiskt eller annat ämne som helst - för det är ju personen som är misshaglig.

Nu går allt svenskkyrkligt tal om politiskt ansvar för förtryckta och förföljda åt helvete om inte domprosten utsätts för näpst. Vi kan inte ha en totalitär kyrklig överhet och det gäller att hålla rent i tid, annars lär vi av hiistorien hur det går. Ogräset tar man innan det vuxit till sig. Av omsorg om Svenska kyrkan ska jag alltså anmäla domprosten till domkapitlet. Han skadar det förtroende en präst måste ha. Han står för ideal som inte ska vara ideal i vårt samhälle, ideal som somliga dragit på sig uniform och beväpnat sig för att försvara.

Jag vill också värna Svenska kyrkan mot att domprosten ska skada våra ekumeniska förbindelser med Church of England. Får han hålla på, blir biskopen från Walsingham bojkottad av en hoper kvinnliga präster och domprosten i januari - och då står vi där allihop, i samtliga stift, utskämda. Den risken vill jag inte ta. Alltså måste domprosten anmälas och näpsas. Nog är nog. Eller som det heter i det ekumeniska: Enough is enough.

Får man inte kritisera fördedragshållare eller debattera och ifrågasätta, då? Självfallet. Men i sak. Inte mot person. Så anmälan kanske också är ett sätt att hålla uppe den akademiska statusen i Visby stift? Själv hade jag funderat på att norra Öland och Visby stift kunde ordna något. Vi har ju ändå ett internationellt vatten tillsammans. Men den tanken föll just. Så mycket viktigare att domprosten Hermansson nu får torska.

40 år - hur känns det?

2011-12-19T07:51:00.000+01:00

Det känns som en lång tid. Inte för att det är 40 år (för det begriper jag inte riktigt) utan därför att musikdirektör Karin i Kalmar tycker att det är dags för en nysatsning på carols. Då tänker jag: I Kalmar började carolssjungandet i gamla kapellet på Två Systrars väg, en källarkyrka. Det verkar vara rätt nyss. Och nu ska det nysatsas! Men jag stryker gärna under att det var hos oss det började, det som så mycket annat. Söndaglig familjehögmässa. En medveten markering av lekfolkets betydelse som Guds folk på plats fick en del konsekvenser när det gällde ansvarstagande. Vår satsning på distriktsråd togs upp och blev i tidens längd kyrkoråd i fem sammanhållna församlingar, en modell som snart körs till skroten.

Nå, detta som inledning till en bekännelse: Jag kan inte betvivla att min prästkallelse är genuin. Det var präst Gud kunde ha mig till - fast kanske något annat var möjligt också, som jag tänker i dystra stunder. Jag upprepar fortfarande att krigsmakten var justare mot mig och räknade med sådant jag kunde utan att alltid behöva skicka med någon slags reservation. I det kyrkliga hamnade jag på alla nivåer och på morgonen slog det mig att jag suttit i kyrkomöte och det vi har i stället för kyrkomöte längre tid än någon annan som nu sitter där - nämligen om man räknar antal dagar. Jag har sett mycket kyrkopolitik inifrån och det relativiserar en hel del. Men jag hamnade där i val, nerifrån. Översåtarna har inte precis gett mig mycket att tacka för.

Tillbaka till den prästkallelse som alltså inte fått förverkligas om jag varit ung nu. Ingen biskop hade prästvigt. Det borde få oss att fokusera på biskoparna. Det finns biskopar jag kan se som kunniga i de heliga mysterierna - Göran Beijer i Missionsprovinsen hör dit, Roald Flemestad i Norge, John Broadhurst på sin tid i England. Det är inget problem att anförtro sin arma själ i deras vård. De har mänskliga kvaliteter och är erfarna, pålästa. Beundrar jag någon av de svenskkyrkliga biskoparna? Med biskop Johansson har jag under livets gång varit i Israel och Jordanien - och haft nöje av det. Med Anders Wejryd var jag i Chicago och imponerades av hans kunnande om den svenska emigrationen dit. Biskop Fast uppskattar jag, biskop Eckerdal har jag i alla fall mött i studentsammanhang i Lund, biskop Hagberg sitter jag bredvid i kyrkostyrelsens stora sammanträdeslokal, biskop Stiglund mötte jag i synodsammanhang /men det var förstås innan han blev biskop!/. Men beundran - nä. Teologiska frågor finner jag knappast skäl att avhandla med dem. Inte lika illa med de emeriterade - men det är ju de som måste ta ansvar för att vi hamnade där vi är. De hade chansen att göra skillnad - men det såg de inte, vågade de inte, förmådde de inte. Jag inser det orimliga i att ha en prästkallelse som biskoparna inte kunnat hantera nu eftersom man är Kyrkans präst, inte präst som privatpräst. När jag nu trots allt är församlingspräst i full gärning, är problemet inte jag men inte heller i första hand mitt problem utan ett biskopsproblem. Biskoparna borde börja ta tag i detta. Guds verklighet är en annan än den kyrkopolitiska verklighet som konstruerats i Svenska kyrkan. Och när det förhåller sig så, sitter biskoparna - pensionerade liksom de i aktiv tjänst - illa till. De ska ju en gång svara för sin förvaltning inför en Herre som ibland kan visa sig kinkig.

Så hur känns det? Jag vet fortfarande inte. Under dagen ska en del bestyr till som handlar om det vanliga församlingslivet, jag ska till Löttorpshallen och införskaffa julmust med mera till kvällens fest, jag ska skriva en predikan till kvällens mässa och förbereda mitt 27 minuter långa prästprat om ämbetet. Kyrkorådets ordförande undrade om folk skulle få glögg till mitt prästprat - och jag undrade då om folk inte skulle lura till då men fick svaret att glöggen skulle vara alkoholfri. Då tyckte jag det var onödigt - för, som det heter på Öland - "det är ju själva yrslan man är ute efter".

Fråga mig alltså hur det känns i kväll! :-)

Felen är två. Minst.

2011-12-18T14:37:00.000+01:00

När det går så illa som i Luleå beror det på en feltänkt tanke, nämligen den att man måste skilja arbetsgivaransvar från tillsyn, vilket ledde till den på sitt sätt logiska slutsatsen att man måste skilja mellan biskopens omsorg om sina präster och den mer hårdhänta tillsynen. Detta innebär att en biskop hoppar av från sitt herdeansvar så fort det börjar lukta krut och sätter sig i domarposition. I praktiken undviker biskopen att tala med den präst som riskerar att bli ett domkapitelsärende och han gömmer sig i de buskage som omger den dömande makten. I vilken mening biskopen då är biskop för sin präst, kan man fundera länge över. Har inte biskopen i praktiken avgått från uppgiften som biskop, då? Lars Eckerdal tänkte formalistiskt fel här och trodde att han plötsligt skulle isolera sig från den som eventuellt felat och alla biskoparna följer honom. Lars var ju bevars professor och skrev så många texter till kyrkoordningen. Men omsorg och tillsyn är inte skilda storheter. Det perversa intresset för kyrkoordningstexter är inte alltid detsamma som saklig omsorg om Kyrkan. Fast det tror man lätt!

Ta en furir i den gamla ordning som några av oss befordrats i. En furir visste att sköta sin grupp, ordna för den och få gruppens förtroende men kunde också gripa in med tvångsmedel. Furir var den lägsta grad som kunde visitera en väska. Det gick så till att furiren frågade om han (det var oftast dåförtiden en han) fick titta i väskan. Blev svaret "nej" fanns det skäl att misstänka att väskan innehöll något olagligt - och då skulle väskan visiteras. Om svaret blev ja, tittade furiren också i väskan.Fanns det alkohol i väskan, tillgreps tvångsmedel. Om en furir kan sköta sitt folk men också gripa in, ska väl en biskop kunna göra detsamma. Herden bär lammen i famnen, för tackorna varsamt fram och har en stav att slå vargen med men också för att fånga in sina får /kroken där uppe på staven, alltså/. Precis så är biskopen rustad. Arbetsrätens krav hade kunnat tillgoses genom att Svenska kyrkan tydligt definierat biskopens roll och markerat att biskopen i domkapitlet blir den som har tillsyn - men också som domare en biskops tillsyn. Alltid! Det blir förödande när biskopsämbetet blir yta - med dyrbara kräklor och fina konstförfärdigade kåpor - men där biskoparna är oförmögna att ägna sig åt det biskopsämbetet är till för; att vara pastor pastor. Prästernas präst. Och därmed/därigenom församlingarnas och diakonernas!!!

Det andra felet är en variant på detta med att skilja arbetsgivaransvar från tillsyn och därmed lokalanställa prästerna. Vår vän Yngve Kalin ägnade sig i fjol att läsa om protokllet från kyrkomötet. Lyssna!

Hammar och Wejryd förklarade att de backat in i framtiden efter att ha tänkt om i frågan. 209 ledamöter röstade för, 22 nej emot coh 8 la ner sina röster. Motståndet från flertalet präster, de teologiska fakulteterna och ett särskilt yttrande i läronämnden, där fem biskopar markerat, var tydligt. Ledningsgruppen för kyrkoordningen la dock fram sitt förslag med en enda reservation. Min!

I kyrkomötesdebatten argumenterar Joakim Svensson kraftfullt emot. Till sist reserverar sig 17 ledamöter och deras glansfulla namn kan ni få:
Per Lindberg, Yngve Kalin, Sten-Åke Engdahl, Joakim Svensson, Jan-Anders Ekelund, Anders Reinholdsson, Brita Olinder, Anna-Lena Arousell Berglund, Göran Åberg, Tomas Forsner, Eva Forsell Aronsson, Fredrik Sidenvall, Per-Anders Grunnan, Sonja Grunselius, Dag Sandahl, Tomas Lång och Lars Ekblad. Påfallande många partipolitiskt obundna, varav de som är kvar i kyrkomötet nu återfinns i POSK (1 ledamot) respektive Frimodig kyrka (3 ledamöter). Så lite alla de andra förstod. Då och - nu! Strukturen är gjord för att premiera oförståndet.

Domkapitlet i Luleå i tjänst åt slarvighetens futtiga och banala ondska

2011-12-18T08:28:00.000+01:00

Jag vet inte om domkapitlet i Luleå är Svenska kyrkans värsta - men den sammanställning jag nu läst hör till det värsta jag fått mig till livs när det gäller kapitulär inkompetens. I ett öppet julbrev som sänts till Svenska kyrkans biskopar och stift (begär kopia från ert stift!), kyrkostyrelsen, Kyrkans akademikerförbund, alla församlinghar i Luleå stift, alla kyrkoherdar i Luleå stift samt en del andra verksamma i stiftet, därtill till media går Daniel Östlund igenom hur hans far prosten André Östlund hanterats. Vi talar nu om den sjukpensionerade kyrkoherden i Umeå stadsförsamling. Han är sjuk och har svåra smärtor men är intellektuellt obruten och ägnar dagarna åt språkstudier. När biskopen Stiglund önskas en god jul betyder "god" inte trevlig utan nyttig: "en jul av självreflektion och självprövning".

Prosten Östlund har de senaste 12 åren inte tjänstgjort som präst i annan mening än att han varit själasörjare i bekantskapskretsen. Arameiska, arabiska och koptiska studerar han och ibland kan han ta rollatorn och besöka sina vänner. Sedan år 1987, då han sjukpensionerades, har han haft fyra vigslar - men ingen enda efter år 2000.

Nu var det april 2010 och vid ett emeritimöte framkom att de flesta emeritiprästerna inte fått Kammarkollegiets vigselförordnande. Östlund mejlade domkapitlet om förhållandet och det stod plötsligt klart att ett antal pensionerade präster inte fanns i organisationsregistret! Östlund påpekar att kmonsekvensen kan bli den att gamla präster viger som de alltid gjort och att dessa vigslar alltså blir ogiltiga. Den byråkratiska missen kan få knepiga följder. Den det vill kan läsa Kyrkans Tidning 4 okt 2010 där det klart står att vigslar är ogiltiga eftersom stiftet missade skicka in ansökan.

I det aktuella fallet kom ett förordnande till prosten Östlund. Nu visste prosten att man på grund av sjukdom kan befrias och ansökte om sådan befrielse. Han beskrev att han inte fysiskt skulle kunna genomföra en vigselgudstjänst. Kammarkollegiet befriar prosten från vigselrätten. Då slår domkapitlet till. Domkapitelsjuristen skriver ett brev med frågor till den sjuke, som han inte besvarar. Brevet kommer på nytt i rekommenderat brev, som hans hustru inte får hämta ut. Den sängbundne får själv möda sig till postkontoret. Allt fortsätter med att domkapitlet tilldelar prosten en erinran. Han stämplas som illojal eftersom han i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.

Själva grejen, som en enkel docent på landet förmår uppfatta, är att domkapitlet misstänker att prosten Östlund inte vara är sjuk utan så intellektuellt klar att han inte uppskattar beslutet om enkönade vigslar. Prosten har nämligen inte besvarat de frågor domkapitelsjuristen ställt honom, frågor som han uppfattar vara fjärran från vad saken gäller - nämligen att han på grund av sjukdom inte ska ha vigselbehörighet.

David Östlund får den 9 september 2011 träffa biskop Stiglund för ett två timmar långt samtal. Det betyder tåg från Stockholm till Luleå, bara så ni vet. Det är rätt uppenbart att Stiglund mörkar att domkapitlet enhälligt den 5 september bekräftat sitt tidigare beslut från i mars. Till prostinnan Östlund, som vänt sig till biskopen i egenskap av pastor pastorum, svarar Stiglund "med arrogans och iskyla i egenskap av domkapitlets ordförande, och förnekar att han har möjlighet att ta något ansvar i egenskap av biskop."

Två gånger om har alltså domkapitlet konstaterat att den sjuke prosten är illojal. Detta kan den gamle prosten bara uppfatta som orättfärdighet och lögn.

Alla kan nu fundera. Kammarkollegiet befriar den sjuke prosten från vigselbehörighet eftersom prosten är klar över att han är så sjuk att han inte ska ha behörigheten. Kammarkollegiet har alltså vid sitt beslut avvisat domkapitlets remissvar, där det hävdades att Östlund borde fortsätta vara förordnad som vigselförrättare. Efter Kammarkollegiets beslut agerar domkapitlet. Familjen kan bara uppfatta detta som (upprepade) övergrepp i syfte att utsätta prosten för andras missaktning.

Vad göra? Har biskop Stiglund i avsevärd mån skadat det anseende en biskop bör ha? Tror ni att Ansvarsnämnden för biskopar griper in? Ska domkapitlets ledamöter och handläggare anmälas till åklagarkammaren för förtal? Eller ska det vara helt i sin ordning att - som julbrevskrivaren uttrycker det - "Luleå stift och dess biskop skall förmörka hela hans tillvaro på ålderns höst med en lögnens och den hänsynslösa kränkningens svarataste svärta" -? Vad är det som förmörkar" "Det är främst själva ondskan i dessa angrepp från den kyrka som han tjänat lojalt i hela sitt vuxenliv - en slarvighetens futtiga och banala ondska."

Vad kan en andligt sinnad människa dra för slutsats om ett kyrkomötesbeslut som får ondskefulla konsekvenser av detta slag? Känner ni igen tassemärkena? Det gör jag - vad nu det säger!

Storslaget svårslaget

2011-12-16T07:24:00.000+01:00

Ölandsbladet i går hade många reportage om lucior men kontraktsprosten Bengtsson varnade för att Lucia riskerar att bli ett tomt paket. Lucia kopplas loss från sin historiska verklighet. "Kärnan håller på att försvinna helt enkelt. Och det är viktigt att vi slår vakt vid innehållet." Ungefär så brukar präster tänka och inget märkligt i det. Prosten hade sett luciafirandet i Göteborgs domkyrka och fann att inte heller där fanns den kristna bakgrunden med. Ölands friskola hade däremot förlagt sitt luciafirande till Nådens kapell i Färjestaden och eliminerat tomtar och pepparkaksgubbar. Som journalisten fick till det: "Att vara riktigt traditionell är kanske det som är mest nyskapande nu för tiden vid Luciafirandet." Musikläraren var ute efter stämningen i kyrkorummet även om "det gäller att trippa lite på tå när man ska ha uppträdanden i kyrkan, så att man inte inkräktar på de regler som finns (läs: Skolverkets! DS). Men musikläraren sammanfattar: "I grund och botten är budskapet i historien att alla ska ha det bra, och det kan väl inte vara förbjudet att förmedla?" Som sammanfattning av en martyrlegend är denna sammanfattning storslaget svårslagen. Men då hade jag inte läst Kyrkans Tidning!

Helle Klein pläderar (s 2) för tolkande teologi med en sanslös definition av det evangelisk-lutherska: "Som evangeliskt-lutherskt troende kan vi dessutom lyfta fram vår reformatoriska teologi som sätter tolkningen i centrum, inte den eviga dogmen." Berätta det för dr Martin Luther! Och hurdan är man då man kan definiera sig som "evangeliskt-lutherskt troende"? Men man kanske ska be pastor Klein om några belägg för att tolkningen är det centrala i evangelisk-luthersk teologi? Det räcker med ett par, tre citat från dr Luthers skrifter, Weimarauflage eller Erlangen kan just nu kvitta lika..

Själv kollar jag dr Luthers lilla katekes, bak i psalmboken. Guds rike kommer när vi genom hans nåd håller oss till hans heliga ord, Guds vilja sker när Gud styrker och behåller oss fasta i sitt ord och i tron alla våra livsdagar och dr Luther vet att Guds namn hålls heligt när Guds ord läres rent och klart.

Helle Kleins små teologiska försök framstår som intellektullt bedrägeri. Problemet är att hennes intellektuella självbedrägeri lärs ut med den legitimation som prästvigning innebär.

Det är i dessa tider en hel del som ter sig storslaget svårslaget. Och denna min insikt är inte riktigt en tolkning!

Präster i Israel

2011-12-15T08:13:00.000+01:00

Östran hade informationen på första sidan i dag: de arma präster som for på strategikonferens i Israel för medel från Oscar Sjöfors fond, måste betala tillbaka. Länsstyrelsen i Skåne län, som granskar verksamhet i Kronobergs län (märkligt nog med tanke på alla smålänningar som utsatts för danskars maktutövning under århundraden ...), menar att prästerna inte var i god tro och det ger återbetalning som konsekvens. Den anonyme anmälaren riktar uppmärksamheten på Södermöre pastorat men lika illa är det som bloggläsarna vet på Södra Öland. Anmälaren har också bifogat vad jag skrev på bloggen 21 oktober. Jag benämns av Länsstyrelsen "kommunister Dag Sundahl" - de har dåligt reda på sig, östdanskarna!.

Länsstyrelsen tar fasta på en passus i donationen som säger att den som reser till Orienten (Palestina) ska vara borta minst två månader. Nu gällde saken en vecka där man också bedrev annan verksamhet. Tja. Två månader var kanske inte orimligt år 1939, när testamentet kom till. Restiden var lång, man roddes kanske in från redden till små hamnar på Palestinas kust. Möjligheterna att ta sig runt i det brittiska protektoratet samt in i Jordanien för att se de bibliska platserna, var begränsade. Allt går snabbare nu. Men då hänvisas stiftsstyrelsen till att begära permutation av fonden.

Nu går snart julefriden in men i prästtjällen uppstår veklagan. Jag har inte koll på hela materialet men ser jag rätt är det kontraktsprosten Leif Bengtsson som ansökt om stipendier för alla. Då ska det väl finnas en möjlighet att alla utom Bengtsson kan hävda att de var i god tro - för de har inte personligen ansökt om medel och inte personligen undertecknat några handlingar. De har inte heller personligen sett några pengar, som skulle in på ett enda bankgiro. Så prästerna behöver i dagsläget kanske inte se så dsytra ut men prosten har uppenbarligen vidtagit åtgärder i det blå skåpet. De som fattade beslutet - jag var inte med! - behöver tänka ett varv till. Inte för att resan var kortare än 2 månader utan därför att ändamålet var en blandning av intressen och det kunde stiftsstyrelsens ledamöter veta eftersom en ansökan om några hundra tusen till samma ändamål men som strukturbidrag avslagits månaden innan.

De fiffiga pojkarna var lite för fiffiga. Som när det sas att "samtalen om framtiden (..) i första hand (leds) av biskop Jan-Olof Johansson. Det ar inte sant. Han mötte resenärerna vid tre tillfällen (det som rapporterats att biskopen var med tre dagar, vilket är sant om man med tre dagar menar en förmiddag och två kvällar) men då kanske man kan gissa sig till att biskopen lika mycket talade om Svenska Jerusalemsföreningens arbete - för det var ju det man såg i Betlehem.

Jag är ivrigt för strukturkonferenser och lika ivrigt för resor till och i de heliga länderna. Men jag är emot det fiffiga, blandandet av kategorier med mera, med mera. Nu är jag dessutom emot Länsstyrelsens i Skåne län rigorösa tolkning av bestämmelserna från 1939.

Vad stiftsstyrelsens ledamöter - fondstyrelse i det aktuella fallet - nu vidtar för åtgärder får stå klart innan nyår. Länsstyrelsen vill att styrelsen då ska ha visat att den vidtagit åtgärder för att återkräva betalningen.

Frimodig

2011-12-13T22:09:00.000+01:00

Min vän Bitte tyckte jag verkat missmodig på bloggarna på sistone. Kanske har hon rätt. Kanske är det vårt stabila vintermörker utan uppgiggande snö och snöstormar, som orsakat dysterhet. Å andra sidan kan jag vara glad - pigga barn som lussade i Källa Bygdegård, raska diakonidamer (gröttekniker, smörgåstekniker och kaffetekniker samt bakverkstekniker som det heter i vårt jämställda Sverige) och mejl från den utomlands verksamma dottern som antagit en utmaning om kappkörning med bepansrad Mercedes-Benz, B6. 5.5 ton, som ni nog vet. Dottern vann och det var viktigt i den mansdominerade värld där hon befinner sig. Att hon slog den italienare som utmanat till tävling, såg hon uppenbarligen som ett plus. Jag ler alltså - och lite till Jag kan också muntras upp av det faktum att prästeleverna på Pastoralinstitutet i Lund lovsjöng voodoo-gudar under ledning av en sånggrupp, som fått Svenska kyrkans kulturstipendium. 50.000:-. Att rektor Ingegerd Sjölin skulle bli voodooprästinna är en muntration utan dess like, kan jag försäkra. Dessvärre eller dessbättre vet jag att hon är bättre än så.

Det för mig till tidskriften Kyrka och Folk. Där debatterar Stefan Pehrsson och Anna-Sofia Bonde ämnet "Frimodig kyrka och ämbetsfrågan", kvinnliga präster alltså. Jag hamnar i beråd. Frimodig kyrka försöker göra det som måste göras, sakligt hantera en splittring i Svenska kyrkan. Bonde hamnar i en orimlig position - den att "motkraften" mot det liberalteologiska inflytandet "delvis förlamats av just ämbetsfrågan och sin upptagenhet vid den." Detta är knappast ett hederligt sätt att beskriva själva utmotningsprocessen, den som kyrkoorganisationen använt betydande kraft för att uppnå. Sveken och löftesbrotten går inte att så glatt visslande komma förbi. "Det blir liksom inte särskilt mycket kraft kvar, när all ens hängivenhet går åt till att värna förståelsen av några enskilda bibelställen", heter det. Jag anmäler min oeinighet men vill också ställa frågan - vilka har gjort detta? Fram med en 3-4 namn så vi vet vad vi talar om!

Lite eftertänksamt funderar jag över om den här frågan måste föra in i samma uppgörelser som POSK på sin tid hamnade i - avgränsning mot dem som använder all sin hängivenhet till de enskilda bibelställena till skillnad från oss, de rättfärdiga. Det är dock ingen tvekan att jag inte är enig med Anna Sophia Bonde. Hon gör inte en krånglig konflikt rättvisa. Det tycker jag är illavarslande.

Stefan Pehrson då? Jag är inte enig med honom heller! Han ser ett totalt undervisningsförbud för kvinnor. Tack för det - Priscilla och Catharina, Birgitta och en mängd andra kvinnor, bland dem Berit Simonsson, kan slänga sig i väggen. Pehrson ser också kyrkopolitik handla om val till församlingens styrelse - det är väl att ta i och göra kyrkomötet frommare än vad det är.

Slutsatsen? Här återstår ett arbete att göra, ett som gör sammanhang just så komplicerade som de är. Jag är så gammal att jag kan vara trött på förenklingar. Men frimodig likväl. Någonstans. I morgon innan gryningen styr jag till stiftsstyrelsen i Växjö.

Tramsbyxorna i Luleå

2011-12-12T10:35:00.000+01:00

"Tramsbyxa" är ett tjänligt ord. Det betyder en som tramsar runt, helt enkelt. I Luleå domkapitel finns tramsbyxor, för nu har utredningen om den tidigare Stasi-agenten lagts ner. Biskop Stiglund finner ett bristande underlag. Var det något fel på professor Almgrens underlag? Har biskopen läst Rosenholzakterna i tillämpliga delar och upptäckt brister i dem? Var fick han i så fall fatt på dem? I Langley, hos CIA? Eller kollade han först i Wiesbaden eller Koblenz, där jag förmodar att det finns uppsättningar av CD-skivorna? Eller fanns hela materialet - och därmed det bristande underlaget - på närmre håll, i Köpenhamn? Det material som överlämnats till Sverige har ju hemligstämplats.

Biskop Stiglunds lilla utredning var nog ein laut klingendes Nichts redan från början, ett högljutt ingenting, alltså. Det är lite löjligt att ett stiftskansli skulle tänkas ha sådana resurser att tränga igenom hemligstämplarna eller sådasna kontakterv i Europa eller USA och få fatt på ett material som vi faktiskt inte ska få se. Det borde släppas fritt främst för att de utpekade ska kunna frikännas eller i vart fall få förklara sig. I all underrättelseverksamhet smyger sig felaktiga uppgifter in. Ambitiösa underrättelseofficerare eller säkerhetspoliser fungerar så, att de samlar så mycket material de kan få fatt på. Utredningen om den svenska säkerhetstjänsten visade det. Om materialet släpps om 20-30 år kan ingen försvara sig. Det är otillständigt. Och fanns i den svenska statsförvaltningen eller i svenskt politiskt liv sådana som iunformerade Stasi, kan det gott avslöjas.

Vad med den utpekade och lätt identifierade kyrkoherden, då? Man är nog inte helt ute och cyklar om man tänker att han haft det svettigt en tid. Men han anklagas inte för att ha gett Stasi informationer från Sverige utan för att ha varit (medveten eller omedveten) informatör i DDR, när han var student. Hans professor var Stasi-medarbetare. Den intressanta och relevanta frågan är om han fortsatt som informell medarbetare vid det svenska universitet, där han var verksam. Har han gett informationer om Svenska kyrkan? Den forskningsuppgiften övergår vad tramsbyxorna i Luleå kan åstadkomma. Men den måste utföras. Släpp Rosenholzakterna fria för forskning och granskning, alltså.

Biskop Stiglund och hans medarbetare kan i anledning av den nedlagda utredningen också besinna sanningen i Ordet: En alltför liten höna skall inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten.

En observant läsare konstaterade att jag i uppräkningen av biskopar tappade bort Eva Brunne. Det gjorde jag eftersom jag blev så till mig vid insikten att den vänlige Fast inte heller skulle prästvigt mig. Detta förhållande hindrar inte att vi fortsättningsvis kan dricka en pilsner och tala vänligt med varandra, Fast och jag. Men orimligheterna illustreras. Eva Brunne hade alls inte prästvigt mig och jag hade aldrig frågat
henne. Om jag frågat, hade jag då åkt på ämbetsfrågan eller på frågan om att viga enkönat - det som kyrkomötet förklarade var en icke-faktor men som för antagning som präst i Stockholms stift är det?

Tramsbyxor finns inte bara i Luleå stift, uppenbarligen.

prästfest40

2011-12-11T14:47:00.000+01:00

Det heter så: prästfest40. Församlingen firar medf mig eller jag med församlingen det faktum att jag den 19 december varit präst i 40 år och döpt i 63 samma dag. Deo volente, om Gud vill. D.v. skrevs i de gamla pålysningböckerna. När "D v" utlästes "denna vecka" fanns det skäl att ta bort förkortningen.
Välan, alla utom biskopen är välkomna. Kl 18.30 är det mässa och därefter ska jag i 27 minuter tala om prästämbetet innan festen fortsätter med käk. Kyrkorådets ordförande sa i ett svagt ögonblick att hon skulle ta hand om det hela, I dag har vi förebragt anmälningslistor men man kan också anmäla sig på tel 0485 20008. Festen kostar 40 spänn och man ska tala om in förväg om man ska ha vin eller inte. Kanske kan man mejla anna.fendin@svenskakyrkan.se.

Mern vad är det att fira? En prästs 25 respektive 40-årsdag är anledning till församlingsfest - men i mitt fall? Biskopen är inte välkommen av det enkla skälet att biskopen aldrig prästvigt mig om jag kommit dragande med min prästkallelse till honom nu och varit 23 år gammal. Vi kan vara vänliga mot varandra i allt - utom här ty med den ordning biskopen och hans gelikar står för iscensätts Lögnsystemet. Det har föga med Guds rike att göra - och jag tänker inte spela eller låtsas.

Det rådan prästvigningsstoppet är och förblir en skandalon. Jag har uppenbarligen haft och har en prästkallelse just i Svenska kyrkan. Jag har varit församlingspräst, byggt församling från nollpunkten, tagit ansvar på alla olika nivåer i kyrkolivet, som präst valts till två kyrkomöten, varit med om det man minsta ska han varit med om som päst i karriären - en vuxen man som omvänder sig till praktiserad kristen tro. Puddingen bevisas genom ätandet - och min prästvigningspudding har bevisats just så. Lik förbannat måste biskopen agera så att om jag nu kommit med denna av Gud givna kallelse, hade jag visats bort. Jag - med min stabila svenskkyrkliga bakgrund i söndagsskola, konfirmandundervsing på Kronoberg (stiftets skrytkonfirmation??), konfirmandledarskap där, aktivt deltagande i stiftets teologgrupp (också i styrelsen) frivilligarbetare i stiftets sommarkyrkoverksamhet, med i stiftsungdomsråd och kommittéer, med i en uppsjö av arbetsgrupper för kyrkodagar och annat som är mycket frivilligt, organisatör av studiearbetet i stiftets östra del med mera, med mera. Jag har inte dragit mig undan ochj jag såg hur andra glassade sig fram till positioner långt från källaren i Norrliden. Så här var det. Och nu är prästämbetet - Guds gåva med en vigning som reformatorerna kan se som ett sakrament - underställt kyrkopolitisk konjunktur med biskoparna som handhavare av konjunkturen.

De, ty biskop Johansson är inte ensam - de äro legio - som skulle underkänt min av Gud givna kallelse är ärkebiskop Wejryd, biskop Persenius, biskop Modéus. biskop Aurelius,, biskop Nordin, biskop Söderström, biskop Jackelén, biskop Eckerdal, biskop Hagberg, biskop Koivunen Bylund, biskop Stiglund samt biskop Fast. Vem vav dem har byggt levande församling? Ingen, såvitt jag kan se. Flera av dem har gjort sina glansfulla karriärer bakom ett skrivbord eller som bäst vid en akademi. Några har suttit som församlingspräster några år - men har de lämnat spår efter sig? Nu är deras uppgift att rensa bort just de prästkandidater som hade kunnat göra skillnad - för problemet är inte bara att de har en ämbetssyn som är kyrkopolitiskt olämplig - de har en mängd kompetens. Denna undandras Svenska kyrkan - om man nu inte ska kliva fram och visa - inte bara påstå - att Svenska kyrkan varit en bättre kyrka om jag inte blivit präst.

Jag tror fällan slår igen om biskop Johansson et consortes. De står i Lögnsystemets tjänst. Jag kan fortfarande vara vänlig mot biskop Johansson men vi vet båda var gränsen går. Han tvingas hålla fast vid Lögnsystemet. Jag är fri att demaskera det.

Nu är det församlingsprästens söndageftermiddag. 10 var det högmässa i Högby poch 12 gudstjänst i Persnäs. Kl 18 blir det Lucia-gudstjänst /traditionellt 3 s i Advent på norra Öland/ och nu ska jag på besök i ett sorgehus. Det är meningsfullt alltihop. Men det vore inte fel att någon liten stund hälla ut sig i sängen. Man är ju inte 23 längre.

80%

2011-12-10T10:01:00.000+01:00

Nu har jag hört berättelser om den senaste tidens utfrågningar av sökande till komministertjänster. Det blev fem och vid fyra av dessa fem intervjuer har frågan ställts om den sökande viger samkönat. Detta är en fråga där det uttryckligen sagts att varje präst är fri att avstå men likväl tas saken upp i 80% av intervjuerna! Man kan säga att mitt urvalt är statistiskt defekt. Min poäng är inte att från norra Öland ge en heltäckande bild av intervjuer i Svenska kyrkan utan att hålla fram något som med goda skäl kan ses som en trend.

På sitt sätt är frågan självklar. Först därför att en komminister som inte viger enkönat åstadkommer problem för organisationen. En annan präst måste städslas. Men det var å andra sidan den komplikationen alla skulle få leva med! Och hittills har inte behovet varit så stort att saken inte kunnat hanteras.

Men frågan som ställs är också självklar eftersom det finns en uppenbar risk att de som intervjuar inte riktigt vet vad de ska fråga - och något måste man väl bidra med? Jag menar, frågor om strategier för församlingsbyggande kan inte den ställa som sällan eller aldrig själv firar gudstjänst men väl fattar beslut i pastorat eller församlingskyrkoråd. Jag fick mig berättat om en kyrkofullmäktigeordförande som har synpunkter på det mesta men som aldrig återfinns i gudstjänsten. Prästen som berättade, var bedrövad. Jag blir kanske inte bedrövad men inte heller glad. Det är bara det att med sådant folk i ledningen kan det aldrig bli rätt. Vi är ju inte i grund ense om vad företaget är till för och vad det ska producera. Då blir det också rätt naturligt att fråga om de för dagen politiskt korrekta ämnena.

På tal om det politiskt korrekta - vad kan det betyda att Stockholm Pride står inför konkurshot? (DN 8 dec) Ekonomin är usel, skulderna i flermiljonklass och Stockholm Pride har kommit på kant med stora delar av hbtq-samhället. Pridefestivalens folk medger att de inte har "hela communityt" med sig. Svenska kyrkan i Stockholm, Sensus och en hel del av det officiella Sverige engagerade sig i detta konkursbo. Hur det ska redas upp vet väl ingen nu. Och vad detta konkurshot har med intervjuerna till prästtjänster att göra, kan man fundera över. Kanske bara detta att inkompetens regerar? Eller att trender kommer och går? Eller att inga träd växer upp till himlen?

Önsketänkande

2011-12-09T09:47:00.000+01:00

Jag ska utan omsvep och alltså offentligen bekänna att somligt i kyrkostyrelsen inte övertygar. Partipolitiseringen till exempel. Uppdrag fördelas efter partipolitisk styrka i kyrkomötet. Det kan naturligtvis förhålla sig så, att de som väljs är de kompetenta - men den avgörande faktorn är likväl medlemskap i ett politiskt parti. De s k stora nomineringsgrupper som besätter presidieposterna i kyrkomötet tar hand om det andra också. De stöttas av ambitiösa tjänstemän, som sida upp och sida ner förtecknar inte bara allt som ska göras utan också svarvar ihop passliga teologiska fraser, gudspratsfraser. Ibland blir det bara för mycket. Men skrivs ordet "värdegrund" in, blir kristdemokraterna glada oavsett vilket skitprat som återges. Det emblematiska ordet "värdegrund" räcker för att det ska vara just en värdegrund!

I går satt jag och mediterade en stund över tillvaron. Önsketänkande var det ord som rann upp i mitt sinne. När det inte riktigt håller, det vi håller på med, förfaller vi till önsketänkande. Det är mänskligt. Men jag har den 19 december under 40 år varit präst i en kyrka där analys oftast ersatts av just önsketänkande. Så har det varit på alla så kallade nivåer. Och önsketänkeriet har blivit en slags andra natur för kyrkoarbetare. Med tilltagande okunskap kan den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och som byggt den kultur som gett oss kunskap, vetande och universitet men också välstånd och en syn på människan som något annat än arbetskraft och konsument avvisas som mumbo-jumbo. Det spelar ingen roll. Önsketänkarna är lika glada för det och önskar att det inte skulle vara som det är. In i det sista kan ju levande förkunnelse ersättas med kyrkomurar och stearinljus med samma goda resultat - eller kanske till och med bättre.

Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om den poretentiösa dumheten eller önsketänkandet är det som irriterar mig mest. Antagligen är det den oslagbara kombinationen. Då kommer mig Ölandsbladets samt Östrans och Barometerns julbilagor mig till hjälp. I Ölandsbladets jultidning skrev Ulf Hedman om evangelisten Lukas. Hedman hade pejl på en hel del och upprepar några dumheter som David Friedrich Strauss kom med år 1835. Att Augustus memoarer, de som tecknats på bronsportarna, kom i tryck 1843 och berättar just om skattskrivningen (den Strauss påstår aldrig ägt rum) kunde man kanske nämnt ... Men det handlar i alla jultidningarna också om Jesus, inte bara om Jenny Nyströms tomte. Det är överraskande. Önsketänkarna hämtar ur detta näring. Vi som analyserar inser att det dock är logiskt. Horror vacui - rädslan för tomrum, alltså. Julen som yta räcker inte för en tidningsbilaga. Men då återstår att ge sakargument för tron. I kunskapsbristen är kunskapsförmedling en viktig väg för kristen mission.Alltså - till skillnad från önsketänkande direkt handlande. Aktion. Det går fortfarande att göra skillnad - om man inte önsketänker utan vill något på riktigt. Tror jag.

Uppsala idag

2011-12-08T09:04:00.000+01:00

Kyrkostyrelse med en bunta papper och en gnagande förnimmelse att i allt detta uppsorteringsarbete efter kyrkomötet går de verkliga frågorna förbi. Varför känns uppställningar om måluppfyllelse så antikverade? Det kan bero på mig, förstås. Det kan också bero på att de faktiskt är antikverade. Konsulten som sålde in idéerna har gått i pension. Tror jag.

En bunt papper väckte särskilt min misstänksamhet. I nästan 500 punkter preciseras vad som ska göras nästa år. Uppräkningen lär vara MBL-förhandlad. Om det in all denna text sägs något nytt och utmanande är detta i så fall svårt att hitta bland alla trivialiteter. Mekanismen kan jag förstå. Vi vill alla visa oss dugliga och ambitiösa. Byråkratin redovisar i massiva uppställningar och åstadkommer vad då?

När Sören Ekström var generalsekreterare frågade jag hur många problem som organisationen själv åstadkom och sedan måste lägga tid på att lösa. Svaret var att allt arbete fick ägnas detta. Kanske Sören överdrev något - men i så fall hur mycket? Fundera på det - också när det gäller den egna arbetsplatsen.

Det senaste konsultpåfundet är att göra en srukturerad föredragningslista med bokstäver och siffror samt en beräkning av hur lång tid ett ärende ska ta. A är anmälningsärenden, B är beslutsärenden och D är diskussionsfrågor. I är information och därmed var nog bokstavsförrådet uttömt. Vi borde ha med ett U också - U som i uppkast. Idéproduktion är vår sämsta gren. Vi hinner inte tänka stort för det är så många småttigheter som pockar på vår uppmärksamhet. Tillfällena att förändra går förbi och därmed sker förändringarna närmast automatiskt, som självklarheter. Det är förödande i betydelser att det föröder.

Nu ska jag vandra ut i Uppsala och titta mig omkring i väntan på snöovädret som ska komma när jag väl är hemma igen. Då kör jag förbi Föra där Gösta Eriksson var präst. Gösta var helnykterist eller snarare HELNYKTERIST. På ett kalas satt han bland de öländska bönderna med sitt mjölkglas och sa: "Sånt här ska ni dricka. Det innehåller både A, B och D-vitaminer." Då höjde någon av Föra-bönderna sitt snapsglas. vände sig till prästen, talade och sade: "Och i det här glaset, pastorn, ryms hela alfabetet."

Detta apropå bokstäver på föredragningslistan - och en del annat.

SANNINGEN!

2011-12-07T08:57:00.000+01:00

Jag tar bara en kort paus om prästanställningsfrågor mm - för jag behöver pigga upp mig. En av de avhållna biskoparna - denne utrikes belägen - sände en viktig information, som jag inte kan undanhålla er. Det är inlägget Angela Merkel mogelijk dochter van Hitler volgens documenten unit de USSR!!!!!
Alla fattar: Det är möjligt att Angela Merkel är Hitlers dotter. Sådana uppiggande nyheter - själva SANNINGEN kan man efter en del krumbuktande förstå - måste delges många.

Det sägs att Merkel föddes den 17 juli 1954 - och då var Hitler nästan 10 år död? Nu finns i Stasidokumenten om nazidoktor Klaus Klauberg uppgifter som säger att hon i stället föddes den 20 april 1954, dvs på Adolf Hitlers födelsedag. Men bättre upp än så: Benedict XVI valdes till påve samma datum, dvs på Hitlers 116:e födelsedag. är den Snart nog efter dert att den nazityske påven valts, blev Merkel kansler, dvs fick samma position som henens far haft. Att Merkel uppskattar Wagners musik är också viktigt i sammanhanget liksom att påven Benedict är vaktar sin hjord - a German sheepdog, en schäfer, alltså. En schäfer påminner om en varg och Hitler kallades Herr Wolf och befann sig t ex i högkvarteret Wolfsschanze. Allt är väl klart så här långt?

Ett och annat måste kanske likväl nu klarläggas.

Dr Klauberg frigavs från sovjetiskt fängelse och fick tillåtelse att göra ett genetiskt experiment. Frusen sperma från Adolf Hitler befruktade Eva Brauns syster Gretl, som alltså blev surrogatmamma till det barn som var det närmaste ett barn med Adolf och Eva man kunde komma. När Angela Merkel föddes fattades ett beslut av Sovjet, USA och Vatikanen att flickebarnet skulle placeras i den evangeliska kyrkan i DDR men under den katolska kyrkans kontroll. Dr Klauberg fängslades sedan i Västtyskland och mördades av västtyskar och amerikaner efter två år i fängelset.

Nu kunde inte saken föras vidare förrän Vatikanen fått en tysk påve men då kunde Merkel väljas - f ö den 22 november, samma dag som Darwins bok Om arternas uppkomst publicerats år 1859. Nu kan Merkel som världens mäktigaste person förverkliga sin fars dröm att förena Europa under kontroll av Tyskjland och Vatikanen och när kontineten förernas börjar världens sönderfall och den yttersta tidens vedermödor och den gamle drakens förintande. Är det Angela Merkel som utsetts av Satan att leda styrkorna vid Harmageddon?

Det kanske blir för mycket information för er så här plötsligt men poängen är förstås att allt som berättas hänger ihop. Jag fascineras. Människans hjärna ser samband och ser den inte, så skapar den. Och på nätet kan vad galenskap som helst utminuteras.

Nu kan jag inte bestämma mig för om detta ska skrämma mig eller bara underhålla mig.
På en bild kan man se likheterna mellan Adolf och Angela, påpekar författaren - förutom mustaschen, förstås, lyder tillägget. Jag väljer att låta mig underhållas. Men kommer nyheten i Aftonbladet ska ni minnas var ni läste den först - och kolla Angelas utseende nästa gång hon dyker upp i tv? Är hon inte lite lik kring ögonen och i framtoningen?

Hegel

2011-12-06T08:17:00.000+01:00

När lagar och verklighet inte stämmer överens, är det ett tecken på att samhället håller på att upplösas. Vi känner igen vår Hegel. Omdömet kan utan vidare föras över på det kyrkliga.

Tanken vid arbetet med kyrkoordningen var enkel. Svenska kyrkans identitet har inget att göra med statskyrkosystemet. Nu ska i en kyrkoordning denna identitet komma på pränt för att - som tidigare - omsättas i det dagliga livet. Justeringar fick göras, det är klart. Men i grunden stod identiteten klar. Tänktes det. Det var uppenbart fel. Betydande intressen fanns, som önskade genomföra just sina egna intressen. Det fick till konsekvens dels att kyrkoordningen hanteras som helig skrift, heligare än Skriften, dels helt nonchaleras. Man lagar efter läge. Riktigt hur mycket förstår vi efterhand.

Ingen hade för 15 år sedan kunnat föreställa sig den utköpsvåg vi ser. KG Hammar bär ansvar för att prästerna inte blev stiftsanställda. Någon reservation i ämnet såg vi inte när saken skulle avgöras. Medlemstappet visste vi något om - särskilt vi som ville nya relationer kyrka-stat år 1979 och tänkte att Svenska kyrkan trots allt stod starkare i folklivet då än senare. Antagligen hade vi rätt.

Ingen hade till för rätt nyligen kunnat förerställa sig den omvandling av kyrkoherderollen vi sett - från altare till skrivbord. Konsekvensen har blivit den vanliga: rejäla lönelyft för dem som ägnar sig åt papper och en faktisk indelning i prästerna mellan ett A-lag (kyrkoherdar) och ett B-lag (komministrar). Fortsatt har folk anställts - men har vi någonsin gjort den vanliga mätningen om produktivitet? Gör de många anställda så mycket mer än de få? Har kyrkogången ökat med någon formel? 10000 anställda gav kyrkogångsfrekvensen 25 miljoner (för att hugga några siffror) medan 25000 anställda ger siffran 62,5 miljoner kyrkobesök? Förslagsvis. Med den vässade organisation som innebär att vi på kort tid har fått tusen församlingar färre - hur många fler kommer då? Stiftskanslierna har många fler anställda än den handfull som på 1960-talet satt på de s k stiftsbyråerna. Händer fler synliga saker nu - eller bara osynliga, immateriella?

Och vad händer egentligen i och med den församling där prästen glatt meddelar att han inte tycker att besökarna på första advent minskar. "Den håller nog sin form som kyrkobesökarhelg, även om det är fler som kommer på musikgudstjänsten klockan 17 än vad som kommer på förmiddagsgudstjänsten."

Hegel hade kunnat kommentera. Otur att han är död.

Hycklarna i Örslösa

2011-12-04T16:53:00.000+01:00

Jag hade missat informationen i tidningen Dagen och såg den först i dag. Komminister W i Örslösa har blivit uppsagd. Det var han som söp under tjänstgöring på Sicilien, där han var stabspastor för en liten svensk kontingent från det svenska flygvapnet. Försvarsmakten skickade hem honom. Särskilt allvarligt tycks det ha varit att han drack iförd uniform. Mycket kan man kanske säga - men det har jag dock aldrig gjort. Likväl handlar saken om allvarligare ting än kläderna på kroppen. Man ska ha pejl på sitt drickande. Den som inte har det, ska ha goda kamrater som både kan leda hem en och skälla ut en dagen efter. Jag har gjort bådadera.

Domkapitlet gav komminister W en erinran. Redan detta tyckte jag var att ta i. Han var rätt ordentligt skandaliserad som det var. Nu tycks han enligt tidningen vara pappaledig och skulle tillbaka i tjänst i januari. "Börja jobba igen", som det heter. Han fick ett annat besked.

Kyrkorådet har enhälligt, vilket betyder att kyrkoherden varit med om beslutet, bestämt att komminister W sägs upp på grund av bristande förtroende. Kyrkorådets ordförande säger att det inte enbart är händelserna på flygbasen (fyllan, alltså) som lett till beslutet utan en samlad bild. Man brukar säga så och undvika att tala i klartext. å kan den anklagade inte försvara sig och alla vet att det inte finns någon rök utan eld.

Det börjar bli lätt att bli av med präster - just så lätt som jag sa i arbetet med kyrkoordningen, när jag reserverade mig mot lokalanställningen. Vi skulle, menade jag, få det som frikyrkopredikanter - underställda den lokala styrelsen och vad den kan få för sig. Så har vi fått det.

KG Hammar är i hög grad ansvarig och detta ansvar skulle i betydande utsträckning fräta på hans nuvarande kultstatus som guru. Jag gillar KG men också den pensionerade ärkebiskopen måste bära ansvar för sin förvaltning. Prästfamiljer som ställs utanför, ska veta vem som styrde det hela genom oskicklighet i analyserna av faror och möjligheter - faror för präster och möjligheter för kyrkopolitiker.

Präster som super har det funnits tidigare. Jag såg när jag var i en känslig ålder en sådan präst i filmatiseringen av Hemsöborna. Men hyckleriet i kyrkorådet ter sig mer motbjudande än en full präst. Fyllan går över i - förhoppningsvis - baksmälla och ruelse. Hyckleriet kan bara tillta och bli alltmer självtillräckligt. För hyckleriet finns ingen möjlighet till frälsning. Det finns det för alla andra, de som misslyckas så att de lägger märke till det.

Catherine de Hueck Doherty berättade om det oerhörda som hände en sommar när hon och hennes mamma vid sommarhuset upptäckte en full präst i diket. Präster hölls högt i familjen. Mamman och flickan hjälpte fyllot till prästgården. Väl hemma beordrade mamman sin dotter att hämta pottan under sängen och ställa den med vatten i på det fins matsalsbordet. Själv plockade hon en massa rosor och satte i pottan. Flickan förstod inte. Mamman sa: "Catherine, pottan innehåller de vackraste rosorna - så är det också med prästen. Också om han är en potta, så bär han något fint. Glöm aldrig det." Det gjorde hon inte, och menade att hon och hennes lilla kommunitet hade ett särskilt ansvar att ta sig an präster.

Församling och fack ska tydligen förhandla i morgon. Vart det leder kan man bara gissa. I 16 månaders avgångsvederlag, kanske, mot att komministern säger upp sig på egen begäran. Men kan han det - när beslutet om avsked redan är fattat? Slutsatsen i det organisatoriska blir en. Vi måste se till att präster stiftsanställs. Samt att de håller sig så nyktra att de i varje ögonblick upprätta skulle kunna möta sin Frälsare. Ungefär så. När de misslyckas, måste församling och präst minnas det där emd pottan och rosorna. Berättelsens poäng går, fruktar jag, hycklarna i Örslösa förbi.

Undervisning

2011-12-04T09:19:00.000+01:00

När vi talade strukturutredning sa ordförande Lars J att krisen bestod i att folk inte längre visste vad kristen tro är. Han kanske sa det med lite andra ordf - men i sak snappade jag. Och han har rätt, förstås. Men varför slår denna vetskap inte igenom i allt vad vi gör? Vi undervisar mindre nu är för 40 åtr sedan!!! För att inte tala om hur det var när skolans undervisning kunde ses som Kyurkans dopundervisning. Dern - jag talar inte om läroplan eller kvalitet - satsningen avskaffades på 1960-talet. Det är två generationer sedan. Och Svenska kyrkan hade egentligen ingenting att sätta emot. Några ungdomssekreterare, som detr hette, skulle under - hålla eller -visa? Det var nog rätt oklart.

Någonstans där lärde sig förresten prästerna predikade oklart. Folks fördomar om kristen tro uppfattades vara så stabila att vi skulle tala på annat sätt för att svara mot den längtan folk hade. Omskrivningarna blev legio. Inte Jesus så mycket som "Han som kommer". Inte skuld så mycket som längtan. Inte rättfärdighet så mycket som rättvisa. Visst kan man öva sig att predika så också. Men glömde vi det andra? Förlorade vi förmågan att predika rakt på sak i kontinuitet med tidigare predikare? Kom nattvardsfirandet att populariseras för att det var ordlöst och därmed möjligt att tolka lite som var och en ville?

1960-talet visade ett nytt undervisningsbehov och så har det fortsatt. Vad gjorde Svenska kyrkan? Ingenting - eller kanske bättre: Satsade på prästeriet. De som skulle varit duktiga pedagoger på nya undervisningstjänster prästvigdes och så harvade de runt i prästeriet i stället för att utveckla det de skulle. Alla blir mångsysslare och ingen kan egentligen sin kärnverksamhet. Det borde skrämma att det egentliga undervisningstillfället blir söndagens predikan - och detta för dem som är där.

Nå, vi har en del annat, det medges. Men alls inte i den utsträckning som förser människor med den kunskap som motiverar deras kyrkotillhörighet. Det kan, med andra ord, bara gå illa. Tanken på många ämbeten och tjänster var kanske den egentliga kallelsen på 19509-talet, den som avvisades med rop om prästeri. Kanske Alva Myrdal m fl samt den svenska riksdagen inte rätt förstod att tolka kallelsen till Svenska kyrkan inför den framtid som Gud visste något om men inte kyrkoledningen?

Dr Fyrlunds passande munterhet

2011-12-02T18:51:00.000+01:00

Dr F ringde. Jag ska inte säga att han skrek av skratt eller ens att han slog sig på knäna av munterhet men hans förtjusning var av det där vanliga, passande slaget för en kyrkokristen när han/honm ställs inför kyrkolivets absurditeter. Dr F gör nämligen vad jag försummat. Han läser Kyrkans Tidnings annonser för anställningar men går därerfter in på den hänvisning till hemsidan, som kan förekomma. Och, det blev jag varse, det är där det förekommer!

Lediga tjänster, alltså. En komministertjänst innebär försasmlingsarbete, får man veta. Det må så vara. Men programmtiskt anges också: "För alla våra komministertjänster krävs förmåga att kommunicera och samarbeta med både kyrkliga medarbetare, förtroendevalda och lekfolk i församlingarna." Gäller det bara komministrar, undrar den fåkunnige. Och vad med dem som står utanför den kyrkliga gemenskapenj - ska man inte behöva kommunicera med dem? Problemet med preciseringar är, som alltid, att det precisa tappar perspektiv.

Jag bråkar emellertid inte utan läser vidare - och det var här dr F förtjusades: "Vi värdesätter goda kunskaper om Svenska kyrkans tro och tradition, vilja till varsam förnyelse och förmåga att förmedla evangeliets glädje!" Värdesätter! frustade dr F. Inte förutsätter! Finns det alltså präster som inte har goda kunskaper om Svenska kyrkans tro och tradition? Borde inte ett sådant förhållande i så fall vara en fråga för biskop och domkapitel?

Jag ska inte låtsas förvånad. En mig närstående komminister hävdar att filmerna Polisskolan (1-9 eller hur många de är) träffande beskriver pastoralinstituten och dess elever. Skaffa hem en eller ett par av filmerna och låt er upplysas om den framtid som väntar, alltså.

Dr F har lärt mig att det på nätet finns intressant kunskap bara man ids följa upp annonseringen. För egen del var jag kvar i den gamla föreställningsvärden, den där man lockade till prästtjänster med vacker natur och möjlighet till älgjakt och kräftfiske. Men jag börjar ju bli gammal. Många som prästvigdes efter mig går eller har gått i pension. Själv traskar och tröskar jag vidare. Jag tror det börjar bli anledning att bryta adventsfastan. Ibland måste man bedöva sig själv för att inte bedövad falla till golvet. Men går inte allt väldigt mycket fortare nu - som om allt accelerar i utförslöpan?

Kyrkans Tidning

2011-12-02T11:05:00.000+01:00

Jag fick fatt på ett sammanträdesprotokoll från en så kallad kyrkonämnd, styrelsen för ett pastorat eller kyrklig samfällighet. Beslutande var en kyrkoherde, förstås, samt sju andra personer. Av dem var två ledamöter av stiftsfullmäktige och en dessutom tjänstgörande i kyrkomötet med ett förflutet i en nämnd i det rikskyrkliga. Inte riktigt folk från stubbotan rot, alltså.

Sista paragrafen handlade om prenumerationer på Kyrkans Tidning till anställda. Beslutet blev att "arbetsgivaren" från 2012 inte betalar personliga prenumerationer av Kyrkans Tidning till anställda. Tidningen finns att tillgå på församlingsexpeditionerna. "Om särskilda skäl föreligger kan undantag göras" efter beslut av kyrkoherden.

Nog kan jag håna och häckla Kyrkans Tidning vid behov - men detta är en skrift på väggen. Den sägerr att KT inte är ett oumbärligt verktyg i arbetet. Arbetsgivaren - som alltså ger arbete fast jag trodde att arbetet köptes! - tycker inte heller att det är en poäng med att "arbetstagaren" på torsdagens morgon innan arbetstid vid sitt frukostbord inhämtar tidningens informationer. Det ska ske på arbetstid efter hänvändelse till församlingsexpeditionen.

Jag är inte chefredaktör för Kyrkans Tidning. Jag avundas honom inte situationen för händer detta på ett ställe, händer det på fler. Frågan skulle kunna besvaras: Hur ser Kyrkans Tidnings upplageframgångar ut från start till nu? Och hur är det ställt med solidariteten i Svenska kyrkan - och viljan att samtidsorientera sig? Tror någon att förtroendevalda och anställda fylkas kring det enda exemplaret av Kyrkans Tidning, det som ska finnas på församlingsexpeditionen? Är jag rätt informerad har pastoratet tre expeditioner.

Tidningen Vår Kyrka hade som bäst kring 60 000 prenumerationer.När den upplagan halverats, kom rop på en annan tidning. Vi fick Kyrkans Tidning med många kollektivprenumerationer. Nu börjar det se dystert ut. Det är uppenbart att tidningen i det aktuella pastoratet tappar väldigt många prenumerationer - procentuellt sett. 10 prenumerationer bort. Kvar blir 3, kanske 4. 70% reduktion, va? Kanske 80!! Och KT upphör att vara en snackis på jobbet torsdag morgon.

Svaret blir förstås att saken handlar om ekonomi. Må vara. Och då är det, som man säger, informationsbärande var man gör besparingarna. Snart håller vi husen igång men har inte råd med verksamheten. Mycket påminner om den svenska krigsmaktens öden och äventyr. När det begav sig sparade vi in på försvaret men fick fortfarande betala lika mycket....

Råddigt

2011-12-01T08:21:00.000+01:00

"Råddigt" är ett vackert och användbart svenskt ord i Finland. Inte så märgfullt som ordet "dogse", det vi nu måste börja använda. Det var emellertidråddigt i går, förvirrat.

Rektorerna ring devarandra för att kolla vad som går an. Jag hade sagt att vi kunde köra ett spektakel och så kunde jag markera att jag inte fick välsigna. Detta tyckte nog rektor Jan-Erik på Åkerboskolan kunde övervägas. I Borgholm fick man pejl på det och kunde tänka sig att prästen inte välsignade. Fast min poäng var ju inte att lämna ett tomrum utan att skapa det - efter en kraftfull förkunnelse i spektaklets form.

Innan mässan i går tog jag mig till Skolverkets hemsida. Saken är kristallklar. Det får inte förekomma någon förkunnelse - och förkunnelse med tillämpning är just vad våra spaktakler varit. Jag vet för jag har själv författat dem och arbetslaget har med förstärkning ibland från kör och ibland från kyrkoråd uppfört dem. Slapstick är bara förnamnet. Jag kanske ska samla mig och skriva det spektakel vi inte får ha i år som blogginlägg. Det var tänkt att blanda in Skolverket i händelserna i Betlehem ...

Skolverket talar om vetenskaplighet och om behovet av att göra studiebesök i synagoga och moské. Jag tror vi får kalla in Göran Persson igen för att stänga skiten. Hannhar gjort det förut.

Vi har ingen moské på norra Öland och, ingen skrattar, när biskop Johansson skulle få fatt på en rabbin, fick rabbinen flygas in från Stockholm. Det är inte lätt med religionsdialog alla gånger. Nå, den vetenskaplighet som är på Skolverkets tapet utbildas folk i. Den främsta utbildningen leder till att man blir docent - och detta efter en offentlig prövning. Vi är några som har den vetenskapliga kompetensen på norra Öland - men ingen inom skolväsendet, vad jag har mig bekant. Jag ska fråga min granne professor Inga vid tillfälle.

Lennart Koskinen skriver dumheter i Kyrkans Tidning. Han tror att stenarna talar och därför behöver prästen ingenting säga. "Besöket i kyrkan är ett litet steg" för att barn ska få möta evangelium. Jag trodde att den här sortens korkade gubbjäklar bara var sådsna man mötte som barn eller ung. Jag vet bättre nu. De dyker alltid upp. Någon gång när simhallen är torrlagd och folktom ska jag gå dit för att få en hum om vad simning egentligen är.

Nu ska rektor Jan-Erik ringa under förmiddagen. Han är en positiv person men med en omöjlig position. Det vi brukade ha, går inte längre att ha. Det är bara att läsa innantill i Skolverkets anvisningar. De är kristallklara. Men jag undrar: Hur kunde det bli så? Och hur ska vi fira 1842 års folkskolestadga nästa år när det är170-årsjubileum? Det var ju prästerna som slogs för att de svenska barnen skulle få lära sig läsa, skriva och räkna - men det kan man förstås inte låtsas om. Att tron vill veta och att det västerländska universitetet växer fram ur Kyrkans behov av vetenskaplighet - nej, det går inte heller. Jag påminde rektorn om att Skolverkets modell har sina närmaste förebiulder i DDR och Tjeckoslovakien - och det var ju folk därifrån som vi utbildades för att skjuta ihjäl när det begav sig. Svenska skattebetalare betalade utbildningen!.

Råddigt, var ordet.

I Kyrkans Tidning förslår biskop Biörn att vi slutar med nonsensfrågorna för att ta upp frågorna om rika och fattiga. Det känns närmast befriande. Men det blir inte så. Vi är fullt upptagna med de små problem som tillskapas och därefter kräver ohyggligt med arbete för att hanteras. Nu skulle jag dock gärna vilja veta vem den handläggare är som initierade frågorna om skolavslutning. Till sist är det ju en ahndläggare, en som driver något som han/hon violl driva. Fram med personen - det kan bli informativt. Byråkraterna ska inte få gömma sig inom verkets väggar!

Mer inför julen

2011-11-30T18:03:00.000+01:00

Utanför bygdegården i Källa finns ett julgransarrangemang, dvs lampor kring ett tomrum - för granen finns inte med. Jag tycker det är rätt välvalt. Livsträdet var det som skulle fram i gammal tid. Livsträdet pryddes. Nu finns inte livsträdet kvar. Bara prydnaden. Det stämmer bra med min tes om yta men inte innehåll.

Hemma i HSB läste jag på nätet. Riksredaktören Linda Svenske tycker att upptrappningen inför jul är det bästa. Varför? "För julaftonen är liksom bara en dag. Och den dagen går ju så fort. Och sedan är julen slut." Arma människa! Hon har inte, och avslöjar detta offentligen, fattat att julen går in när det blir julafton och sedan raskas ut på tjugonde dagen. Men varför kan man vara så spritt språngande galen att man då förbereder och förbereder det som försvinner likt en fjärt i rymden? Vi andra kan både förbereda och fira och fira igen och igen och igen. Det har verkligen sina fördelar att vara kyrkokristen. Det är liksom ingen ände på det myckna firandet i väntan på Guds framtid, den som nu är oss närmare än när vi kom till tro.

Ölandsjournalen har ett julnummer. Artikeln Välkommen Juletid lockar mig till läsning. Artikeln inleds med den sedvanliga lamentationerna om alla förberedelser som måste till. Artikelförfattaren meddelar att romarna redan på 300-talet firade jul med kristna förtecken men då hade kejsar Aurelius redan för några årtionden bestämt att "alla romarna skulle fira den obesegrade solens återkomst den 25 december." Kanske var det inte just kejsar Aurelius, tänker jag - men mot 200-talets slut införs en hednisk fest just den 25 dec. Varför? Tänker man efter det ringaste handlar det om ett politiskt drag. Folk har mött kristna som firar jul och lockats av den kristna julen. Nu måste det romerska imperiet svara med något annat, något folkligt och festligt. Då är det nu läge att tydligt ifrågasätta påståpendet att de kristna tog över en hednisk fest. Det var, kan man med politisk insikt om hur makt agerar, lika väl ha varit så att den romerska makten behövde möta ett hot. 312 blev den kristna tron tillåten religion i imperiet. Dessförinnan måste det ha funnits så många kristna att det fanns rimliga skäl att tillåta dem. Vi talar alltså politik. Vi kanske också ska tala om att det den romerska makten konstruerade inte hade något innehåll. Alltså gick maktens alternativa firningsämne förlorat.

Jag läser vidare i artikeln: "Vi får inte glömma bort att njuta av denna tid. Den försvinner ju så fiort förbi. Vi får inte, i stressen, glömma bort att värna om våra nära och kära, de som finns hos oss och de som inte längre gör det." Det är ett intressant program för julefriden. Hur värnar man om dem som inte längre finns hos oss? Är det inte programmet för gravsmyckning, ett hedniskt program för julen, eller?

I morgon ska rektorerna ge besked om de ska ha julavslutning i kyrkorna. De fastnar på frågan om välsignelsen - och struntar i att det kommer att förekomma religiös förkunnelse. Det får det antagligen inte göra, när allt kommer till allt. Men det är inte jag som hamnar i fängelse utan rektorn. "Om jag varit rektor hade jag inte vågat ha julavslutning med Dag Sandahl", sa komministern i Borgholm. Det tror jag är ett klokt konstaterande. Tror verkligen någon att jag står som tyst staffage i min egen kyrka? I kväll får jag kolla vad Skolverket skriver på sin hemsida! Det förbjudna har en säregen lockelse, som alla vet.

Skala en lök

2011-11-28T22:03:00.000+01:00

Det var bra i går. I Källa kom 15% av befolkningen till gudstjänst, sas det. Nästa år, när fler dött, blir siffran högre, svarade jag. Det kan bara bli bättre! Källaborna är roliga.Hade Jesus förstått lite bättre, hade han inte låtit sig födas i Betlehem utan i Källa, världens medelpunkt. Men jag såg problemet.

En folkkyrka är en familjekyrka. I vart fall två generationer kommer till gudstjänsten Första söndagen i advent, sålunda. Men så är det inte. Folkkyrkan faller därför att den inte är familjekyrka. Äldre och konfirmander finns på plats. Vi delade ut julboken i alla fall.

Jag läste Arla-reklamen, dag för dag. Den finns i ICA:s jultidning. Den 1 december ges ett handfast råd: "Nu är det snart jul. Slå dig ner i soffan, blunda och tänk på julens sköna dofter." Jag tänker förstås hur det luktar under täcket när man ätit mycket julskinka ... Men meditationsanvisningen är begriplig - och något annat är det inte. Varför kan Arla det Svenska kyrkan inte förmår?

Kanske anar jag svaret för jag har börjat läsa Micke Evhammars bok Med Gud på vår sida (Ordfront 2011). Jag har inte kommit så långt i läsningen och har inget färdigt omdöme om boken - men en präst återfinns. För prästen i Afghanistan finns viktigare sysslor än att missionera (s 83). Prästen lyssnar mera men deklarerar: "Gud är bara en avspegling av det vi inte kan förstå, inte kan nå. Ett sätt för oss att ändå acceptera gåtorna och finna någon slags mening i det här. Och ibland även för vägledning." (s 91) Är det, frågade jag, möjligt att det finns präster som på riktigt hävdar något sådant? Svaret är tydligen ett bleklagt ja. Därför förmår Arla men inte Svenska kyrkan. Arla vet vad Arla vill.

STF: årsskrift Svenska leder har också kommit. En artikel handlar om gudomlig guidning men saken gäller inte vallfart mot heliga mål. "I vår tid är pilgrimsvandring mer som en inre resa mot valfritt andligt plan." Jojo, det är till att gå i lära hos en idiot, inser jag. För så är det med det valfria. Jag blir min egen läromästare - och värre kan det inte bli.

Hur länge kan eländet pågå? Inte särskilt länge. Folk skalar sina lökar för att hitta en kärna - och den finns inte.

"Det är, lite otippat, den protestantiska Svenska kyrkan som tar initiativet", heter det om pilgrimsvandrandet som får en nystart på 1990-talet. Åsa och Mats Ottosson kunde kanske nämnt att det var Jan Arvid Hellström och Bengt Wadensjö men också Svenska kyrkans biskopar som agerade. Biskoparna skrev en pilgrimsbok. Bra jobbat. Vem som egentligen gjorde analysen och gav förslagen, behöver vi inte tjafsa om. Det räcker att veta att det var fel person men rätt förslag. Som så ofta. Men om pilgrimsvandringen inte blir mer än ett vandrande kring det egna så är det rätt meningslöst.

Jag ska denna adventstid fortsatt försöka förstå vad det är folk förses med - och de dumheter jag läser i bladen ska jag återge. Det finns en del till på lagret efter dagens tidningsläsande. Därtill måste jag få ihop ett blogginlägg om Lögnväsendet och ett om Det kristliga självbedrägeriet. Men tisdagen ska ägnas åt stiftsfullmäktige, upp före kl 6 för att kl 10 vara igång på Kronoberg, där Guds rike genom stiftsfullmäktige ska skörda nya triumfer.

Gott nytt kyrkoår!

2011-11-27T08:59:00.000+01:00

Det nya kyrkoåret ska likväl firas - som ett motståndstecken. Adventsljustaken på köksbordet står rätt och tänds rätt. Mörkret ska pressas tillbaka. Och i kyrkstallarna köpte jag Karin F.s chokladkakor - berömda i hela nejden. Idag blir det gudstjänster i alla kyrkor. Arbetslaget försökte göra en slags kyrkodag med högmässa i en enda. Det gick inte utan ve-klagan. Då fick det vara.

Alla entusiaster på norra Öland är inte 70+ eller 80+ - men en hel del. Kanske är det livgivande att de inte får slå sig till ro utan fortsatt behöver bära både organisationsliv, folkrörelseliv och kyrkoliv. Det myckna ansvaret motverkar ett för tidigt åldrande. Och, märker jag, det är i andra sammanhang än på norra Öland folk förundrade konstaterar att de fyllt 75 eller vad det nu kan vara. Här är 75 år ett normaltillstånd!

En skock barn och ungdomar finns det dock. Trevliga konfirmander. I dag ska ett gäng av dem vara ministranter Kul tjejer i åldern före konfirmationsläsninmg kom i går till helgmålsbönen och fick nödtvunget meddela mig att jag varit med i Böda Camping och att de sett mig där. Jag hade sett mig själv också. Är det dock inte underligt att det är märkvärdigare att se mig i tv än i verkligheten?

Hur blir det nya kyrkoåret, tro? Kommer Kristus tillbaka? Eller ska vi hinna in på andra årgångens predikotexter innan dess? Fortsätter det ungefär som vanligt - med de små stegens tyranni? Det är de vi ser. Det är ungefär som det var förra året för de små steg som tagits, märker vi inte. Effekterna blir synliga i efterhand. Som det här med de mentala organisationsförändiringarna. Illustrationen tar jag från min egen e-post, där jag fick en kopia av en mejlväxling mellan de finare prästerna, kyrkoherden och kontraktsprosten.

Kontraktsprosten hade, såg jag, frågat kyrkoherdarna om de hade några förslag till överläggningsämnen till det stundande konventet. Jaha. Då kan väl vi simpla komministrar strunta att åka till konventet och låta kyrkoherdarbna själva sitta och kuckliklura för att sedan meddela oss vad de i sin vishet tänkt ut? Kollegasgtrukturen är i vart fall sönderslagen. Bara somliga räknas med. Kyrkoherden meddelade dock kontraktsprosten att jag vid konventet skulle vara på stiftsfullmäktige och prosten genmälte att jag själv fick avgöra var jag bäst behövdes. Så fick jag se A-prästernas konversation. Jag ska ta upp saken med biskopen. I den tid som är behövs framför allt arbete för att stärka allas ansvar, allas delaktighet. Och kontraktsprosten måste vara så mitt i sitt stim att förslag till överläggningsämen så att säga ger sig själva.

De små stegen kan på sikt leda väldigt fel. Springer man hela tiden till vänster om träden vid en orientering, hamnar man fel, fick jag lära mig. Till synes gör det ingenting i steget men väl när man inte kommer rätt till orienteringstavlan.

Med detta sagt: Gott nytt kyrkoår! I dag ska årgångsglöggen provas därtill.

Närhet och sammanbrott

2011-11-26T07:32:00.000+01:00

Snart nog är alla remissvaren inskickade på utredningen Närhet och samverkan. Som vanligt kom debatten om de kyrkliga strukturfrågorna egentligen igång 3 veckor innan remisstidens utgång. Biskop Biörns inlägg i SPT apropå de ljusa utsikterna kan enkelt sammanfattas med ordet "Fan tro't!" Fast så skulle biskop Biörn inte uttrycka sig, förstås. Men man kan ju läsa!

Ett problem med utredningen är att den på flera sätt bygger på att man ska visa tilltro till varandra, lita på varandra. Bara så går det att hantera framtidsfrågorna. Det är vackert tänkt - men hundratals präster vet ju erfarenhetsmässigt att kyrkosystemet kan man aldrig lita på. Det ljugs och tricksas. Det finns agendor som inte öppet och tydligt presenteras. Varför skulle det bli annorlunda nu?

I går var det stiftsstyrelsesammanträde i Växjö. Remissvaret på utredningen skulle tas. Stiftet vill inte att vård och underhåll av kyrkor ska föras från det lokala till stiftet. Det vill jag och reserverar mig. Utgångspunkterna är olika. Majoriteten tänker att de hela fungerar hyfsat nu. Det gör det. Men för framtiden?

Jag tänker att vi alls inte kan hålla igång alla kyrkobyggnaderna. Varje kyrka kostar årligen mellan tumme och pekfinger 1 miljon - vaktmästarkostnaderna inräknade, tror jag. Uppvärmningen av Högby går på 120 000, räknar jag med - om det räcker. Nya handikapprampen kostar 150 000. För att nu inte tala om de stora renoveringarna, 100 miljoner plus lite till för Kalmar domkyrka. Och ska man fördystra sig kan man fundera över alla antikvariska krav - som kostar massor med pengar. Jo, lokala entusiaster kan fortsätta göra stordåd - men risken är att vi knäcker människor genom att förse dem med orimliga ansvarsuppgifter och det hela slutar med ett misslyckande. Bättre då att stiftet får ta över eftersom stiftet enklare kan stänga kyrkor och förklara att de inte går längre.

Jag är realutopist som vanligt. Jag ser att vi hotas av att få ta hand om byggnader och kulturminnen så till den milda grad att vi aldrig har resurser över att göra det som byggnaderna kom till för - förkunna evangelium och gestalta församlingsliv. Allt får kosta utom just detta.

Under hösten har jag funderat över demokratiprocessen, dock. Utredningen om de framtida strukturerna har tryckts i X antal ex - 10 000? När remisserna besvaras - hur många har då läst utredningen? Är det inte så att de flesta har läst frågelistan och besvarat frågorna där - mer eller mindre som ett fritt tyckande?

Vad vi ska göra nu? Bygga församling. Medvetet. Engagerat. Men nog är det egendomligt att jag började som präst med att bygga upp ett ansvar för distriktet där jag var präst och kommer vid min pension att se samma distriktsstruktur gå igen i hela Svenska kyrkan. Nu kallas distriktet församlingen - men det lurar få. Besluten fattas precis som det var dåförtiden någonannanstans och där finns pengarna - vi får göra jobbet och kan komma till beslutsfattarna som supplikanter. Det kallas närhet.

På Facebook finns Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande. Kolla - men bedriv målmedveten folkkampanj. Staken tänds från söder mot norr. Vi pressar tillbaka mönstret. Det är den tanke som görs synlig. Fram med kompass och bli ivriga felfinnare hos grannar, vänner, på dagis, skolor och institutioner. Från sönder mot norr!

Detta sagt ska vi ut i blåsten och förbereda adventsfirandet.

Dyster advent

2011-11-24T12:32:00.000+01:00

Biskopen går tjänstevägen. Inte när han skriver herdabrev i kortform - med risk att man säger att biskopen är kort-synt. Jag har läst hans kort samlade till en liten bok. Det är oförargligt, närmast puttinuttigt. Stiftet vill ha det så. Biskopen vill dock veta om det går åt helvete. Jag kan besked: Det gör det nu. Tjänstevägen.

Biskopen gör visserligen rent hus med tanken att vi skulle vara något annat än en minoritet - men vi ska lik förbannat på något sätt vara glada. Lögnerna spricker alltså upp och på punkt efter punkt tvingas kyrkosystemets företrädare säga det vi andra sa för mycket länge sedan. Det är så dags nu! Man kan piruettera när det gäller framtidens strukturer men framtiden lagades en generation bort. Och lögnväsendet består.

Biskopen skriver inte bara kort. Han skriver brev som ska läsas upp i gudstjänsterna 1 söndagen i Advent. Det skickar han till mig tjänstevägen, via kyrkoherden. Sådant ogillar jag. Jag vill som den enkle komminister jag är trots allt ha ett eget brev och bli räknad med. Nu räknar han bara med kyrkoherde Anna Lundin Leander som hon beordrar oss att läsa upp biskopens hälsning. Är det så mycket att sura över? Nja, främst slås jag av insikten att vi verkligen har ett lag med A-präster och sedan ett med B-präster. Jag tror det är förödande.

Jag ska läsa upp biskopens brev som är ett brev till "kära vänner" - varför de andra inte ska få en hälsning kan man undra. 15 rader att läsa upp. Jesus kallas konsekvent "den som kommer" med poängen att "den" vi väntar redan har kommit och är den som ska komma i dem vi möter. Hur gör jag nu?

Jag hade ju tänkt predika om det kyrkligt undflyende språket och tänkt mana församlingen att tala distinkt om just Jesus med ett antal kristologiska markeringar. Ihop med Jesus Kristus som bär upp tillvaron får vi vara och kallas att avlägga den goda bekännelsen om Jesus. Predikar jag så, kan församlingen bara uppfatta att jag gisslar biskopen.

Jag blir inte alltmer renlärig. Jag blir bara alltmer purist. Det kan väl aldrig va trist? Jo, det kan det. Tröttande trist - men vad kan man göra åt saken?

Pastoratets kyrkblad har dock kommit. Det skulle kunna muntra upp mig. Jag blev likväl inte glad. Finns det - oss emellan - någon som blir glad av församlingsblad? Vad säger "den" som redan har kommit när Han läser publikationerna? Tänka sig att av frälsningen kunde något sådant som församlingsblad bli konsekvensen! Från Frälsarens horisont där på korset kanske det skulle kunna uppfattas som lätt överraskande?

I Lübeck har jag dock under julmarknaden sett barn skynda till krubban vid rådhuset och sakkunnigt kommentera gestalterna. The Real Thing behåller sin lockelse. Trots allt. Dysterheten lättar något.

Astrid Lindgren

2011-11-21T06:27:00.000+01:00

Jag ifrågasätter talet om mångkultur. Det finns många kulturella yttringar - mer eller mindre i marginalen - i Svrige men det finns en enda dominerande kultur. Den är sekulariserad, funktionellt ateistisk, dominerad av betydande normsändare utan djupare värderingar, den omprövar i den rådande ekonomiska strukturen alla heliga värden och kapitaliserar allt.

Upplysningstidens tänkande är en tydlig yttring och styr. Alltså kommer jag från skolavslutningtar till Astrid LIndgren. Jag fick mig Mio, min Mio aktualiserad i helgen och tog i går kväll fram boken. Jag fick den julen 1954, samma år som den kom. Den har sin uppföljare i Bröderna Lejonhjärta.

Astrid Lindgren skrev fler existentiella böcker. De har många bottnar och flinka präster kan ansluta och göra kristliga tolkningar. Det har kommit ett par böcker på temat. En återkallades för Astrid Lindgren eller det bolag som agerar för hennes och arvingarnas intressen gick inte med på tolkningarna. Naturligtvis kan man känna igen bibelhändelser i böckerna för Astrid Lindgren, prästgårdsarrendatorns dotter, kommer från den kulturkretsen. Men det riktigt intressanta är kanske något annat. Inte att kyrkan spelar en undanskymd roll eller att Emil på husförhöret möter prosten - på samma sätt som han kan möta andra forntidsföreteelser som Kommandoran och fattighjonen. Astrid Lindgren uttrycker en för svenska folket passlig civilreligion. Det är intressant.

Att Emil kan uppfattas vara modellerad på Rousseaus Emile på samma sätt som Pippi Långstrump kan förstås så, vet väl alla. Upplysningstidens tankemönster blev allmängods i vårt upplysningsorienterade land. Och då behövs - samme Rousseau - en religion som består av "gud, dygd, odödlighet" samt insikten att det - för att formulera sig enkelt - ska vara "lagom". Rätt svenskt.

Så ska prästerna hantera saken men utan att komma vid det faktum att kristen tro nu ska möta svensk civilreligion. Alltså lägger de uttolkningen av den kristna tron så, att civilreligionen inte störs. Kolla vad vi får ihop när det kommer til advent och jul, bara! Mycket ljus och Lucia som någon helt annan än den hon var. Jesus blir Barnet osv osv. Det går att ha präster på skolavslutningar bara de inte ber eller uttrtycker tron eller välsignar. En hälsning går bra. Oxh blir det begravning? Dör en älskad morfar, en ung person eller ett barn möts man i Nangijala. Den konstruerade tillvaron duger lika gott som den uppenbarade.

Mitt problem är enkelt deller kanske väldigt svårt: Nöjer sig svenska folket med fiktionen, vad ska då Kyrkan göra med sina fakta? Kan man förkunna evangeliet för dem som redan ätit sig mätta och kan leva gott på det som Astrid Lindgren lagat till - som ett lysande uttryck för upplysningstidens religion? Jag ställer frågan om salighetssaken.

Skolavslutningsdags och satsdelar

2011-11-18T07:02:00.000+01:00

Nu kommer rapporterna från Fliseryd, Mönsterås och Ålem. I Ålem blev det bra för alla, meddelar rektorn tidningen Östran i dag. Kyrkan visste om Skolverkets regler och därför kunde man mötas. I stället för välsignelsen fick man införa "en punkt där prästerna framförde en sommarhälsning till eleverna." Rektor säger också: "Kyrkan är en fin byggnad där vi också kan få med föräldrarna på ett bra sätt." I Mönsterås arbetar man för att hittra en kompromiss. Församlingen vill inte upplåta kyrkan utan att någon från församlingen medverkar. Skolchefen säger: "Församlingen är inte beredd att släppa på välsignelse och bön och då kan vi inte ha skolavslutningen i kyrkan." Sen kommer det - och håll i er! "Det är jättetråkigt tycker jag och det tror jag alla tycker. Men eftersom det är kyrkans lokaler måste vi acceptera deras inställning."

Skolan ska fostra till kritisk tänkande. Skolchefen måste läsa på ett varv till. INGA relgiösa inslag får förekomma. Detta exemplifieras av Skolverket med den sköna satsen "såsom" bön, trosbekännelse och välsignelse. Men huvudsaken är att religiösa inslag inte får förekomma. Kyrkan är en sådan byggnad, prästen en sådan person, kantorn och kyrkvaktmästaren anställda med syfte att fixa till för det religiösa (minst sagt) och psalmer är religiösa. Inte minst Nu tändas tusen juleljus. Vari består oklarheterna?

Icke förty är det plötsligt kyrkan som inte är beredd. Finns det ingen gräns på en skolchefs intellektuella oredlighet, för att inte säga ohederlighet? Vi har en ny skollag. Det är skolchefens ansvar att följa den. På skoltid kan man inte längre ha den typ av (lite löjliga) avslutningar man haft om de ägt rum i kyrkan. Sådan är lagen. Ring riksdagsledamöterna men bråka inte med prästerna i det lokala. De har fått nej när de vill leverera det de alltid levererat.

Satsdelarna tar vi nu ut. Skollagen och Skolverkets rekommendationer (subjekt) förbjuder (predikat) religiösa inslag (objekt). Det är det hela. Avsikten är just att komma åt det som varit tradition. Ska det vara så svårt att fatta? Östtyskland och Tjeckoslovakien är föregångsländer. Den arme skolchefen i Mönsterås (skriv det internationellt så ser ni och tänk på att han heter Göran Pettersson - "I am Göran with two pricks) tror tydligen att saken gäller att slå vakt om barn som tillhör Jehovas Vittnen. Man skulle kunna säga att det blir besynnerligt att alla måste avstå från något som alla gillar av respekt för en familjs preferenser och att deras frihet ska gå ut över alla de andras intressen och göra det "jättetråkigt" för dem. Vi brukar inte tänka så. En hoper präster ställer säkert upp på saken, likväl.

Jag läser vidare i Östran, faktiskt sidan efter inslaget från Monsteras. Där handlar det om konsten att säga nej. Jag stavar mig fram: "Om man alltid ställer upp för andra är risken stor att man en dag upptäcker att man lever någon annans liv och inte sitt eget." Det är en hemlighet varje Kyrka bör stava på. Insikten är närmast biblisk. Så säg nej till kompromisser där vi ersätter helighet med högtidlighet och välsignelsen med en - hälsning! Vad ska man säga då, förresten? Hej, hej, hemskt mycket hej - ?

Bränn ut kyrkoherdarna?

2011-11-17T08:13:00.000+01:00

Torsdag och torsdagsdepression. Den levereras i morgonväkten tillsammans med dagstidningarna. Jag kollade Ölandsbladet först. Öland har vackrare Lucia-kandidater än Kalmar upptäcker jag vid en okulär fotobesiktning. Så har jag också två från /den gudstjänstfirande/ församlingen i samlingen! Men själva torsdagsdepressionen måste också granskas. Ledaren handlar om våra viktiga kyrkoherdar, de som ställs inför "ökade krav på jobbet", som det heter.

Kyrkoherdens situation beskrivs: "En person som gick in i yrket därför att han eller hon ville döpa och predika finner sig plötsligt i en situation där tiden äts upp av allt annat än detta." Nå, lönen är satt därefter också. Hanterandet av papper lönar sig ALLTID bättre än möten med människor. Men vilka lösningar står till buds? Antingen utbildning eller forbildning, läser jag. Varför inte demaskera eländet i stället? Varför inte ställa de korrekta frågorna? Var det "döpa och predika" dom ville - kyrkoherdarna - innan de blev kyrkoherdar. Kanske. Ville de inte bygga församling? Ville dom inte? Kunde dom inte? Är det därför de är kyrkoherdar?

Vi har en organisation som själv producerar de problem organisationen sedan (förgäves) försöker lösa. Vi har förlorat våra församlingar och ersatt den med en kundkrets, som betalar och då vill det till att hålla sig väl med kundkretsen. De präster som förut fanns i församling och efterhand vann förtroende för allvar i salighetssaken och nit i den heliga tjänsten måste köpas ut. De är inte tillräckligt snabbt tillräckligt mycket kundanpassade. Social begåvning räknas. Inte teologisk kompetens. Och om prästen är omsorgsfull i förbönen för sin församling - det är en icke-faktor.

Vad saken i grunden gäller är förstås identiteten - som Kyrka och som präst. När Kyrkan är Kyrka brinner lekfolket, prästerna, diakonerna, kyrkoarbetarna och de nödvändiga byråkraterna. När Svenska kyrkan inte längre vet vem hon är och inre relaterar till "Kyrkan" (sin egen identitet) - då bränns hea bandet ut i håglöshet och missmod. Bräbnsle på brasan är insikterna om det faktiska läget - siffror och folks förväntningar utifrån helt andra förutsättningar än trons. Skolverket beskriver när skolverket avvisar helighet men accepterar högtidlighet vid skolavslutningar. Där sitter det! Så är det!

Om vi alltså kvickt ser till att bränna ut kyrkoherdarna så att förnyelsen kan ta vid - är det lösningen?
Eller är lösningen att kyrkoherdarna högljutt och kritiskt börjar beskriva sina mångahanda arbetsuppgifter i relation till storheten "Guds rike" och då förmår uppfatta en mängd meningslösheter, dvs arbetsuppgifter som endast Djävulen själv kan ha försett dem med för att ingenting ska bli gjort?

Dett sagt ska jag gå på sammanträde. Fast vi inleder med laudes i Högby kyrka. Därefter ska jag ägna mig åt att skriva två griftetal, ringa några telefonsamtal samt förbereda mig för att prata på Hela Människan i Borgholm. Om evangelisten Lukas, tänkte jag. Kl 20 sitter jag uppspetad framför Böda Camping, TV5. Är man församlingspräst så är man. I kväll kan det vara extra sevärt, sa kyrkvärden Barkewall.

I lokalpressen ser jag denan morgon att kyrkofullmäktige i Mönsterås debatterade inköp av en bil till kyrkvaktmästarna. När man debatterat färdigt och vägrat återremiss på ärendet stod det klart att bilen redan var köpt. I andra fall ser jag andra regelbrott. Kyrkoordningen är mest en dekoration, inte ett styrande dokument, fattar jag. Vi lagar efter läge och det är alltid rätt - om ingen överklagar förstås. Alla detaljer blir tillsammans väldigt mycket information.

Stasi

2011-11-16T09:27:00.000+01:00

Det har länge varit, som det heter, en officiell hemlighet att en präst i Svenska kyrkan varit informatör åt Stasi. Själv förnekar han. Domkapitlet ska nu utreda.

Det hela blir lite befängt. Ska domkapitlet be att få läsa den svenska säkerhetstjänstens dokument? Ska man prata med den med tystnadsplikt försedda professor Birgitta Almgren? Ska man skicka en tjänsteman till Berlin för att gå på Stasi-museet?

Jag är, som jag då och då brukar påpeka, utbildad för att vid behov kunna döda östtyskar, polacker och sovjetmedborgare et.al. Skattebetalarna såg till att jag fick utbildningen. Jag reste aldrig, säger aldrig, med Växjö stift till de östtyska kontakterna, de som sedermera alla visade sig vara IM, informella medarbetare till Stasi. Det var därför de ekumeniska kontakterna bröt samman - för den kyrkoledning som Växjö stift samarbetat med fick gå. Hela bandet. Så går det när the walls are tumbling down. Minns dock att biskop Lindegård tillsammans med Honecker kreerades till hedersdoktorer vid universitetet i Greifswald och numera biskop Johansson handlade kontakterna.

Men vad ska man göra nu? Ponera, det betyder förutsätt, anta, att den stackars biskop som trodde att saken gällde en präst i ett sydligare stift än hans (och det är i hans situation lätt att tänka), faktiskt har en fd informatör eller agent för Stasi sig underställd. Informatören har genom sina uppgifter åstadkommit att studenter kastats i fängelse - bland dem Martin Brama, nu 67. Beror det på att "Thomas" varit talträngd i mötet med sin professor Hans Georg Fritsche, en viktig Stasi-agent? Eller har "Thomas" varit mer aktiv än så - har vi inte alla läst Dietmar Linkes utredning om aktiviteterna på Humboldt-universitetet i Berlin, där Stasi-dokument anger att den nu svenske kyrkoherden bidragit på ett väsentligt sätt till att upplysa om statsfientlig verksamhet?

Frågorna som ställs leder till en enda slutsats: Släpp de s k Rosenholzakterna fria. De anklagade måste få en chans att svara. Snacket går ju.

Men biskopen, den biskopen - vad ska han göra? Vi talar om en stat som med hjälp av sin säkerhetstjänst jagar statsfientliga eller kritiska element och tacksamt tar emot uppgifter från talträngda. Får den inte det? Ska inte en stat eller en kyrkoorganisation få skydda sig mot kritiska dissidenter som, ifall de inte stoppas, kan få en opinion med sig eller i vart fall folk emot sig och skapa oro? Är det inte rätt att försöka marginalisera sådana grupper i syfte att eliminera dem? Vad tycker biskopen? Bär överheten svärdet förgäves? Och om biskopen tycker att den sortens överhetsverksamhet är förkastlig och att informatörer ska ses som moraliskt klandervärda - hur är det nu i Svenska kyrkan, i stiften mer sydligt belägna än hans?

Vad sägs annars gälla om kyrkoherdens kontakter med sin professor Fritsche? Han köpte ostar åt honom och en viss sorts körsbär som professorn tyckte om. De talade bara teologi. Den utpekade Stasi-agenten har varit medlem i två politiska partier, båda borgerliga. Det han nu är medlem i, har gett honom ett viktigt kyrkopolitiskt uppdrag: att fastställa Svenska kyrkans lära.

Oren, oren!

2011-11-15T06:38:00.000+01:00

Domkapitlet i Skara avkragade en präst förra veckan. Han hade chattat på Facebook med några kvinnor och det han skrivit hade gått över gränsen. Jag förstår att det handlade om sexualia men inte handgripligt, reality, utan virtuellt. Prästen medger i sitt yttrande till domkapitlet att han det han skrivit på Facebook var olämpligt. Domkapitlet konstaterar att prästen inte visar tillräckligt mycket ånger. Alltså avkragning.

Frimodig kyrka ville att det skulle finnas en försvarsadvokat när domkapitlet tar upp fall som kan leda till avkragning. Kyrkomötet ville inte. Det var väldigt dumt.

I det aktuella fallet har en polisanmälan lämnats in. Vi får se om det leder till åtal. Domkapitlet har alltså gått före - rimligtvis med tanken att det inte spelar någon roll vad rätten kommer fram till. Vi vill i Skara stift och i Svenska kyrkan inte ha en präst som uppträder så här. Men är hanteringen rättssäker eller godtycklig?

De fyra som chattat har fått möta domkapitlets utredare. Prästen får bara skicka in ett yttrande. Biskopen eller någon ledamot av domkapitlet ringer sedan och meddelar beslutet om avkragning - ett beslut som drabbar en hel familj - och kanske en församling. Fanns det verkligen inget annat att göra?

När det kommer till könslivets mysterier inträffar måhända detta att blodtillförseln inte räcker till för att försörja hjärnan hos somliga - män företrädesvis. Kombinera detta med den virtuella världen, där det blir alltmer uppenbart att vanliga mänskliga spärrar i personligt umgänge inte riktigt fungerar. Lägg därtill sexualiseringen i samhälle och samtid. Det är alltså mycket som kan bli väldigt fel. Men blir det bättre av att domkapitlet ropar "oren"?

Intrycket av domkapitlet i Skara blir inte entydigt. Somliga uppfattar ett kraftfullt agerande. Andra ser opportunism i handlandet. Några uppfattar den sedvanliga kristliga sexualskräcken. Det står inte riktigt klart hur Jesus skulle agerat i fallet. Eller gör det? Han valde kanske bara felfria till apostlar? Jag ska vid tillfälle läsa på i dokumentationen från den tiden.

När det blir fel - och det blev det i det aktuella fallet - borde vi ha en annan ordning, en som inte sopar problem under mattan utan som tar upp dem till behandling. En behandlingsmetod att kombinera med andra är förstås att se till att präster tar sitt ämbete på allvar och förstår vilka krav de gått in under. En annan är kanske att församlingarna muntras att be kraftfullt för sina präster. Om djävulen går ett varv runt staden går han sju varv runt prästens bostad. Prästväckelse men också präst-vaksamhet kanske är något att be om?

Jag hoppas att den avkragade prästen nu går till Överklagandenämnden. Vi börjar ha för många präster och diakoner utan krage. Upprättande och inte utstötande var nog egentligen livsformen. Fick jag för mig.

Nacht und Nebel

2011-11-13T09:07:00.000+01:00

På väg till Högby kyrka för konsert med Py Bäckman och körerna var det novembermörkt och dimmigt. Nacht und Nebel, tänkte jag. Natt och dimma. Men det är det på fler sätt.

En professor i Kalmar ska föreläsa om Gud på måndag. Ur hans perspektiv finns inte Gud. Jag antar att han inte hinner med en genomgång av dokument; Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter. Han har valt perspektiv, bestämt sig. Det är precis lika intressant som vad en vanlig hemmansägare av gängse snitt på sin tid kunde tänka ut, kanske till och med mindre intressant. Men jag hackar inte på professorn.

Jag undrar över varför Svenska kyrkan så konsekvent misslyckats med att göra tron trolig. Aldrig tagit de intellektuella striderna utan retirerat. GA Danell, domprost i Växjö, gjorde det med professor Hedenius. Gunnar Rosendal, F Gunnar, på studentaftnar i Lund. Biskoparna? Tja. Och aldrig har präster tränats i samtidsanalys för att apologetiskt kunna möta sin samtid. Det är nöjen vi fick läsa in oss på under fritid. Om det roade oss, vill säga.

Komminister Ulla Carlsson i Aspeboda lämnar sin tjänst. Det har varit en oerhört påfrestande tid för henne, berättar hon. Nu ska hon ta paus och tänka över situationen. Hon ville vara en kreativ präst med kärleksbudskapet i centrum. Det fanns inte utrymme för det i Falun, säger hon till Dala-Demokraten. Från prästhåll känner hon inget stöd. Däremot från församlingen i Aspeboda och från många andra människor.

Jag tror henne. Det vore värt att överlägga om den saken - för kommentarerna i DD till hennes avhopp är en provkarta på fördomar om den kärlekslösa kyrkan. Må vara att de som älskar att upprepa sina fördomar tar chansen i en tidnings kommentarfält - men varför kommer vi inte åt det som är obegåvade missuppfattningar? Varför ska det fördomsfulla när det gäller kristen tro stå oemotsagt? Lite kan jag skratta. Nu får hela systemet känna på vad det är att utsättas för det som "kvinnoprästmotståndarna" under decennier ensamma fick bära. Välkommen i klubben!

Eller skolavslutningarna. Skollagen, den från 1 juli i år nya, är klar. Religiösa inslag ska inte förekomma. Saken gäller inte bara att prästen inte får välsigna. Saken gäller religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse. Orden är klara, lagen tydlig. Avsikten är en och fullkomligt begriplig.

På Skolverket har det, tänker jag dolskt, suttit en /onaniblek/ byråkrat, en sådan som går till Verket iförd grå poplinrock (tillverkad i DDR, inköpt för länge sedan) eller en proggigare klädd men snipig, misslyckad lärare, som hade sina glansdagar mellan 1968 och 1973 men där haschdimmorna verkligen skapat Nacht und Nebel i skallen. Den sortens folk styr nu till att vi får ett kulturklimat likt det som en gång gällde just i DDR och Tjeckoslovakien. Det är för den mormalt tänkande svårfattligt att riksdagen fattat beslut om detta. Vi tackar folkpartiet och rottingmajor Björklund.

Var dock inte oroliga. Det kommer att finnas gott om präster som ställer upp på den nya skollagen och menar att det är gott och rätt och riktigt att skolavslutningarna ska förläggas till kyrkorummet. Något av det heliga sipprar ut ur väggarna. Men det är ju just detta som ska förhindras av den grå och den snipiga! Lagen har sekulariserat skolavslutniungen - och vem vill då ställa upp på tanken att själva kyrkobyggnaden inte skulle vara ett religiöst inslag? Det är ju detta som är finessen med byggnaden.

Jag undrar förrsten om vi inte skulle börja tydliuggöra att det är en anomali att sjunga Den blomstertid med den nya skollagens stadganden. Det vågar den grå och den snipiga inte föreslå. De kokar ju grodan i vattnet så långsamt att ingen ska märka. Folket, det som till större delen är med i Svenska kyrkan, ska inte fatta vad som sker. Det kanske är lika bra att vi gör tydligt vad saken gäller? Skolan är sekulariserad och ska därför sekulariseras.

Firar vi inte 1842 års allmänna skolstadga nästa år med goda repetitioner av vad vad prästerna gjorde för att svenska folket skulle lära sig läsa, räkna och skriva? Här ges kanske ett tillfälle att tirritera, som Karlsson på Taket skulle säga.

Stressade, sjuka präster

2011-11-11T07:32:00.000+01:00

Präster far illa. Jag har - under viss stress - försökt förstå varför. Är frågan strukturell eller personlig? Är det så att de lätt åldrade som nu blir präster som en andra karriär i livet, lämnat jobbet som sjuksköterska eller lärare för att det arbetet upplevdes som så stressande - och så hamnar i prästeriet för att upptäcka att livet på en arbetsplats faktiskt innebär - arbete? Eller så, att somliga tror sig hamna på en skyddad verkstad om man blir kyrkoarbetare och så var det alls inte skyddat?

Den frågan är inte heller så dum - för det finns präster och diakoner som lever på den skyddade verkstaden hela sitt liv, uträttar föga men lyfter lön. Jag vet. Detta får man förstås inte skriva lika lite som att det finns personer i organisationen som dränerar organisationen på kraft men aldrig tillför någon. Det borde förstås inte skrivas av det vanliga skälet att de som sliter tar illa vid sig och de som saken gäller, inte lägger märke till denna blogg.

Naturligtvis kan förhållandet vara strukturellt. En imploderande organisation går illa åt medarbetarna. Ibland sker det målmedvetet. Arbetet att marginalisera högkyrkliga präster för att eliminera dem - nu med begreppet högkyrklig använt på det gamla sättet, inte på det nya och fina - har förstås åstadkommit uppgivenhet hos de för denna vuxenmobbing utsatta. Men när siffror går på ett enda håll och medarbetarna inte förses med verktyg att hantera den sortens problem, kan det bli för mycket och alltför personligt. Reträtten är den farliga manöver där man förlorar folk, som var och en som läst von Clausewitz bok om kriget vet. Den personliga uppgivenheten och därmed bristen på engagemang är betydande i Svenska kyrkan. Konsekvensen blir den ständinga bristen på lust i och för det kyrkliga. Kärleken har kallnat, kan man kanske säga. Blåser det snålt eller sätts man i kylskåp kan det lätt hända.

Motmedlet? En Jesusväckelse. Fokus på Kyrkans Herre. Kyrkligt självmedvetande. Vård om präster och diakoner. Broderlig umgängelse, kallades detta förr. Det var genom att umgås och utbyta förtroenden man kunde sätta ord på förnimmelser och förstå sammanhang. Det underlättar krishanteringen om just detta ordsättade inte ska förstås som krishanteringens förutsättning.

Vad kan den kyrkliga överheten göra på vägen? I varje fall se till att alla som blir sjukskrivna för nedstämdhet eller uppvisade stressymptom får beskriva sin situation så att vi lär oss att skilja mellan det som är personligt och det som är strukturellt. Hade vi haft fungerande kontrakt, kunde de samtalen skett med kontraktsprosten eller den kontraktsprosten ordnar fram. Nu fungerar inget sådant, säger mig min erfarenhet. Previa eller Kommunhälsan anlitas men kyrkosystemet fortgår opåverkat, illustrerande ordet "Se på de kristna hur de älskar varandra.".

Man kan bli nedsstämd vid tanken på hur illa det fungerar när man blir nedstämd.

Sanslöst i Åkes värld

2011-11-09T06:55:00.000+01:00

Vår vän domprosten Åke Bonnier i Stockholm bloggade under kyrkomötet (26 okt) om vigslarna. Hans slutsats blev att den som avsäger sig vigselrätten bör fråntas rätten att utöva vigningstjänsten. I sak är det att bli arbetslös. Det kan man tycka är en märklig konsekvens - som alltså inte varit konsekvens om Sverige haft civiläktenskap för då hade vigselrätt och prästämbete alls inte hängt ihop. Och skulle man fråga reformatorerna om äktenskap, är detta ett borgerligt ting. Det kan man mena är en förenkling - men i alla fall. Bärande element för prästämbetet kan det knappast vara, teologisk sett, i en reformatorisk kyrka.

Märkligare blir dock två andra ställningstaghanden som den gode domprosten gör.

Kyrkohandboken blir i Åkes värld en del av bekännelseskrifterna. Det är den dock inte. Som bäst uttrycker den vad bekännelsen säger. Men, åter, i en reformatorisk kyrka är misstänksamheten en dygd och, som det heter, hermeneutisk tolkningsnyckel. Vad säger Skriften och vad säger Kyrkan tiderna igenom? Har man inte denna breda syn på Kyrkans Tradition, återstår ordningsargumentet - i bästa nazistiska stil. Vi har antagit en ordning och den ska tros. Detta är funktionell ateism av ett till och med primitivt märke, säger den som började i kyrkomötet 1979, och sett det mesta av hur kyrkomötesbeslut antas. Kyrkomöten kan "irra", ta fel, säger de reformatoriska, som ni minns. Det är så sant.

Att f ö biskopskandidater, när det begav sig i Växjö senast, tillstod att de inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) är ett memento. En av dem som inte läst SKB blev biskop och vakar nu över läran ... Boken har han dock.

Det andra märkliga är synen på kallelsen till prästämbetet. Den är inre och yttre, heter det. Gott så. Den inre är en dragning till tanken att det kanske är präst jag ska bli. Den yttre är Kyrkans prövning av den inre kallelsen. I Åkes värld blir den yttre kallelsen att det prövas "om personen skulle passa till att vara präst i Svenska kyrkan". Detta kvalificeras: "Man måste helt och fullt tjänstgöra i Svenska kyrkan utifrån de ordningar som gäller" - och detta är inte konstigt. "Så är det också i t ex Romersk katolska kyrkan." Visst - men de reformatoriska, och domprosten är domprost i en evangelisk kyrka - ifrågasatte just att ordningar skulle vara sakrosankta. Det fanns och finns goda skäl till detta ifrågasättande - för utfallet av prövningen av prästkandidater blir mdd domprostens syn till sist funktionell ateism. Våra ordningar är det kriterium som sätts över Guds kallelse. Har jag nu en av Gud given prästkallelse - och det mesta talar för att det förhåller sig och förhållit sig så (jag vigdes och har genom min prästtjänst fört människor till tro och de har bevarats i tro) - hade jag nu utifrån de ordningar som riksdag och kyrkomöte antagit inte prästvigts. Då hade Gud nödgats konstatera att domkapitel och biskop infört vetorätt mot det gudomliga majestätet. Är vi säkra på att det gudomliga majestätet uppskattar sådana tilltag? Och, en mer mänskligb fråga, hur kommer det sig att jag kan utöva ett prästämbete denna novemberdag som jag aldrig detta år 2011 inte kunnat vigas till? Är det inte underligt? Lite, i alla fall? Så underligt att biskop Johansson inte är välkommen att fira mina 40 år som präst den 19 december. Han kan ju inte få fira något han själv aldrig skulel ha vigt mig till.

Det är självklart att inre och yttre kallelse ska stämma överens. Men antagligen måste vi kvickt röja i rekvisiten. Frågan är inte om jag passar till att vara präst i Svenska kyrkan så som hon nu är datumstämplad. Frågan är om Gud vill ha mig till präst och om jag är dogse till prästämbetet utifrån de klassiska kriterierna för prästkallelser. Det har fakiskt inte ett dugg med frågan om man önskar ta emot den av staten utfärdade vigselbehörigheten att göra eller inte. Och det var staten som plötsligt skulle ändra och göra vigselrätten personlig utan att den egentligen är det - eller?

Biskop Johansson sover inte sött längre

2011-11-08T06:42:00.000+01:00

Biskop Johansson sover inte sött längre - han vaknade vid 5-snåret och nu kör han bil från norra Öland till Växjö för att hinna till sammanträde, kan jag med ögonvittnets auktoritet meddela. I går pratade vi sommarkyrkoarbete och framtidssatsningar. Lite pigga idéer kom upp.

Samtidigt släpas påståendet runt att biskopen inte på två år skulle hinna möta präster och förtroendevalda för att tala strukturfrågor. Det är lite irriterande - och det står inte på innan förståsigpåarna är dogse att komma med konstruktiva förslag. Kunde inte prästerna på södra Öland fika med biskopen när han ändå är i sitt sommarhus? Och så tjatas pengar - som alltid. Det finns dom som aldrig fattar additionens eller multiplikationerns mysterium. Om en måttlig kostnad per person läggs till en lika stor kostnad för nästa person eller multipliceras med 25 (eller vilket tal man väljer) så blir summan högre men kanske inte så omskakande för en stor förvaltning som summan skulle ha varit för privatekonomin. You get what you pay, måste man också kunna säga - och se till att man får det. Problemet med resan till Isarel var att de fiffiga tänjde på sanningen åt alla håll. Det, och just det, gillar jag inte.

Annars ska biskopen återkommande sitta i domkapitlet. Jag läser protokollet och ser att domkapitlet i Växjö vid sammanträdet den 18 oktober tog upp en anmälan om uppsägningen av en kyrkoherde - för att lägga xakden till handlingarna. Domkapitlet ser nämligen att den aktuelle kyrkoherden sagt upp sig på egen begäran och att parterna - kyrkorådet och kyrkoherden - "träffat en överenskommelse för att närmare reglera anställningens upphörande." Det betyder, kan man anta, att kyrkoherden fick ett års lön mot att han håller käft. Och så är han fri att söka en ny kyrkoherdetjänst någonstans. Men domkapitlet kan alltså inte agera för att se efter vad som egentligen har hänt. Utköpen tenderar att bli många så det hade funnits anledning för domkapitlen att komma in i utköpsprocesserna. Här ryker mycket pengar och här förds mycken entusiasm. Inte bara hos dem som köps ut utan också hos arbetskamrater och en del församlingsbor, kan man hoppas. Nästa domkapitelskonferens borde ta upp saken. Eller inte? Det kanske är lugnast att slippa veta?

Det sista är ingen spydighet utan en fundering kring det faktum att det vid utköp är många olika och motstridiga sanningar som levereras, uppenbarligen beroende på dagskonjunktur. Av, som det kan heta, respekt mot den som "frivilligt" sagt upp sig och de som varit "utsatta" under några år, ska ingenting sägas - och därmed har man sagt så mycket att det finns en rejäl grogrund för allsköns rykten. Ett säger jag: Svenska kyrkan ska inte utan vidare uppfattas vara en god miljö för människor. Destruktiv och nedbrytande, kränkande undeer de goda ordens täckmantel - det är också en beskrivning många kan känna igen. Psalmen att jag veta att min Frälsare lever, ska sjungas med eftertryck. Men det vore friskare om domkapitlen med idogt tog itu med härvarona kring utköp. Facket klarar det inte. SKTF sägs dock vara bättre än Kyrkans Akademikerförbund - för SKTF förhandlar regelmässigt fram ett par extra månadslönder. Inte vet jag. Jag vet bara att vi har ett obearbetat problemområde.

Ingen biskop borde sova sött längre. Inte någonsin. Inte efter pensionen heller.

De utköpta avtackas inte. En pastorsadjunkt som funnits i församlingen ett år avtackas. Men det går inte att tacka den som söger upp sig på - som det heter - "egen begäran". Lika lite som en sparkad kontraktsprost kan avtackas. Jag talar om mig själv nu. 10 år - och inte ett ord. Jag ska se till att undvika avtackningar fortsättningsvis också. Bitter? Självfallet. Man är väl normal! Så känner jag en del med dem som lögnväsendet presenterar med orden: "sagt upp sig på egen begäran." Det kristna ordet för detta är ordet "pyttsan".